Chill dag i San Diego

Idag har vi gått runt i San Diego, känns som vi kan hela stan nu efter dessa dagar. Vi började med att åka in till centrum för att hitta ett bra frukostställe i stadsdelen Little Italy. Men när vi väl hittat ett ställe var det tydligen försent för frukost, den slutade att serveras halv tolv och klockan var kvart i tolv. Typiskt! Vi bestämde iallafall att äta där och gick på lunchmenyn. Jag beställde in en kycklingbaguett. Den var helt okej men hade ju helt klart varit godare med en riktig frukost.
Vi satt en stund på uteserveringen innan vi gick vidare, köpte en kaffe på Starbucks och gick ner till hamnen där vi gick längst vattnet. Jag hade tagit på mej jeans för det hade känns kyligt på morgonen och gårdagen hade ju inte varit för varm. Men idag sken solen från en klarblå himmel och det var alldeles för varmt med jeans..
När vi kände att vi gått tillräcklig långt vände vi och gick tillbaka till Little Italy där vi köpte frozen yoghurt som vi sedan åt på vägen tillbaka till bilen. GPSen visade oss sen vägen till ett litet samhälle precis utanför stan som hette La Jolla och låg jätte fint precis vid kusten. Vi gick längst vattnet, kollade på sälarna som tog igen sej på klipporna och vi såg jordekorrar på slänterna ner mot vattnet.
Vid halv sex tiden tog vi bilen tillbaka till vårt hotell där vi svirade om lite innan vi åkte till kvällens restaurang som Sara hittat i en tidning. Dom hade specialpriser på måndagar så vi bestämde att vi skulle äta där. Det låg några mil utanför San Diego så det tog någon halvtimme att komma dit och det kändes som det låg ute i ingenstans men det var väldigt mysigt. Vi fick ett bord när vi kom dit och när vi beställt vad vi ville ha, fick vi in ett jätte gott bröd som vi kunde ha och knapra på medan vi väntade. Det tog slut fort så va bad faktiskt om mer;)
Alla tre hade beställt in lika mat; filé med potatismos till. Det var riktigt gott och till efterrätt delade tre av oss på en cheescake, den var inte heller att leka med;)
Efter att vi betalat för oss tog vi bilen och åkte runt lite. Vi åkte till Mission Beach för att se om det var något röj på klubbarna men det var det inte. Det var nära att vi åkte med en partybuss in till downtown, vi blev medbjudna av två killar, men i sista stund tackade vi nej (som tur var, jag hade ingen större lust att festa en måndag kväll) så vi åkte istället hem till hotellet.
Imorgon ska vi åka tillbaka till LA igen så klockan står på halv åtta, dags att sova!
Godnatt och kram från Sofia

Fest i LA och roadtrip till San Diego

Ojoj, nu har det gått några dagar sen sist. Ska se om jag kommer ihåg vad jag gjort den senaste tiden;)
I torsdags när jag mött upp Josephine utanför hennes lägenhet som hon delar med tre andra tjejer och slängt in min packning på hennes rum, tog vi bussen in till Santa Monica. Där köpte vi frozen yoghurt och gick och kikade i affärer i några timmar. Jag hittade mej ett linne och ett par nya ballerina skor.
Vid fem tiden hoppade vi på bussen tillbaka igen, tog oss en dusch, fixade till oss och sen gick vi och åt på ett hamburgeställe i närheten av lägenheten.
Kvällens plan var att vi skulle möta upp Josses två kompisar, Sara och Felicia, och sen åka vidare till en collagefest. Så när vi ätit upp och varit hemma en sväng så gick vi och hoppade på buss ett igen, de andra två hoppade på några gator senare och vi åkte till huset där festen hölls. Vi gick runt till olika hus och fester under kvällen, jag vet inte om det var liksom samma collage festerna var för men det var likadant på alla ställen. De hölls i studentboenden så på undervåningen spelades det beerpong och hög musik och om man gick upp på övervåningen så fanns rummena där studenterna bodde. Och man klev bara in i ett öppet rum och hängde där en stund innan man gick till nästa. Så om man bodde i korridoren och man valde att inte vara med på festen var man typ ändå med, för tror inte dom där dörrarna höll ute oväsendet så väl.
Min kväll var inte så rolig, jag var alldeles för trött då jag bara sovit nån halvtimme på stranden efter flygturen så när vi äntligen ringde en taxi hem var jag mer än lättad.
När jag väl kraschlandade i Josephines soffa somnade jag på direkten.

Nästa dag vaknade jag runt elva tiden. Jag hade inte alls märkt när de andra klivit upp och gått iväg till skolan.
Efter en portion gröt, Skype och tvtittande kom Josse hem. Hon åt lite lunch innan vi gick ut, köpte oss varsin glass och gick ner till strandpromenaden där hon visade mej runt lite.

Resten av eftermiddagen ägnade jag på soffan, somnade en stund och sen framåt kvällen gjorde vi middag, ris och kyckling. Även denna kväll skulle vi ut och festa med Felicia och Sara, så vid elva tog vi en taxi till en club i Santa Monica. Kvällen var betydligt roligare då jag var piggare och vi var bara på den cluben hela tiden så vi slapp kylan ute. (Det är vår här, precis som hemma, så dagarna är varma i solen men på kvällarna blir det riktigt kallt)
Vid tvåtiden var vi iallfall tillbaka i lägenheten och jag kunde landa i soffan ännu en gång.

Igår bilade vi ner till San Diego, jag Josse, Sara och Felicia. När jag och Josephine hade vaknat till tog vi bussen in till Santa Monica och hyrde en bil på en firma. Vi fick en redig värsting bil, en vit, vräkig Dodge. Så efter att vi hämtat upp de andra två där dom bodde åkte vi tillbaka till Josephines lägenhet där vi lämnade av deras stora resväskor då dom ska resa vidare när vi kommit tillbaka till LA på tisdag. Dom sa även hej då till några andra kompisar i lägenheten mittemot innan vi äntligen kom iväg och var nere i San Diego vid tre utan en enda felkörning tack vare GPSen. Vi checkade in på hotellet Kings Inn och fick vårt rum med två dubbelsängar, dusch och toalett. Helt okej!
Planen var att åka in till centrum så vi bytte om och piffade till oss lite innan vi hoppade in i bilen och det bar iväg igen. Vi hittade till parkeringshuset som killen i receptionen märkt ut till oss, parkerade bilen och gick in på det intilliggande varuhuset där vi köpte oss varsin smoothi. Sen gick vi ner till hamnen och kollade läget. Vi skulle egentligen träffat Felicias bror som skulle ha sin bal där nere. Han pluggade på en highscool utanför San Diego men då vi ringde och frågade om de var på väg hade det blivit komplikationer så de skulle inte komma förens efter några timmar. Så vi bestämde att vi skulle flytta bilen till en billigare parkering och sen hitta någon restaurang att äta på. Vi gjorde så men klockan hann bli mycket innan vi både hittat en parkering och en restaurang vi alla kunde tänka oss att äta på så vi var rejält hungriga när vi väl fick in maten. Vi åt på en indisk restaurang, jag tog kyckling med ris, normalt och gott;)
Vi satt på restaurangen till klockan blev runt tio, halv elva så vi skippade planerna på utgång då alla var trötta då vi inte fått mycket till sömn natten innan. Vi tog bilen ner till hamnen där vi mötte upp Felicias bror då hans bal slutat. Sen åkte vi tillbaka till hotellet och det dröjde inte länge förens vi alla låg till sängs.

När jag vaknade upp imorse trodde jag klockan var kanske runt sju eller något då det var dunkelt i rummet för gardinerna var fördragna. Men den var visst halv elva;) Så vi masade oss upp, packade strandväskan och gick ner till The Waffle spot som ligger i samma byggnad som hotellet för brunch. Det var såå gott!! Jag tog en våffla med vit-och mjölkchoklad flagnor, grädde och jordgubbar på, man fick även sirap och smör till. Jag beställde också in scrambled eggs, hashbrown och kaffe. Efter detta var jag proppmätt;)

Vi ägnade sen dagen ute i Mission Beach där vi gick längs strandpromenaden, solade några timmar och hängde på en utebar där dom hade en slags pool med en ständig jätte våg och där människor tränade på att surfa i. Vi stannade där rätt länge och kollade på kille efter kille som tränade på sina moves. Det var dock konstigt väder hela dagen. När vi åkt från hotellet hade det varit helt klarblå himmel men när vi kommit fram till stranden var det disigt och det blev bara mer och mer molnigt. Ibland kom solen fram och det såg ut att lätta men sen kom molnen tillbaka. Det var fram och tillbaka hela tiden och när vi väl lämnade utebaren var det jätte kallt och blåsigt.
Vi gick runt lite på ett slags mini tivoli innan vi vände tillbaka mot bilen. När vi gick där längst med stranden sa plötsligt Sara att hon trodde hon sett en haj där ute i vattnet och vi stannade upp för att kolla. Och när vi stod där och försökte se den igen hojtade en kille från ett hus på andra sidan gångbanan på oss och frågade om vi sökte efter vår kompis där ute i vattnet. Vi började snacka med killarna som befann sej på huset uteplats och vi blev inbjudna. Dom bjöd på shots och vi stannar någon timme innan vi kände att det var dags att åka hemåt. Det visade sej att några av killarna som var där jobbade på flottan. USA har nämligen sin flottbas stationerad här i San Diego och Sara hade pratat om det hela tiden och att hon ville festa med marinkillarna. Så vi bytte nummer med dom och lovade att höras senare på kvällen efter att vi duschat och bytt om.

