resupplevelser.blogg.se -

Gabriellas hemresa

Publicerat 2013-04-13 19:45:27 i

Efter att vi kommit hem i tisdags ifrån den lite bortkastade dagen i regnet hade vi fullt upp med att sortera våra grejer, fylla minneskorten och packa väskorna. Jag skulle nämligen ta och bege mig hemåt till Sverige nästa dag så det kändes lite som en stressig skilsmässa för mig och Sofia. Vi hade ju levt tätt inpå varandra i över ett halv år och delat på ALLT. Nu helt plötsligt var vi tvungna att sortera upp grejer som vi samlat på oss och inte längre ha gemensam packning. Eftersom jag skulle hem fick vi packa de lite mindre viktiga grejer i min väska medan sådant som Sofia fortfarande kunde ha användning av i hennes packning, hon skulle ju trots allt vara kvar några veckor till. Vi raderade även lite foton i stress för det var tyvärr länge sedan vi rensade mapparna med bilderna och allt det ville vi inte ha kvar som arbete efter resans slut. Planen var även den att vi skulle ha avslutat dagen, kvällen och resan på absolut bästa sätt. En fin dyr picknick innehållande champagne, räkor och vitlöksbröd vid hamnen i solnedgången skulle bli pricken över i:et som avslut på resan men som ni redan vet så blev det inte en solnedgång (eftersom det regnade hela dagen) och dessutom fanns det inte tid för det heller. Det fick istället bli varsin pizza på restaurangen som vi varit på kvällen innan med folket från båten. För när vi väl sorterat och rensat våra grejer och bilder samt packat våra väskor var klockan redan elva så vi fick ta det som fanns tillgängligt. I väntan på pizzan tog vi vara på tiden att räkna igenom vår gemensamma ekonomi och göra oss skuldfria från varandra. Vi satt i restaurangen tills de stängde och gick sedan hemåt. Vi stannade dock ute på gatan vid det fria wifit. När klockan slog över ett då var det verkligen dags för oss att krypa till sängs. Jag ställde alarmet och det visade att jag bara hade tre timmar att sova vilket inte var så jätte uppmuntrande. Men vad skulle jag göra åt det? Vi hade inte kunnat gjort så mycket annat av situationen. Eftersom vi var lite besvikna på dagen kom vi överens om att vår picknick fortfarande skulle finnas kvar i tanken så vi skulle göra en återförening när Sofia också hittat hem och ta vår lyxiga middag på Simsonbåten i Västervik vid ett bra tillfälle istället. Så med den överenskommelsen somnade vi gott.

Vid halv fem ringde mitt alarm. Den trevliga tyska killen i rummet vaknade och stängde av alarmet åt mig då han låg närmre min mobil som satt på laddning än vad jag gjorde. Innan jag gick frågade han om jag behövde hjälp med att bära ner min packning, men när jag förvånat tackade nej kröp han gott tillbaka till sin säng och jag bar ut min packning. Jag var tyvärr två minuter sen ner till shuttlebussen för personen som jag skulle möta för att checka ut fanns inte på plats när jag var där. Fast som sagt två minuter senare hade jag fått tillbaka min nyckeldeposition och satt fastbältad i minibussen. Ca trettio minuter senare var jag på plats på Cairns inrikes flygplats incheckad och väntande på att lyfta.