Vid halv nio var vi klara och satt i bilen igen på väg ut till ön och Coronado där basen ligger. När vi kommit till grinden och dess vakter så vi inte kunde komma längre in, ringde Sara upp en av killarna. Dom var inte där än men lovade att ringa senare så vi åkte för att leta upp någonstans att äta. När vi precis bestämt oss för att parkera bilen ringde killen upp och sa att dom var på väg. Vi inväntade dom och bestämde att vi skulle parkera vår bil utanför grindarna och hoppa in i deras. Man var nämligen tvungen att visa upp ett legg som visade att man var med i flottan för att komma in och dom fick visst inte ta in några besökare efter tio. Det var därför vi inte åt innan vi åkte in för klockan var redan tio i tio. Så denna kväll fick det bli en hamburgare på Donken inne på basen. Vi åkte sen runt med de två killarna som visade ett av rummen som man bodde i, stranden och fartygen. Vår plan hade ju innehållit lite mer fest och röj men det verkade visst inte vara så mycket sånt på en söndagskväll som vi hade hoppats på, så vid halv tolv tiden tog vi vår bil tillbaka till hotellet igen där vi gick till sängs och sov istället.

Det var väl i stort sett det mesta jag har haft för mej de senaste dagarna. Hörs snart igen. Kram Sofia

Sista dagen på Hawaii och ny destination

Sista dagen på Hawaii kom. Och den kom alldeles för snabbt. I början när jag precis landat var jag lite besviken och tyckte stället kändes så överskattat, men nu i slutet såg jag verkligen skönheten och charmen i ön och började trivas riktigt bra. Jag kan ångra lite att jag inte utforskade mer, det fanns så mycket mer att se än bara Waikiki beach och jag läste någonstans att man INTE bara skulle stanna där för det fanns mycket finare stränder. Men jag orkade och kände inte för att flänga runt så mycket utan bara ha en skön och relax vecka:) Jag tror det beror på att jag har sett så mycket på en sån kort tid så jag är lite mentalt trött. Under dessa åtta dagar jag var i Waikiki lärde jag känna några riktigt goa personer som jag verkligen hoppas jag träffar igen någon gång, det var verkligen jätte tråkigt att säga hej då.
Iallafall, dagen började som vanligt med frukost och en pratstund med Shirley (som för övrigt är 66 år. På stranden hörde jag även ett gammalt, svenskt par gå förbi. Tycker det är så häftigt när äldre är ute och reser) Sen gick jag och packade ihop alla mina saker och checkade ut. Jag ägnade sen hela dagen, från klockan elva till halv fyra, på stranden. Jag hoppas solen tog något;) Jag är glad att det var soligt idag och inte som igår så jag iallafall fick ett soligt och varmt avslut på Hawaii till skillnad från sista veckan i regniga Australien.
Vid halv fyra då magen började kurra packade jag ihop mina saker och gick för att äta på restaurangen vid namn The Cheescakefactory, bara namnet får ju saliven att rinna. Jag hade gått förbi den där restaurangen många, många gånger och nu tänkte jag äntligen slå på stort då det var min sista dag. Jag blev tilldelat ett bord och började plöja igenom den låånga menyn. Tillslut valde jag en hamburgare. Jaha, äntligen äter jag på restaurang och så jag väljer en tråkig hamburgare?! Men det var bland det billigaste och och det fanns så mycket annat gott som jag inte kunde välja bland så det blev en överslagshandling. Jag beställde även in en drink. Min servitör varnade mej om att den var stark men jag sa att det var min sista dag så det gjorde inte. Tyvärr var den inte alls lika god som det lät, den smakade alldeles för mycket alkohol för att vara så tidigt på dagen. Eller så är det jag som har blivit en tråkig j*vel;) Vem vet..
Min hamburgare kom in och den var alla tiders god faktiskt, det är så mycket värt att äta en sån, riktig hamburgare än en svettig, billig en på Donken. Jag blev proppmätt och jag som hade tänkt beställa in en cheescake. Typiskt!
Men, när jag satt där och drack upp min sista slurk av drinken började ett ungt par vid bordet bredvid att prata med mej. Dom var från Melbourne och var på Hawaii på smekmånad. Jätte trevliga och söta var dom. Killen frågar om jag inte skulle ha cheescake men jag sa att jag var alldeles för mätt för det men han sa det att det måste man bara ha när man äter här. Jag var fortfarande osäker men då gav han förslag på att vi skulle dela på två bitar och det kunde jag ju bara inte tacka nej till. Vi fick menyn ännu en gång och killen sa att jag och tjejen skulle välja varsin. Jag skojar inte när jag skriver det att det var minst 20,25 olika sorter att välja bland och jag hade inte en susning om vad jag skulle välja så till slut gav jag över menyn och lät killen välja istället. De kom överens om en snickers och en wildberry. Det dröjde inte länge förens vi hade de två bitarna framför oss. Och de hade verkligen inte snålat, på varken storleken på bitarna eller på gräddtopparna. Vi delade broderligt och systerligt mellan oss och det var riktigt smarrigt. Och för att inte förglömma, när notan kom in så stod killen för bägge bitarna. Så himla schyst kille. Kort därefter bröt vi upp, ute på gatan tackade jag för mej och vi gick åt olika håll.
Jag hade aldrig varit så mätt i hela mitt liv tror jag. Inte ens efter att ha ätit kroppkakor har jag haft en sån matkoma. Jag var till och med tvungen att häva mej på stranden några minuter innan jag kunde förmå mej att gå tillbaka till hostelet. Det var nästan så att både cheescake och hamburgare kom upp igen.
Efter en stund kunde jag iallafall börja vandra tillbaka och när jag kom fram till hostelet gick jag upp till mitt gamla rum och knackade på för att se om mina gamla rumskompisar var där så jag kanske kunde ta en snabbdusch. Det var dom så jag hämtade upp mina saker från bagagerummet och hoppade in i duschen. Där inne i värmen började jag må dåligt igen och var tvungen att sätta mej på kanten. Jag vet inte om det berodde på drinken eller alldeles för mycket mat, antagligen en mix av bägge.
Jag fick mej iallafall en dusch och kunde packa ihop min väska ännu en gång. Efter att jag pratat en stund med Australia och Shanghai så gick jag ner en trappa för att invänta shuttelbussen ut till flygplatsen.

Incheckning och tull gick galant, den dryga timmen med väntan på gaten gick snabbt och så satt jag plötsligt på planet som skulle ta mej över till LA. Med ACDC i lurarna rullade vi ut på startbanan och några ögonblick senare lämnade vi marken under oss.
Flygresan var seg, det tog bara fem och en halvtimme men jag kunde inte sova en blund. Jag var trött i ögonen och huvudet men det kröp i hela kroppen så jag kom aldrig till ro. Det visades iallafall en hyfsad bra film som kunde underhålla mej lite.

Jag klev av planet runt halv sju (tre timmar tidskilland) på Los Angeles flygplats och kunde hämta ut min väska. Den såg lite konstig ut och när jag öppnade upp den såg jag att dom varit inne i den. Hoppas bara allt finns kvar. Efter att ha uppdaterat fejjan gick jag ut och klev på en shuttelbuss som jag trodde skulle köra mej till busscentralen men efter att ha åkt en sväng började jag misstänka att den bara åkte mellan de olika terminalerna. Jag frågade chauffören och han visade mej rätt buss så jag hoppade av och bytte buss till nummer C. Denna tog mej till en busshållsplats där jag hoppade på buss tre mot Santa Monica. Busschauffören var jätte trevlig och såg ut som Jack Sparrow;) Det tog runt tjugo minuter att komma till Washington Blv där jag hoppade av började gå i riktning mot stranden. Jag hade fått en väldigt bra vägbiskrivning av Josephine som är anledningen till att jag åker hit. Hon pluggar nämligen engelska här och då tyckte jag det var ett ypperligt tillfälle att hälsa på när jag ändå hade "vägarna" förbi. Josephine bor i ett område som kallas Venice men eftersom hon är i skolan från nio till tolv skulle jag vara tvungen att underhålla mej själv i några timmar. Jag gick i säkert en halvtimme och när jag började närma mej stranden gick jag in på Starbucks, köpte mej en kaffe och en sandwich (inte för jag var så hungrig, var fortfarande mätt sen igår;))
Så nu sitter jag här, har just avslutat kaffet och tänkte gå ner och kolla in om stranden är något att ha.

Tjingeling//Sofia

Bussåkning, jazzklubb och en alldeles för tråkig dag

Igår bestämde jag, kanadensiskan och tjejen från Shanghai lite fort att åka över till östsidan av ön och dess strand vid Kailua. Deras fallskärmshoppning hade nämligen blivit inställd och därmed deas planer för dagen. Vi hoppade på en buss till Ala Moana center där vi bytte till en annan som skulle ta oss hela vägen över. Vädret blev bara sämre och sämre när vi åkte över bergen, det regnade och var ett riktigt rusk men jag försökte vara posetiv och hoppades att det skulle bli bättre så fort vi kom över på andra sidan. Vi fick några skymtar av en väldigt bergig, grön och vacker natur så det var väldigt synd att det inte var bättre väder. Jag kan tänka mej att det är lite likt Nya Zealand. Efter ungefär en och en halvtimme kom vi fram men när vi hoppade av bussen regnade det fortfarande så efter lite överläggande kom vi överens om att korsa gatan och invänta nästgående busst tillbaka till Waikiki. 
 
Vid halv tre tiden var vi äntligen tillbaka och vi åt lunch på ett nudelställe. Asiatisk mat är verkligen inte min grej men jag fick mig något i magen iallafall. Sen gick vi en sväng på Internationell Market. Jag tycker alla stånd säljer samma saker, så om man stannar till vid ett har man i princip sett hela marknaden. Jag satte iallafall i två fjädrar i håret, jag har velat göra ända sen i Australien och nu hittade jag äntligen någon som gjorde det. 
 