I Sydney som var min nästa destination fick jag betala en bussbiljett för att åka med en buss från flygplatsen domestic till den internationella. Sen fick jag vänta där i ca fem timmar (som tur var så fanns det gratis Wifi). Planet lyfte sedan strax innan tre och fjorton timmar senare anlände i Dubai i förenade Arabemiraten. I Dubai passade jag på att köpa vodka och rom i taxfreen. Men jag hade svårt att bestämma mig för vilka av alla sorter jag skulle välja. Jag fick därför två smakprov i shoppen mitt i natten. Trots att det var smaksatt vodka kändes det konstigt för mig att stå och dricka vodka rakt upp och ner. Jag är ju inte riktigt den typen som dricker och absolut inte bara ren vodka om man säger så. Det blev tillslut ett beslut, jag betalade och gick till min gate.
Ibland är det bra att vara velig ska jag säga, för där i mitt tvivel försvann det mesta av min tretimmars mellanlandning. Runt tretiden åkte nästa flyg och efter dryga sex och en halv timme landade flyget på dusseldorf flygplats i Tyskland. I Tyskland var det som vanligt seg kö när man ska igenom tullen, efter en väntan var jag igenom och kunde leta efter min gate. När jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen möttes jag av en sur och otrevlig tysk gubbe. Otrevligt sa han på tyska att jag inte fick ha med mina flaskor med alkohol som jag köpt i taxfreen på flyget utan jag var tvungen att slänga det eller göra vad jag ville med det. Jag ifrågasatte det och han fnäste till med att jag skulle gå till reseservicen och fråga. Där fick jag stå ett tag och vänta tills tjejen bakom disken berättade att jag skulle gå och checka in flaskorna gratis vid incheckningen. Förvirrat skyndade jag mig bort till incheckningen eftersom jag visste att min mellanlandning i Tyskland var minimal (ca fyrtio minuter till boarding). Jag tömde min lilla väska och lade grejerna i plastpåsen medan flaskorna fick hamna i väskan på rullbandet. Jag bad kvinnan bakom disken att sätta på en lapp "hantera varsamt" på väskan eftersom flaskorna nu inte fick något vidare skydd. Jag skyndade mig sedan till min gate. Flygplatsen var som en labyrint, våning efter våning och korridor efter korridor, annars kändes det bara som så i mitt uppstressade jag. Jag kom igenom säkerhetskontrollen och hittade min gate och efter några minuters vila gick jag ombord på mitt sista flyg för denna resa. Dusseldorf till Köpenhamn. Åkturer där emellan gick snabbt, det tog endast ynka femtio minuter. På plats på Kastrups flygplats gick jag en vända till taxfreen där jag köpte ett sexpack med Toblerone till familjen. När jag sedan kom ner till bagagebandet möttes jag av min lilla väska helt nerdränkt i cocos rom. Se där, så varsamt tog de hand om väskan... Min malabu flaska var helt spräckt men lyckligtvis var de andra två flaskorna med dyr svensk vodka hela. Med besvikelse plockade jag av mina två väskor från bandet och gick sedan till en servicedisk. Där frågade jag på svenska om jag kunde få en ny flaska för att de kastat med väskan, mannen sa på danska att flygbolaget inte kan ersätta skador utan det är endast om man har försäkring man kanske kan få ersättning fast då är det försäkringsbolaget som får ersätta det i så fall. Han hjälpte mig dock med att skriva en rapport som jag skulle visa mitt försäkringsbolag och se om jag kunde få ut något för det och sedan lämnade jag min trasiga malabu flaska i en sopsäck vid disken och stora pölar på golvet som jag tyckte någon av personalen kunde torka upp. Jag gick till en taxfree för att få två plastpåsar att lägga mina grejer i och sedan gick jag till toaletten där jag tvättade av väskan lite snabbt samt packade om mina grejer så det som var blött fick vara bland väskan i en plastpåse medan grejer jag inte behövde kunde hamna i stora väskan. Jag uppskattade vid detta laget att jag hade tre timmar att vänta på tåget så jag hade tid att fixa med min packning. Jag var även glad (att om det ändå skulle hända) att det hände denna dag, sista flyget då jag ändå skulle vara hemma inom några timmar och alla saker skulle ligga i tvättmaskinen för stor tvätt.