Den kvällen hade kanadensiskan och kvinnan från Australien bestämt att de skulle gå till en jazzklubb där ett ungdomsband från Kanada skulle uppträda. Jag hängde på då jag ändå inte hade något annat för mig. En till från rummet, en kvinna från Mexico följde också med.
Strax innan sju hoppade vi in i en taxi som tog oss bort till klubben. När vi klev in var det packad med ungdomar men ingen spelning hade börjat. Det var verkligen jazz-känsla på stället och jag fågade mej själv hur jag egentligen hamnat här. Vi köpte oss iallfall något att dricka i baren och hittade tillslut någonstans att sitta. Jag kände mej verkligen inte hemma där, jag som aldrig lyssnat på jazz i hela mitt liv. Vi hade trott att spelningen skulle böja vid sju men de skulle tydligen äta innan de spelade fick vi reda på när mrs Australia frågade. Så vi bestämde att gå ut igen och försöka hitta någonstans att äta för att sen komma tillbaka lite senare. Vid ett rödljus börade australienskan prata med en man som tydligen var från trakten och han pekade ut riktningen till några restauranger i närheten. Vi valde tillslut en och jag beställde mej en vanlig hamburagre. Den var faktiskt väldigt god. 
När vi alla ätit upp bestämde vi för att gå tillbaka inåt vårt område och strunta i konserten. Jag blev lättad!;) Vi gick in på en bar som låg precis vid stranden och spelade livemusik. Där beställde jag mej ännu en god drink och jag och kanadensiskan delade på en efterrätt. Och det var tur att vi delade för den var gigantisk, en sorts glass på chokladbotten med grädde och varm chokladsås. Såå god!
När klockan närmade sej halv tolv lämnade jag och kanadensiskan de andra två och gick ner på stranden. Det var henne sista kväll så efter lite korttagning började vi vandra hemåt i sanden.
 
Idag har det dock varit en väldigt händelselös och tråkig dag. Jag hade bestämt mej för att ägna den på stranden men det var helt igenmulet och det kom till och med en skur på förmiddagen. Så efter frukost och säker en nästan två timmars pratstund med Shirley och tjejen från Shanghai börajde jag sortera och radera bilder. Sen gick jag till starnden då det klarnat upp lite men efter bara en halvtimmes försök med att sola gav jag upp då solen bara kom fram lite då och då och det kändes onödigt att ligga där. Jag gick istället och åt lunch och gick en sväng på stan.
Vid fyra klanade det dock helt plötsligt upp och jag kunde äntligen gå och pressa lite:))
 
Kvällen har jag ägnat åt en promenad med Shanghai och Australia på stranden för att kolla på solnedgången. Det var lite för molnigt för att vara perfekt men det var fint ändå. Vi gick tillbaka under tiden mörkret föll och väl tillbaka på hostelet åt jag lite mat. 
Nu håller jag alla tummar och tår att det är bättre väder imorgon för då hittar ni mej på Waikiki Beach;)
Ha det gött, kram Sofia
 

Diamond Head

Ännu en dag har kommit och gått. Förgående natt var då inte den bästa. En av personerna i rummet, hon var väl runt 30, var uppe och härjade hela natten och störde alla oss andra. Jag lyckades somna runt ett, halv två men vaknade igen vid fem då hon drog på lyset och anklagade kvinnan under mej, Shirley, för att ha stulit hennes pengar. Nu har Shirley bytt rum, jätte tråkigt för jag gillade verkligen henne, en 50 åring från Kanada, verkligen jätte trevlig. 
Iallafall, dag hajkade jag och två till från mitt rum upp till Diamond Head som är en gammal vulkan krater? Vi kom iväg strax efter tio då alla fått sej något att äta och organiserat sej lite. Det tog ungefär fyrtio minuter att komma till basen av berget, sen började stigningen. Det var riktigt jobbigt. Solen stekte, dock inte från en helt klar himmel men svetten rann och det var jätte varmt. Innan man kom upp till toppen fick man bland annat gå genom en tunnel genom berget och uppför en massa trappsteg. Utsikten var dock fantastisk över havet, Waikiki Beach och Honolulu.
När vi hämtat andan en stund där uppe gick vi ner igen, det var dock så mycket lättare, och vi var tillbaka på hostelet igen klockan halv tre, mycket trötta och svettiga.
 
Resten av dagen har varit lugn. Det mulnade igen helt när vi sen kommit tillbaka så jag struntade i att gå till stranden. Jag sorterade istället lite bilder, sov en stund, duschade och sen gick och kollade på Hula-dans på stranden tillsammans med kanadensiskan och en 40 årig kvinna från Australien. 
Där gick vi sen vidare till en nudel restaurang där kanadenskan skulle möta upp sina kompisar, vi andra två gick dock inte in då vi redan ätit innan vi gick ut. Vi gick istället till en bar, jag köpte mej en drink och hon en dietcola. Och helt plötsligt satt jag där på en bar på Hawaii med en medelålders kvinna från Australien och pratade. Oväntat!
När sedan druckit upp gick vi tillbaka till hostelet där min nya "kompis" stannade till vid receptionen och klagade över vår rumskompis. Jag ville helst sjunka genom golvet och försvinna där jag stod då jag inte gillar att klaga på folk så..
Han lovade iallafall att han skulle ta tag i problemet. Jag och min Australienare spelade några omgångar kort (jag har såå svårt att säga nej) innan jag äntligen kom fri och kunde ägna lite tid åt fejjan. 
Nu kryper jag snart i säng och hoppas natten blir betydligt lugnare så jag får mej nån sömn.
 
Ciao Sofia

Pearl Harbour

Igår besökte jag Pearl Harbour. Planen var från början att jag skulle åka dit med en annan tjej på rummet och hennes kompisar. Men då vi kom ner till receptionen där vi skulle möta dom andra och dom inte var där, gick kanadenskan upp till kompisarnas rum. När hon kom tillbaka visade sig att dom inte skulle med och vi gick och pratade med killen bakom disken för att få lite mer information om hur vi tog oss till Pearl Harbour. När han sa att det tog mellan en och en o en halvtimme att ta sej dit, så blev också kanadensiskan osäker. Hon skulle nämligen åka och snorkla kvart över tio och var då osäker på om hon skulle hinna hem. 
Det hela slutade med att jag själv klev på buss 42 strax innan halv sju och drygt en timme senare klev av vid Pearl Harbour. Det var gratis inträde men man fick inte ha med sej någon väska in och dom tog såklart betalt för att förvara den åt en under vistelsen.
Jag började med att gå och kolla in två museum som handlade om vad som hade hänt den där december morgonen 1941. Sedan gick jag och tog ut mej en biljett för den gratis rundturen dom erbjöd. Min biljett gällde inte förens kvart över tolv så jag hade ungefär fyra timmar att fylla. Jag gick då till en informationsdisk och frågade vad man kunde hitta på. Det fanns olika museum och utställningar man kunde välja på, som dock kostade, men något var jag tvungen att göra så jag valde två av dom som passade mitt tidsschema. 
Jag hoppade på en shuttel buss och åkte ut till Ford Island och Battleship Missouri Memorial. Det var ett stort krigsfartyg som nu låg förtöjt i hamnen och tjänade som museum. Jag hoppade in i en guidad tur på cirka en halvtimme där vi fick lite information och sen fick vi ägna resten av tiden till att gå runt på jätte båten och kolla. 
Eftersom jag bara hade hunnit äta en banan till frukost så köpte jag mej en hamburgare från ett grillstånd när jag kom ner från fartyget. Sen hoppade jag på bussen igen bort till centret. Där gick jag till min andra sak jag hade betalt för och det var att man fick gå ner i en ubåt och kika. Man fick varsitt set med hörlurar och uppspelare så vid varje "station" i ubåten fick man information direkt i sina lurar. Väldigt smidigt. 
Nere i ubåten var det väldigt trångt och litet, det räckte för mej den stunden jag var där nere för att vilja komma upp igen. 
När jag även hade avklarat detta gick så gick jag runt lite och kollade på alla minnesmoniment som fanns och strax innan tolv gick jag bort till teatern för att invänta turen. 
Vi blev först insläppta i en biograf där vi fick se en 25 minuter lång film son berätta om hur andra världskriget startat och sen mer ingående på vad som hänt i just Pearl Harbour. Efter det klev vi alla på en båt som tog oss ut till USS Arizona Memorial som är ett minnesmoniment över skeppet Arizona. Arizona ligger kvar ännu idag och man ser vissa delar sticka upp över ytan. Det läcker fortfarande olja och alla män som omkom då skeppet sjönk är begravda med det. 
När jag kommit tillbaka till fastlandet igen tog jag nästan direkt och gick ut till busshållsplatsen och hoppade på bussen tillbaka till Waikiki. Där strosade jag runt lite på gatorna innan jag gick hem till hostelet. Där la jag mej på sängen och det dröjde inte länge förens jag somnade.
 
Då jag vaknade var klockan lite innan sex så jag klev upp och gjorde mej en lätt middag bestående av två stekta ägg med champinjoner och en yoghurt till det. Sen hängde jag med tre andra tjejer från rummet ut för att kolla på fyrverkerier som tydligen skulle skjutas längre bort på stranden denna kväll. Vi gick längs stranden bort till platsen där det skulle skjutas och slog oss ner i sanden. Det var en stor folkmassa som gjorde oss sällskap. 
Fyrverkerierna började. Men alltid när jag ser fyrverkerier förknippar jag det med nyårsafton och nu har jag sett det två gånger på bara några månader. Så nu får det vara bra till nästa nyår, annars förstör det hela grejen. 
När den sista färgen bleknat bort på himlen började vi promenera tillbaka, på gatorna denna gång. Vi stannade på vägen för att kolla på några dansare. De två från Taiwan fortsatte efter ett tag hemåt och jag följde snart deras exempel. Dock stannade jag i ett annat gathörn där tre killar spelade och sjöng. En spelade gitarr, en annan fiol och den tredje basfiol?. Det lät iallfall riktigt bra och jag stannade ända tills dom slutade spela.
 
Idag har jag haft ännu en slappardag då jag legat på stranden i stort sett hela dagen. Inte ett moln har funnits på himlen och det har varit riktigt hett. Vid tre bröt jag dock upp då jag kände att det räckte med sol och gick tillbaka till hostelet och tog en dusch. Sen gick jag ut och köpte mej en glass och gick och satte mej och läste i min bok på en gräsmatta lutat mot en palm. Hur gött lät inte det då?;)
Kvällen blir nog lugn som vanligt, men tänkte gå ut och kolla på solnedgången iallfall.
På återhörande//Sofia

Dagarna rullar...

Dagarna rullar utan några större händelseförlopp. Igår gick jag till ett stort köpcentrum. Det tog minst 45 minuter dit så när jag väl kom fram hade jag ingen större lust för shopping. Jag gick runt och kikade lite iallafall, åt lunch, kollade på hula-hula dans och sist blev jag fast i en bohandel. Jag gick därifrån med en bok, min första bok på engelska. Får se om jag tar mej igenom den. När jag kom tillbaka till Waikiki köpte jag mej en skål med frusen yoghurt och satte mej på en bänk vid havet och började läsa i min bok. Efter en stund gick jag dock tillbaka till hostelet, bytte om och gick ner på stranden och läste i solen istället. 
 
Idag har jag ägnat hela dagen på stranden och förbättrat brännan. Jag tog ett break för lunch som fick bli en baguett från Subway. Vid fyra gav jag upp, gick hem, tog en dusch och sen har det inte hänt så väldans mycket mer. Mina planer för morgondagen är iallafall att åka till Pearl Harbour. Spännande. 
Just ja, mitt öra är mycket bättre. Snart är det två dygn sen jag tog mina sista värktabletter så äntligen börjar det släppa. Gutt ju:D
 
Kram Sofia

Hawaii, vem trodde det?

Min sista dag i Sydney och i Australien hade kommit. Jag vaknade upp vid åtta då jag jag tog mina örondroppar och gick och la mej en stund till för att inte allt skulle rinna ut igen. Sen åt jag frukost, packade ihop det allra sista, checkade ut och gav me ut på gatan. Timmarna fram till klockan ett ägnade jag åt att gå runt i olika souvernibutiker, ta mej en titt på Operahuset en sista gång och skriva ut en kopia på min gondkända ESTA ansökan för USA. Jag gick sen tillbaka till hostellet, åt upp den sista taccosen och gjorde två bagutter som jag kunde ha med mej på flyget. 
 
Vid tjugo i två blev jag upphämtad av den lilla bussen som tog mej till Sydneys internationella flygplats. Där ställde jag mig direkt i kön och checkade in mitt bagage. Vid detta laget mådde jag inte alls bra. Hela dagen hade jag haft huvudvärk och nu började även illamåendet komma. Jag hade vaknat upp på natten och då tagit två nya värktabletter så jag hade undvikit att ta några under dagen så jag istället kunde ta dom nu innan planet lyfte ifall örat skulle strejka. Så när jag äntligen blivit av med min stora ryggsäck gick jag till toan och svalde två. Nu var det bara att invänta dom.
Nästa steg var att gå igenom passkontroll och tull, inga problem där. Så jag gick direkt till gate åtta och satte mej. Väntan var någon timme innan vi fick börja gå ombord och planet lyfte enligt tidschemat. Flygresan till Hawaii skulle ta runt nio och en halv timme. Det gick rätt hyffsat snabbt. Eftersom det var ett lågpris företag jag åkte med hade vi inga egna underhållsskärmar vid varje stol, utan dom som ville kunde hyra iPad eller ibland visades något på de "allmänna" skärmarna. Jag underhöll mej själv med att kolla på dom programmen som visades där, lyssna på radio och musik och jag lyckades sova ca två timmar. En gång var det en kort dokumentär om IKEA som rullade. Var lite kul och sitta där och lyssna på det.
 
07:30 lokal tid landade vi på Hawaii. Planet hade lyft18:00 tisdag den 16 april och landade alltså 07:30 den 16, jag gjorde om samma dag två gånger, det är inte varje dag man får chansen att göra det:) Jag hoppade iallafall på en shuttelbuss och på under en timme var jag framme på mitt förbokade hostel i Honolulu. Efter incheckning och en snabb titt på rummet, åt jag lite av gratis-frukosten (toastmackor, te och kaffe) innan jag gick bort och handlade i matäfferen, Eftersom det bara var en liten en och priserna låg rätt högt köpte jag bara på mej det jag behövde för de kommande dagarna och min tanke är att åka till den srörre matmarknaden någongång under de kommande dagarna. Jag gick sedan hem, slängde i en maskin med tvätt och gick sedan till stranden. Jag måste säga det att jag inte är allt för imponerad, Australien hade finare stränder. Ett par timmar ägnade jag iallafall i solen innan jag gick tillbaka till hostelet och gjorde lunch och laddade ännu en tvättmaskin. Jag gick även och köpte en adapter innan jag gick tillbaka ner till stranden ännu en stund.
 
Eftermiddagen ägnade jag sedan åt att ta en dusch och nu sitter jag och skriver på detta inlägg. Nu tänkte jag gå och slänga ihop någon middag på magens begäran. Det blir tidigt i säng ikväll. Detta dygn har varit 20 timmar längre än normalt så börjar bli riktigt trött. 
Men höres på nytt imorgon. 
 
Kramar från Sofia  

Åter i Sydney

Jag kommer faktiskt inte redigt ihåg hur natten från Agnes Water var, börjar blanda ihop alla nätter på bussarna nu. Men tror jag sov hyfsat den natten. En sak jag iallafall kommer ihåg är på frukoststoppet då jag la mej på en bänk snett framför bussen så jag inte skulle missa när den gick. Jag somnade förstås men som tur var kom killen som också åkte med ut från hostel i Agnes Water fram och skakade liv i mej. Sicken himla tur! Hade kanske vaknat av bussens höga tuta som chauffören tutar med två gånger innan han kör iväg, men vem vet..

Vi anlände till Brisbane vid halv ett tiden där vi som skulle fortsätta söderut fick vänta till två då resan fortsatte. Jag gick och försökte fräscha till mej lite på toan, håret runt örat var helt ihopklistrat av det gula som fortfarande rann ur örat.
Sen köpte jag mej en sallad på ett matställe en våning ner på stationen innan jag gick och satte mej på stolarna och väntade på att bussen skulle avgå igen.
Denna gång åkte jag bara runt en och en halvtimme ner till Surfers Paradis. Där hoppade jag av, gick till hostelet (även detta samma som förra gången) slängde in mina saker på rummet och gick sen till Backpackers World och frågade om hur jag tog mej till sjukhuset. Hon förklarade att jag bara korsade gatan, tog vänster och sen bara fortsatte tills jag såg det. Jag tyckte inte det lät helt rätt men det fick bli ett första försök.
När jag kom fram visade det sig bara vara ett Medical center så jag gick in där, visar upp kuvertet där läkarn i Agnes Water skrivit upp adressen på och hon förklarade att jag måste ta bussen. Jag gick då till busshållsplatsen, behövde inte vänta länge på rätt buss och klev på. När jag betalt mina dollar, bad jag busschauffören säga till när jag var vid rätt hållplats.
När alla andra på bussen klivit av på sina hållplatser och jag satt ensam kvar, vinkade chauffören fram mej och frågade om jag skulle gått av vid sjukhuset. Jag skulle tydligen gjort det på förra hållplatsen. Efter några sekunder tänkande från hans del säger han åt mej att sätta mej igen och att ska köra mej dit. Så han kör mej ända fram till dörren på sjukhuset, lyxigt värre:) Det är inte vanligt med så snälla busschaufförer.
Jag gick in på akutmottagningen och pratade först med en receptionist i en lucka, sen en sköterska i en annan. När jag visade fram brevet från läkaren i Agnes Water, ryggar hon tillbaka. Jag kunde inte för fem öre se vad det stod i det och inte dom heller verkade det som, det var verkligen oläsligt. Efter lite prat med sköterskan gick jag sen tillbaka till receptionisten som tog mina uppgifter innan jag blev hänvisad till rätt avdelning.
Där blev jag insläppt direkt och satt på en säng medan dom gick igenom mina papper. Dom kunde inte heller tyda den gamla läkarens brev så en av dom, en ung kille denna gång, kom fram och bad mej berätta vad som stod i brevet. Jag hade ju inte heller den blekaste men berättade iallafall min historia och vad läkaren hade sagt. Denna tittade både i mitt friska och dåliga öra och sa att det inte var någon fara med min trumhinna. Men han tog bort ena av antibiotikatabletterna jag fått utskriven och bytte ut det mot några droppar istället. Sen var jag klar där. Det hade gått mycket snabbare och smidigare än vad jag hade förväntat mej.
Men nu återstod bara ett problem, hur jag tog mej tillbaka till Surfers. Eftersom den snälla busschauffören hade skjutsar mej enda fram till sjukhusdörren förut hade jag inte en aning om hur jag tog mej till en busshållsplatsen. Men jag gick bara några gator bort och där hittade jag en hållplats med massa väntande människor så där anslöt jag mej och efter en stunds väntan kom rätt buss jag kunde hoppa på.

Väl tillbaka gick jag direkt och handlade mat. Jag var hungrig där jag gick så jag handlade på mej rätt mycket men när jag väl stod i köket senare och lagade så började jag må sämre och jag kunde inte alls få i mej så mycket. När jag ätit det jag kunnat, slängde jag mej i en sackosäck framför tvn. Det hade just börjat en bra film som jag kollade klart på. Den där filmen och sackosäcken var det bästa på länge.

Söndagen hade jag tänkt att ägna åt shopping men så blev det inte. Jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Örat hade läckt mycket under natten, håret var nu jätte äckligt och istället för att ligga där och känna mej ofräsch gick jag upp och tog mej en dusch. Det var svårt att inte få i vatten i örat men tror jag lyckades hyfsat.
Efter det kände jag mej betydligt piggare, jag gick och åt frukost, packade ihop och checkade ut. Jag låste in min packning i ett skåp eftersom detta hostel inte stod med bagagerum och gick till centrum. Där hängde jag på Mc Donalds fria Wi-fi då jag inte alls kände för att prova kläder.
Tillslut tog jag mej iallafall en rundtitt men det enda jag köpte mej var ett nytt paket med starka värktabletter. Tillbaka till hostelet hängde jag i köket/tvrummet. Jag la mej i soffan, somnade såklart, jag åt lunch och tittade på en film som började.
Vid tre var det dags att gå ner och invänta bussen igen. Denna gång kändes det som jag klev på en pesionärbuss. Jag hade aldrig sett så mycket gamlingar på en av dom här bussarna förut. Det kryllade av dom! Men faktum var att jag passade in där, jag käkade säkert fler piller än många av dom och eftersom jag var stel i kroppen rörde jag mej inte så mycket snabbare heller. Smärtan hade också satt sej i käken så när jag öppnade munnen gjorde det ont, så när jag äter får jag liksom trycka in maten.