Vid tjugo över tolv gick jag ut på perrongen och väntade på tåget. Jag dansade för att hålla värmen för vårjackan den låg fint nerpackat i väskan, för det här med kyla har jag då inte varit med om på sista tiden. Efter några minuters huttrande kom tåget och jag åkte över till svensk mark, Malmö central. Med lite förvirring frågade jag en tjej var spår nio låg och jag hittade sedan rätt. Det blev ännu några till minuter i kylan innan jag fick gå ombord på det uppvärmda sj tåget. Det blev två timmar med snabbtåg till Nässjö och sedan byte till krösatåget som tog mig till Mariannelund där jag bytte till buss till Vimmerby och slutligen buss 35 till Frödinge vägskäl. Som sagt, drygt 36 timmar senare stod jag med Frödingemark under fötterna och frös i mitten av April.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag åt att överraska var och en från familjen. Jag började med min bror då han bor nära busshållplatsen så jag kunde lämna av väskorna hos honom och slippa gå hem. Varken min familj eller mina vänner hade fått veta när jag skulle komma hem, av just den anledningen att jag skulle överraska allihopa. Efter att jag ringt på dörren med videokameran i högsta hugg hos min bror Johannes och tillbringat några timmar i hans hus åkte vi hem, där var dags att överraska pappa. Senare åkte vi till Brantestad där jag överraskade mamma och sedan mormor. Johannes följde med och agerade kameraman för att få allas reaktioner på film. Innan det var dags att sova visade jag filmen med mitt fallskärmshopp för Johannes, mamma och pappa (min syster Magdalena var tyvärr inte hemma) och sedan var det paketöppning. För seden brukar ju vara så att den som varit iväg och roat sig har som "straff" att ha med presenter hem.

I fredags åkte jag och Johannes till Västervik. Min plan var att överraska min bästa vän Petra på hennes jobb. Jag köpte en bukett med blommor och vid mötet med henne fick Johannes även där agerade kameraman. Han fick även lura ut henne från sin arbetssyssla genom att med en halvskånsk dialekt ringa och säga att han hette karl Gustavsson och var från euroflorist så hon hade ett blomsterbud som väntade på henne utanför dörren. Som ni kanske förstår blev det ett riktigt roligt överraskande och förvånad ja det blev hon verkligen. :-) så jag får tacka Johannes som hjälpte mig för utan hans hjälp hade inte min överraskning gått lika bra. Kvällen ägnade jag sedan med tre rätters middag hemma hos Petra och hennes pojkvän. Allt var som vanligt igen och ärligt talat så kändes det som jag aldrig varit iväg på min 27,5 veckors resa på andra sidan av jordklotet.

Som sagt, nu har jag varit hemma två dygn och det känns som jag alltid varit hemma. Det har inte hänt så jättemycket sedan jag lämnade Vimmerby och Frödinge. Det mesta ser ut att vara sig likt. Eller jo visst. Jag har märkt att gamla öst-och-skogbutiken på storgatan i Vimmerby är riven, att de håller på att bygga något vid tempo/ mötesträffen och att vägarbetet börjat på väg 40. Men i det stora hela är det mesta sig likt. Men en sak jag kan erkänna är att det faktiskt är en konstig känsla att alla pratar svenska runt omkring mig, det är nästan så att jag i affärerna håller på att hälsa på engelska i kassan och en till sak jag ska nämna innan jag glömmer det. - första gången jag handlade mat utan Sofia var en konstig känsla. Nästan lite tomt. Alla dessa vardagliga saker som vi gjort ihop som har varit så naturligt kändes helt plötsligt väldigt konstigt att göra helt själv.så jo visst märker jag en skillnad nu när vi inte är på samma sida av jorden längre...

Det var allt för mig, nu önskar jag Sofia en lycksam fortsatt resa och ser framemot att få följa henne på bloggen precis som ni andra har följt oss båda. :-)

Kram Gabriella

Direktlänk, 1 Kommentarer

Kommentarer

Sofia

Detta kändes väldigt märkligt, att sitta och läsa om din flygresa. Jag ska ju liksom veta om det där redan. Hmm kommer nog ta ett tag att vänja sej;)

2013-04-14 @ 02:44:42

Trackback

Gabriellas hemresa

Kommentera inlägget här:

resupplevelser.blogg.se