Nu skulle jag åka enda ner till Sydney vilket skulle ta 16 timmar. Jag sov de flesta av de timmarna, eller sov och sov, jag vände och vred på mej mycket, ibland satt jag, ibland försökte jag ligga ner, örat gjorde ont så jag vet inte redigt hur mycket jag egentligen sov.

Fram till Sydney kom vi iallfall, jag hittade mitt nya hostelet men eftersom de var för tidigt för att få rummet, la jag in min stora ryggsäck i bagagerummet och gick och gjorde frukost.

Fram till ett då jag fick en nyckel till mitt rum gjorde jag inte mycket. Jag hängde på internet, gick i en klädaffär, var på banken och stängde mitt bankkonto och handlade mat.
När jag väl fått rummet började jag med lunch, taccos. Efter att jag ätit, tog jag mina örondroppar och la mej på sängen. Där somnade jag och sov i säkert tre timmar. Skönt var det.
Nu sitter jag vid ett gratis Wi-fi på en trappa mitt i centrala Sydney. Kvällen blir nog inte så mycket mer händelserik.

På återseende. Kram Sofia

 

Ps. Måste nämna att jag och Gabbi hade sån himla tur med vädret på vår resa längst östkusten. Det regnade innan vi kom hit och nu när jag har rest ner igen har det regnat i stort sett varje dag. I Surfers Paradis var första gången på en och en halv vecka jag såg solen. När jag var i Airlie Beach hade till och med alla Whitsundays turer blivit inställda på grund av vädret, och det var en av de bästa saker vi gjorde på hela vår resa. Så planeringen kunde inte bli mycket bättre än vad den blev:)

Seperation, öroninflammation och mycket bussåkande

Jaha, så kom alltså dagen då Gabbi och jag skildes åt. Vi hade vetet om att den skulle komma enda sedan Sydney då Gabbi beställt flygbiljetterna men tiden har verkligen bara flugit iväg.
Jag somnade iallafall om efter att Gabbi väckt mej där på tisdag morgonen och sagt hej då och vaknade nån timme senare då det var dags för mej att kliva upp för att hinna äta frukost innan min buss avgick söderut.
Det kändes jätte konstigt och tomt att vara själv, Gabbi och jag hade levt ihop så länge och vi hade liksom våra rutiner vid det här laget. Men jag skulle nog klara av det här också, förhoppningsvis.

Vid halv åtta lämnade jag Cairns. Framför mej hade jag nu tio timmar på bussen ner till Arlie Beach och under den tiden visade chauffören fem eller sex filmer vilket underlättade det hela mycket. Det var ganska bra filmer också för en gångs skull. Jag mådde ungefär som jag hade gjort dom senaste dagarna; trött, huvudvärk och allmänt stel i kroppen.
När vi nådde Arlie Beach en halvtimme försenade, tog jag mitt pick och pack och gick iväg mot hostelet i regnet. Det var samma som vi bott på förra gången vi var här så det gick nu snabbt att hitta dit, jag checkade in och fick mitt rum. Jag gick nästan direkt bort och handlade mat i den lilla mataffären och kvällens middag fick bli stekta grönsaker i form av zucchini, rödlök, paprika, morot och champinjoner och stekt kycklingspett. Till det mosade jag en avokado och blandade med keso. Det kändes ännu mer konstigt nu när jag fick laga middag själv, eller själv och själv, hela köket var packat, men ändå kändes det lite ensamt.
Gott blev det och mätt blev jag. Sen gick jag ut för att försöka koppla upp mej men lyckades inte speciellt bra så gav upp och gick tillbaka till rummet. Där satt de tre andra personerna som bodde där och drack gun (vin).
Dom kunde aldrig bestämma sej för om dom skulle gå ut eller inte och jag som hade tänkt vänta med att gå och lägga mej tills dom gått, gav upp runt halv elva och kröp tills sängs. Det dröjde inte länge förens dom faktiskt följde mitt exempel.

Det var nu det började. Mitt vänstra öra gjorde bara ondare och ondare. Jag låg och vred mej i sängen och visste inte vad jag skulle ta mej till, det gjorde så fruktansvärt ont. Tillslut stod jag inte ut mer så jag gick upp och klädde på mej, gick ut och kontaktade de där hemma på det värdelösa Wi-fit utanför en bar. Men när man befinner sej på andra sidan jordklotet så kan inte ens föräldrar göra så mycket, så innan jag gick och la mej igen gick jag och pratade med en vakt. Hans enda råd han kunde ge mej var att vänta tills morgondagen då jag kunde gå och prata med Apoteket. Med mitt onda öra gick jag tillbaka till hostelet och la mej. Konstigt nog somnade jag, kanske hade smärtan gjort mej helt avdomnad.

Jag vaknade runt åtta, halv nio. Det gjort fortfarande riktigt ont i mitt öra och jag låg bara och väntade tills klockan skulle bli nio och det skulle öppna.
Väl på Apoteket, berättade jag hur det låg till och en kvinna tog sej en titt i mitt öra. Ytterörat såg mycket rött och irriterat ut, jag var på väg mot eller hade redan öroninflamation. Kul! Troligtvis kom det från dykarkursen då jag utsatt örat för mycket vatten.
Nu hade jag att välja på två alternativ; det första var att gå till en doktor och få det ordentligt uppkollat eller köpa örondroppar. Hon sa att jag nog inte skulle få någon tid hos en doktor förens fredagen och jag lämnade stället redan samma kväll så jag hade bara det sista alternativet att gå på.
Efter att jag köpt örondropparna gick jag tillbaka till hostelet och droppade i några droppar i örat och tog en värktablett mot smärtan.

Mellan frukost och lunch gjorde jag inget vettigt alls, satt på en av Backpackers Worlds datorer. Lunchen fick bli stekta kycklingspett och den överblivna avokadoröran. Nu var det dags att droppa i nästa omgång droppar i örat och jag tog även nu en till värktablett då smärtan kommit tillbaka. Jag låg en stund på en bänk i köket för att invänta värktabletten. Smärtan lindrades aldrig, utan blev bara värre och värre. Jag gick tillbaka till Backpackers World en stund innan jag inte längre stod ut och gick tillbaka till Apoteket. Där köpte jag mej de starkaste, icke receptbelagda, värktabletterna de hade.
När de hjälpte var jag i himlen, det var såå skönt. Visst, allt det onda var inte borta men nu var det bara mer dovt och ömt. Går inte jämföra skillnaden.
Hon på Apoteket sa att hon tyckte jag skulle gå till en doktor och få det uppkollat för hon var inte säker på att det skulle gå över av sej självt. Problemet var bara att jag redan hade bokat nästa buss ner till Agnes Water och 1770. Där hade jag även bokat en motorcykeltur. Jag gick då tillbaka till Backpackers World och pratade med tjejen där om jag kunde avboka mina bokningar och ändra så jag åkte till Brisbane istället. Hon tog kontakt med Steve så jag kunde prata med han direkt. Om jag avbokade skulle jag inte få några pengar tillbaka från varken hostelet eller shuttelbussen mellan där Premier bussen släppte av mej och in till Agnes Water. Han fattade nog inte hur illa ställt det var för han sa bara att jag skulle gå bort och prata med apotekaren igen och fråga om jag kunde åka in till Agnes Water iallafall. Suck! En tredje gång gick jag bort och den snälla och tålmodiga tjejen sa att hon verkligen tyckte jag skulle ta kontakt med en läkare men hon kollade upp om det fanns någon mottagning i Agnes Water. Det fanns det och hon försökte ringa ett par gånger utan resultat. Hon skrev iallfall ner kontaktuppgifterna och adress och önskade mej lycka till.
Jag gick sedan tillbaka till Backpackers World där jag sa att jag körde på den gamla planeringen och sen satte jag mej ner slängde ihop ett mejl till läkarmottagningen. Nu var klockan mycket så jag rusade tillbaka till hostelet och hämtade min packning, kom på att jag glömt att säga att dom måste ringa och försäkra min upphämtning inatt, så jag gick in på Backpackers ytterligare en gång och bad tjejen göra det. Sedan, när allt var klart, styrde jag stegen bort mot busshållsplatsen. Bussen var dock nästan 45 min sen. Men vad gjorde det värktabletten gjort susen och det inte alls gjorde lika ont längre.

Färden ner till Agnes Water tog nio timmar. Mina värktabletterna gjorde mej dåsig så när jag satte mej på bussen somnade jag nästan med en gång. Men jag sov inte kontinuerligt utan vaknade hela tiden. Kroppen och nacken började bli stel av att sitta upprätt hela tiden och jag började må sämre igen. Vid tio tiden tog jag ett nytt par tabletter och halvsov fram till tre tiden då vi äntligen var framme. En tysk kille stod där och väntade på mej och så fort vi packat in min packning bak i bilen så bar det av in mot nattens hostel. Jag mådde vid detta laget inte alls bra, jag frös så jag skakade, örat värkte och allt kändes allmänt dåligt.
Det tog oss ca en halvtimme att komma fram och där fick jag en kort presentation av stället. Jag svalde sen två till värktabletter innan jag hoppade i säng och somnade.

När jag vaknade nästa morgon tog jag mej en dusch för att piggna till. Jag gick sen till receptionen och checkade in. Under tiden jag stod i kön och väntar börjar jag må jätte illa. Svetten trängde på och jag var tvungen att sätta mej ner. När jag tagit några minuter kunde jag gå och prata med receptionisten och sen gå och äta av gratisfrukosten, tostmackor. Jag rostade mej en macka och det var det enda jag kunde trycka i mej den morgonen.
Sen var det bara att gå och hämta ut grejerna från rummet och checka ut.
Jag hade fått svar från läkarmottagningen och vi bestämde att jag skulle komma dit vid tio. Hostel stod med gratis bussar in till centrum så jag tog den som gick kvart över nio men väl inne i centrum frågar jag tjejen som körde och det visade sej att kliniken låg på andra sidan gatan vid hostelet. Jaha, var bara att vänta på att bussen skulle gå tillbaka till hostelet vilket den inte gjorde förens Greyhoundbussen anlände. Den skulle kommit kvart i tio. Klockan blev tio, tio över, tjugo över. Tillslut kom äntligen bussen och vi kunde vända tillbaka. Jag blev avsläppt vid infarten till hostelet och gick de knappa hundra meterna bort till mottagningen där jag förklarade varför jag var sen. Det var ingen som helst fara fick jag mej förklarat av den mycket tevliga receptionisten, jag fyllde i en papper och fick sen träffa läkaren. Stopp där. Var inte detta samma gamla gubbe jag sett ute i receptionen som jag trodde var en patients? Jo men visst, mina ögon var det inget fel på. Läkaren var alltså säkert uppemot 80 bast, rynkig, skakig och såg ut som en morfar. En läkare ska inte se ut som en morfar! Men men, jag fick finna mej i situationen och han ställde några frågor och kollade i mitt öra. Han skrev ut två antibiotika mediciner åt mej men eftersom han inte kunnat se min trumhinna för allt gojs som fanns där inne (det hade börjat läcka något gult ur örat, såg nästan ut som flytande vax) så ville han att jag skulle åka till akutmottagningen i Surfers Paradis som var mitt nästa stopp och kolla upp så det inte var någon fara med min trumhinna.
När jag tackat för mej gick jag tillbaka till hostelet, tog två av mina egna, vanliga värktabletter eftersom jag inte kunde äta dom starka då jag skulle köra motorcykel samma eftermiddag. Jag tog sen nästa buss in till centrum där jag gick till Apoteket och hämtade ut min medicin.
Nästa buss tillbaka till hostelet skulle inte gå förens strax efter två så jag gick till första, bästa bageri, köpte mej en inte så jätte god köttbullebaguett och slog mej ner på en bänk och åt. Jag försökte samla energi och vilja till att åka på motorcykelgrejen men just i den stunden var jag så opepp man någonsin kunde bli. Där jag satt på min bänk började jag nicka till så tillslut la jag mej på en annan bänk lite längre bort, kunde inte ligga direkt utanför bageriet, och somnade med huvudet på min väska.

När jag kom tillbaka till hostelet var det i stort sett bara att byta buss till Scooteroo bussen som tog oss "förväntansfulla" ( jag var nog den mest opeppa dom någonsin haft) till deras ställe lite utanför Agnes Water. Vi fick köa in till disken och där jag stod i kön tänkte jag bara på hur mycket jag inte ville vara där. Jag hade hört så mycket kul och bra ord om det här så var glad när jag väl bokat det med Steve i Cairns men nu ångrade jag mej djupt. Om jag ändå fått tagit mina smärtstillande.
Väl framme vid disken signerade vi ett litet papper, fick en skinnjacka och en hjälm. Sen fick vi trycka på oss vatten-tatueringar så man kände sej redigt tuff om man ville innan vi gick bort till våra minimotorcyklar. Visst det såg ut som riktiga motorcyklar men det måste bara varit ombyggda mopeder annars hade vi nog aldrig fått köra dom. De kollade inte ens på våra körkort när vi visade fram dom, bara sa att dom kunde vi lägga ner igen.
Vi fick en liten genomgång innan det var dags för några provvarv i "rondellen". Det kändes som en blandning av att köra DTn och trampmoppen hemma. Jag behövde bara köra ett par varv innan jag blev utsläppt och ställd i ledet, andra hade det svårare. Sen bar det av. Vi åkte på ett långt led och det var säkert fem ledare som åkte på riktiga motorcyklar och visade vägen. Jag blev inte så jätte imponerad, det var som att åka moppe, gick lite snabbare kanske och var lite mer tryck i dom. Kan ju också bero på att jag mådde dåligt och hade så ont så ville bara det skulle ta slut. Okej, något posetivt måste det funnits tänker ni? Japp, jag har allt klurat på det och det var att det inte regnade, hade det gjort det hade det inte funnits mycket ljust i mitt liv just då;)
Efter ett par timmar åkande stannade vi vid havet vid ett café i 1770 där dom som ville åt klyftpotatis med dopping. Där stod inte jag ut längre, jag svalde två smärtstillande och när vi åkte tillbaka en stund senare hade dom redan börjar hjälpa. Så den sträckan var det bästa på hela dagen, det var nästan lite roligt och jag kände då att jag saknade att köra. Ska bli riktigt skoj att komma hem och sätta sej bakom ratten på sin egna svart pärla.
När vi kommit tillbaka och alla fått sitt kort dom tagit på en under åkturen satte vi oss i minibussarna som tog oss tillbaka till våra respektive hostel.
Kvällen ägnade jag sen åt att göra en omelett och åt att sova i en fåtölj. Jag mådde riktigt dåligt igen och sov inte alls bra där jag satt.
Klockan blev iallafall äntligen två så då blev jag och en kille till utskjutsade till Premier bussen. Jag hittade mej två säten som jag ockuperade direkt och jag hoppades verkligen jag skulle kunna sova bort stora delar av natten.

Kram från en inte alls för katig Sofia

Gabriellas hemresa

Efter att vi kommit hem i tisdags ifrån den lite bortkastade dagen i regnet hade vi fullt upp med att sortera våra grejer, fylla minneskorten och packa väskorna. Jag skulle nämligen ta och bege mig hemåt till Sverige nästa dag så det kändes lite som en stressig skilsmässa för mig och Sofia. Vi hade ju levt tätt inpå varandra i över ett halv år och delat på ALLT. Nu helt plötsligt var vi tvungna att sortera upp grejer som vi samlat på oss och inte längre ha gemensam packning. Eftersom jag skulle hem fick vi packa de lite mindre viktiga grejer i min väska medan sådant som Sofia fortfarande kunde ha användning av i hennes packning, hon skulle ju trots allt vara kvar några veckor till. Vi raderade även lite foton i stress för det var tyvärr länge sedan vi rensade mapparna med bilderna och allt det ville vi inte ha kvar som arbete efter resans slut. Planen var även den att vi skulle ha avslutat dagen, kvällen och resan på absolut bästa sätt. En fin dyr picknick innehållande champagne, räkor och vitlöksbröd vid hamnen i solnedgången skulle bli pricken över i:et som avslut på resan men som ni redan vet så blev det inte en solnedgång (eftersom det regnade hela dagen) och dessutom fanns det inte tid för det heller. Det fick istället bli varsin pizza på restaurangen som vi varit på kvällen innan med folket från båten. För när vi väl sorterat och rensat våra grejer och bilder samt packat våra väskor var klockan redan elva så vi fick ta det som fanns tillgängligt. I väntan på pizzan tog vi vara på tiden att räkna igenom vår gemensamma ekonomi och göra oss skuldfria från varandra. Vi satt i restaurangen tills de stängde och gick sedan hemåt. Vi stannade dock ute på gatan vid det fria wifit. När klockan slog över ett då var det verkligen dags för oss att krypa till sängs. Jag ställde alarmet och det visade att jag bara hade tre timmar att sova vilket inte var så jätte uppmuntrande. Men vad skulle jag göra åt det? Vi hade inte kunnat gjort så mycket annat av situationen. Eftersom vi var lite besvikna på dagen kom vi överens om att vår picknick fortfarande skulle finnas kvar i tanken så vi skulle göra en återförening när Sofia också hittat hem och ta vår lyxiga middag på Simsonbåten i Västervik vid ett bra tillfälle istället. Så med den överenskommelsen somnade vi gott.

Vid halv fem ringde mitt alarm. Den trevliga tyska killen i rummet vaknade och stängde av alarmet åt mig då han låg närmre min mobil som satt på laddning än vad jag gjorde. Innan jag gick frågade han om jag behövde hjälp med att bära ner min packning, men när jag förvånat tackade nej kröp han gott tillbaka till sin säng och jag bar ut min packning. Jag var tyvärr två minuter sen ner till shuttlebussen för personen som jag skulle möta för att checka ut fanns inte på plats när jag var där. Fast som sagt två minuter senare hade jag fått tillbaka min nyckeldeposition och satt fastbältad i minibussen. Ca trettio minuter senare var jag på plats på Cairns inrikes flygplats incheckad och väntande på att lyfta.


I Sydney som var min nästa destination fick jag betala en bussbiljett för att åka med en buss från flygplatsen domestic till den internationella. Sen fick jag vänta där i ca fem timmar (som tur var så fanns det gratis Wifi). Planet lyfte sedan strax innan tre och fjorton timmar senare anlände i Dubai i förenade Arabemiraten. I Dubai passade jag på att köpa vodka och rom i taxfreen. Men jag hade svårt att bestämma mig för vilka av alla sorter jag skulle välja. Jag fick därför två smakprov i shoppen mitt i natten. Trots att det var smaksatt vodka kändes det konstigt för mig att stå och dricka vodka rakt upp och ner. Jag är ju inte riktigt den typen som dricker och absolut inte bara ren vodka om man säger så. Det blev tillslut ett beslut, jag betalade och gick till min gate.
Ibland är det bra att vara velig ska jag säga, för där i mitt tvivel försvann det mesta av min tretimmars mellanlandning. Runt tretiden åkte nästa flyg och efter dryga sex och en halv timme landade flyget på dusseldorf flygplats i Tyskland. I Tyskland var det som vanligt seg kö när man ska igenom tullen, efter en väntan var jag igenom och kunde leta efter min gate. När jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen möttes jag av en sur och otrevlig tysk gubbe. Otrevligt sa han på tyska att jag inte fick ha med mina flaskor med alkohol som jag köpt i taxfreen på flyget utan jag var tvungen att slänga det eller göra vad jag ville med det. Jag ifrågasatte det och han fnäste till med att jag skulle gå till reseservicen och fråga. Där fick jag stå ett tag och vänta tills tjejen bakom disken berättade att jag skulle gå och checka in flaskorna gratis vid incheckningen. Förvirrat skyndade jag mig bort till incheckningen eftersom jag visste att min mellanlandning i Tyskland var minimal (ca fyrtio minuter till boarding). Jag tömde min lilla väska och lade grejerna i plastpåsen medan flaskorna fick hamna i väskan på rullbandet. Jag bad kvinnan bakom disken att sätta på en lapp "hantera varsamt" på väskan eftersom flaskorna nu inte fick något vidare skydd. Jag skyndade mig sedan till min gate. Flygplatsen var som en labyrint, våning efter våning och korridor efter korridor, annars kändes det bara som så i mitt uppstressade jag. Jag kom igenom säkerhetskontrollen och hittade min gate och efter några minuters vila gick jag ombord på mitt sista flyg för denna resa. Dusseldorf till Köpenhamn. Åkturer där emellan gick snabbt, det tog endast ynka femtio minuter. På plats på Kastrups flygplats gick jag en vända till taxfreen där jag köpte ett sexpack med Toblerone till familjen. När jag sedan kom ner till bagagebandet möttes jag av min lilla väska helt nerdränkt i cocos rom. Se där, så varsamt tog de hand om väskan... Min malabu flaska var helt spräckt men lyckligtvis var de andra två flaskorna med dyr svensk vodka hela. Med besvikelse plockade jag av mina två väskor från bandet och gick sedan till en servicedisk. Där frågade jag på svenska om jag kunde få en ny flaska för att de kastat med väskan, mannen sa på danska att flygbolaget inte kan ersätta skador utan det är endast om man har försäkring man kanske kan få ersättning fast då är det försäkringsbolaget som får ersätta det i så fall. Han hjälpte mig dock med att skriva en rapport som jag skulle visa mitt försäkringsbolag och se om jag kunde få ut något för det och sedan lämnade jag min trasiga malabu flaska i en sopsäck vid disken och stora pölar på golvet som jag tyckte någon av personalen kunde torka upp. Jag gick till en taxfree för att få två plastpåsar att lägga mina grejer i och sedan gick jag till toaletten där jag tvättade av väskan lite snabbt samt packade om mina grejer så det som var blött fick vara bland väskan i en plastpåse medan grejer jag inte behövde kunde hamna i stora väskan. Jag uppskattade vid detta laget att jag hade tre timmar att vänta på tåget så jag hade tid att fixa med min packning. Jag var även glad (att om det ändå skulle hända) att det hände denna dag, sista flyget då jag ändå skulle vara hemma inom några timmar och alla saker skulle ligga i tvättmaskinen för stor tvätt.

Vid tjugo över tolv gick jag ut på perrongen och väntade på tåget. Jag dansade för att hålla värmen för vårjackan den låg fint nerpackat i väskan, för det här med kyla har jag då inte varit med om på sista tiden. Efter några minuters huttrande kom tåget och jag åkte över till svensk mark, Malmö central. Med lite förvirring frågade jag en tjej var spår nio låg och jag hittade sedan rätt. Det blev ännu några till minuter i kylan innan jag fick gå ombord på det uppvärmda sj tåget. Det blev två timmar med snabbtåg till Nässjö och sedan byte till krösatåget som tog mig till Mariannelund där jag bytte till buss till Vimmerby och slutligen buss 35 till Frödinge vägskäl. Som sagt, drygt 36 timmar senare stod jag med Frödingemark under fötterna och frös i mitten av April.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag åt att överraska var och en från familjen. Jag började med min bror då han bor nära busshållplatsen så jag kunde lämna av väskorna hos honom och slippa gå hem. Varken min familj eller mina vänner hade fått veta när jag skulle komma hem, av just den anledningen att jag skulle överraska allihopa. Efter att jag ringt på dörren med videokameran i högsta hugg hos min bror Johannes och tillbringat några timmar i hans hus åkte vi hem, där var dags att överraska pappa. Senare åkte vi till Brantestad där jag överraskade mamma och sedan mormor. Johannes följde med och agerade kameraman för att få allas reaktioner på film. Innan det var dags att sova visade jag filmen med mitt fallskärmshopp för Johannes, mamma och pappa (min syster Magdalena var tyvärr inte hemma) och sedan var det paketöppning. För seden brukar ju vara så att den som varit iväg och roat sig har som "straff" att ha med presenter hem.

I fredags åkte jag och Johannes till Västervik. Min plan var att överraska min bästa vän Petra på hennes jobb. Jag köpte en bukett med blommor och vid mötet med henne fick Johannes även där agerade kameraman. Han fick även lura ut henne från sin arbetssyssla genom att med en halvskånsk dialekt ringa och säga att han hette karl Gustavsson och var från euroflorist så hon hade ett blomsterbud som väntade på henne utanför dörren. Som ni kanske förstår blev det ett riktigt roligt överraskande och förvånad ja det blev hon verkligen. :-) så jag får tacka Johannes som hjälpte mig för utan hans hjälp hade inte min överraskning gått lika bra. Kvällen ägnade jag sedan med tre rätters middag hemma hos Petra och hennes pojkvän. Allt var som vanligt igen och ärligt talat så kändes det som jag aldrig varit iväg på min 27,5 veckors resa på andra sidan av jordklotet.


Som sagt, nu har jag varit hemma två dygn och det känns som jag alltid varit hemma. Det har inte hänt så jättemycket sedan jag lämnade Vimmerby och Frödinge. Det mesta ser ut att vara sig likt. Eller jo visst. Jag har märkt att gamla öst-och-skogbutiken på storgatan i Vimmerby är riven, att de håller på att bygga något vid tempo/ mötesträffen och att vägarbetet börjat på väg 40. Men i det stora hela är det mesta sig likt. Men en sak jag kan erkänna är att det faktiskt är en konstig känsla att alla pratar svenska runt omkring mig, det är nästan så att jag i affärerna håller på att hälsa på engelska i kassan och en till sak jag ska nämna innan jag glömmer det. - första gången jag handlade mat utan Sofia var en konstig känsla. Nästan lite tomt. Alla dessa vardagliga saker som vi gjort ihop som har varit så naturligt kändes helt plötsligt väldigt konstigt att göra helt själv.så jo visst märker jag en skillnad nu när vi inte är på samma sida av jorden längre...

Det var allt för mig, nu önskar jag Sofia en lycksam fortsatt resa och ser framemot att få följa henne på bloggen precis som ni andra har följt oss båda. :-)

Kram Gabriella

Uncle Brian's

Idag var det dags för regnskogsäventyret. Vi hade ingen som helst aning om vad som väntade och vad dagen skulle innehålla, vi hade gett Steve helt fria händer i bokningarna och frågan är om vi hade gjort rätt i detta fallet...

Jag tar det från början. Klockan ringde en kvart innan sju och jag mådde inte bättre än kvällen innan, snarare sämre. Huvudet dunkade, halsen brände och hela kroppen var stel och ömmade. Jag masade mej iallafall upp, vi åt frukost, jag tog en Ipren och en halstablett som efterrätt och vi gick ut i regnet för att vänta på bussen som skulle hämta upp oss. Bussen kommer och ut hoppar en smal kille med stora händer och fötter, sneda tänder, lite utstående öron, runt 25-30 år och med ett litet sliskigt utseende. Han kommer fram och hälsar och första intrycket är att han är lite för glad för en sån här tråkig, regnig tisdag. Vi klev på och åkte till Gilligans och hämtade upp ett stort gäng. När alla hade kommit på plats i bussen började han presentera alla genom att säga allas namn, utan att kolla på listan. Han gjorde små dansmoves och utrop när han sa våra namn så han blev bara märkligare och märkligare. I och med detta trodde vi att vi var full buss men vi hämtade upp en till och då var han ju tvungen att presentera alla igen, på samma sätt som tidigare. Nu tänkte vi att nu måste vi va alla men vi hämtade upp ytterligare en person vid ett annat hostel och samma procedur upprepades. Första gången hade det varit lite småroligt men nu var det bara larvigt och barnsligt. Sedan berättade han lite hur dagen såg ut och i denna stund började jag starkt undra om han saknade någon kromosom. Antingen det eller så var han pårökt, vem vet..?
Vi lämnade Cairns utan några fler presentationer och vi åkte ungefär 45 minuter till vårt första stopp. Där gick vi en sväng i regnskogen, kollade in ett vattenfall och fikade lite. Regnet vräkte ner och skorna blev genomblöta. Som tur var hade vi med oss våra regnponchos så vi höll kläderna torra iallafall.
Nästa vattenfall hette Josephine fall. Egentligen skulle vi badat där men vattennivån var så hög och forsen så stark så nu var det inte tillåtet. Vi tog oss iallafall en titt i ösregnet innan vi åkte vidare till vårat lunchstop. På vägen dit bjöds det på choklad, massa choklad, och vi körde även en lek där alla hade varsin tändsticka i munnen och med hjälp av den skulle vi skicka runt en rund liten sak med ett hål i. Det var nog det roligaste på hela dagen;)

Lunchstället var ett B&B och vi bjöds på kycklingklubbor, pasta, sallad och bröd. Till efterrätt var det chokladpudding/kaka med vaniljglass. Svensk kladdkaka är såå mycket godare. Längtar tills man kommer hem och kan göra sin egen. Vaniljglassen var iallafall god.
Efter att alla var mätta och goa åkte vi till vårt tredje vattenfall, Millaa Millaa falls. Där fick de som ville bada. Jag hoppade över då jag inte ville riskera att bli ännu mer sjuk. Hade ju spenderat de fem senaste dagarna i vatten och det kan nog vara bra att ha en torr dag, någorlunda torr iallfall, när man är sjuk. Gabbi hoppade inte i hon heller.
Vi åkte vidare till nästa stopp som var en vulkansjö där "vi" badade igen och vår mycket märkliga guide bjöd på ännu mer fika i form av varm choklad och muffins.
Detta var vårt sista badstopp så nästa stopp var vid en brun flod där vi kollade efter näbbdjur. Jag gav upp bara efter några minuter. Vid detta laget var klockan halv fem och jag ville bara tillbaka till Cairns. Jag var trött på guiden och hans torra skämt och konstiga idéer. Som tur var hade vi bara ett stopp kvar. Det var vid ett hostell där vi kunde byta om till något torrare om vi så ville.
Och så, efter nån kvart på hostelet, styrde äntligen Guide Märklig bussen hem mot Cairns.
Men, konstigt nog var det en riktig rolig hemfärd. Kanske för vi var så trötta på dagen.. Guiden spelade iallfall massor med gamla klassiker som vi gungade och dansade med till.
Vid halv åtta tiden blev vi avsläppta utanför vårt egna hostel i centrala Cairns och det var med en motsträvig kram vi sa hej då till mr märklig.

Sammanfattning: Vi är helt och hållet överens in att detta, Nimbin (knarkbyn) och raftingen i Nya Zealand är de tre onödigaste grejorna vi lagt pengar på hittills under resan. Men om vi nu ska se positiva saker i det hela så kommer vi ju faktiskt väl ihåg alla tre sakerna, jag fick användning för min regnponcho för första gången denna dag och det var mycket mat:)
Men guiden var en av de allra märkligaste personer jag träffat på, han var sliskig och efter typ ett par minuter blev hans skämt riktigt låga och dåliga. Och för att inte glömma hans U-svängar. I den första körde han runt tre gånger i. Han körde nästan mot rött i rödljusen och sa hela tiden att han inte hade något körkort. Måste jag säga mer?
Men han hade några ljusa stunder med sin "ormdans", sin musik och sina dansmoves.

Over and out!
Kram Sofia

De tre sista dyken på vår resa

Dagen började tidigt. Vi blev väckta klockan tio i sex för att få en kort liten hänvisning om vilka grader vi skulle ställa in kompassen på under första dyket. Vi var sedan fullt utrustade och i havet vid tjugo i sju. Sofia mådde fortfarande inte bra så hon stannade inne och sov. Jag dök därför tillsammans med Julia och Felicia, två tjejer från Karlskrona. Vi dök i 42 minuter och råkade komma ner på ett djup på närmre tjugo meter (trots att vi bara är certifierade till 18m). Anledningen var att det var så mycket att se samt att hålla reda på riktning på kompassen så när jag slängde ett öga på vilket djup datorn visade, var det dags att påminna mina buddies att vi var tvungna att simma upp mot en tillåtet djup. Vi var dock bara en kort stund på närmre tjugo meter så jag tror inte det gjorde så mycket. Utöver det var det ett relativt bra dyk, vi orienterade oss ganska bra och kom upp några meter ifrån båten.

Efter första dyket var det dags för frukost. En snarliknande hotellfrukost. Vi fick korv, bönor, yoghurt, mackor och uppskuren frukt. Ca två timmar efter frukost var det dags för dagens andra dyk. Jag fortsatte att dyka ihop med Julia och Felicia. Denna gång hade vi hyrt en undervattenskamera. Vi dök även denna gång runt fyrtio minuter men denna gång ett djup på femton meter. Vi byttes om att ha kameran och fotograferade det vi tyckte var intressant. Dock blev det mest bilder på oss själva trots att det kanske inte är det mest intressanta att se på i och för sig men tyvärr var det ganska grumligt och mörkt vid detta dyk så korallerna och fiskarna fick inte så fina färger som de kan ha när det är rätt förutsättning så därav anledningen att det blev mer bilder på oss själva än revet. När det var dags att flyta upp till ytan var vi väldigt långt ifrån båten. Kanske sjuttio meter bakom båten så det var jobbigt att simma för det var stora vågor. Vi kom i alla fall tillslut fram och fick vila på båten ett tag. Fast det blev inte så länge för redan efter tre kvart var det dags att få en ny hänvisning och hoppa i vattnet igen. Så som ni förstår var det en väldigt intensiv dag med fullspäckat schema.

Detta dyk var det sista på vår dykresa i barriärrevet så jag väckte Sofia eftersom hon åtminstone ville vara med på det sista dyket. Vi fick nya grader att ställa in på kompassen och detta dyk dök jag tillsammans med Sofia och en tjej från Göteborg vid namn Hanna. Vårt dyk blev på elva meter i fyrtio minuter. Solen sken ner på revet så det var mycket mer färgrikt än vad det varit tidigare. Vi såg clownfiskar (Nemo) och massa andra färgsprakande fiskar, anemoner och koraller. Så det var väldigt synd att vi inte hade en kamera till hands just då men man kan inte få allt, vi får istället vara nöjda att vi fick chans att se det med våra egna ögon. :-) Vid två meters djup var det väldigt strömmt så det var jobbigt att simma för att inte flyta in i revet men det var också där revet var som finast eftersom solen nådde ner. Navigationen vid detta dyk var väldigt bra då vi kom upp till ytan precis vid trappan till båten. Så himla skönt! Direkt när vi kommit upp plockades all utrustning isär och rengjordes. Vi blev sedan serverade lunch och ganska snart efter plockades allting undan och båten guppade hemskt tillbaka till Cairns. Ibland gungade båten så mycket att man trodde hela båten skulle välta. Jag gick ner i min hytt och sov en stund så jag skulle slippa känna sjösjukan.

Efter ca tre timmar var vi i land i Cairns. Vi blev skjutsade till prodive butiken där det var dags att betala revskatt på 60 dollar. När allt var betalat och ordnat gick vi hem till global central och checkade in på vårt nya rum. Det blev ett åtta bäddarsrum med två danska killar, två tyska killar, en thailändsk tjej samt en svensk kille som rumskamrater. Sofia var vid detta laget inte så katig på grund av halsont och huvudvärk som hon fortfarande hade så hon lade sig i sängen och vilade medan jag tog en lång dusch, vilket behövdes efter allt saltvatten. Med mycket schampo och balsam kunde jag lyckligtvis reda ut mitt hår. Tillbaka på rummet började vi radera lite bilder på datorn. Efter att Sofia duschat gick vi ut för att äta gratis backpackers middag och sedan bar det iväg till en restaurang/bar där folket från båten skulle mötas för ett litet avsked. Vi spenderade kanske en timme på stående fot för lite ordväxling och gick sedan hem. Hela världen gungade som om man var full efter allt gungande på båten så vi tyckte det var bättre att spendera timmarna i sängen för att vila upp oss. Tillbaka på rummet var det en trevlig atmosfär, killarna var väldigt trevliga så vi snackade ett tag innan lampan släcktes för att sova. Klockan var då elva och det var skönt att lägga huvudet mot kudden efter allt den intensiva veckan medfört.


/Gabriella

Dykarcertifikat

Dag två på båten blev vi väckta kvart i sju. Jag hade sovit som en stock hela natten och inte märkt av skvalpet. Några minuter innan halv åtta var vi i vattnet igen. Vi började med ta av och på oss vår scuba utrustning uppe på ytan, det var inga större problem men nästa övning var att simma i en rak linje uppe vid ytan med hjälp av kompassen. Det var inte det lättaste då det var väldigt vågigt och strömt. Jag hade fullt sjå med att inte komma ur ifrån dom andra så jag simmade längs bak och bara följde med och fattade inte så mycket av själva kompassen. Sen började vi sjunka. Jag hade problem med att ploppa mina öron denna gång så det tog lite tid för mej men tillslut kom jag också ner och vi kunde hitta vårt neutrala flytläge. Vi simmade runt bland koraller och fiskar och när vi väl var uppe på båten igen hade vi varit i vattnet i ungefär en timme. Jag hade lite näsblod när jag kom upp men Louise sa att det var normalt så jag kunde fortsätta.
Efter detta fick vi en välförtjänt frukost i form av baccon, ägg, yoghurt, flingor, skuren tropisk frukt, tost och kaffe. Det var verkligen gott:)

Nästa dyk var vid elva. Det var bara ta på sej sin stingray dräkt och resten av utrustningen och hoppa i.
Denna gång gjorde vi en kompass övning nere på botten innan vi tog oss en ungefär fyrtio minuter rundtitt på revet. Vi såg bland annat en sköldpadda på ca fem dec i diameter nere på revet. Uppe på ytan såg vi en till som smaskade i sig massa med rosa/genomskinliga maneter. Coolt! Innan vi gick upp på båten igen övade vi på CESA (controld emergenci safty accent som på svenska betyder ungefär kontrollerad och säker stigning i nödsituation ) Vi fick en och en gå ner till ungefär nio meters djup med Louise och sen sakta gå uppåt utan att ta något nytt andetag och samtidigt säga "aahh" så man inte höll inne luften som då skulle expanderade inne i lungorna.
I och med detta dyk var vi certifierade!:) Så efter lunch och en powernap fyllde vi i en blankett och fick vårt temporära certifikatkort.
Jag började må sämre och sämre. Jag hade haft ont i halsen hela dagen, varit jätte trött och frusit och svettats om vartannat. Jag somnade så fort jag la mej någonstans så hade nog lite feber. Eftersom jag mådde som jag gjorde hoppade jag faktiskt över vårt första, alldeles egna dyk som gjordes några timmar senare. Jag gick och la mej istället och försökte samla kraft inför det stundade nattdyket.

Nattdyket gjordes efter middagen vid åttatiden. Jag tvingade på mej den kalla, blöta dräkten och försökte glömma hur jag mådde. Vi var uppdelade i tre grupper; det var jag, Gabbi, fyra andra svenska tjejer och två från Danmark. Vi hade fått en lysdiod att sätta på våra tankar så man skulle kunna hålla koll på sin grupp där nere i det mörka djupet. Vi var det blåa teamet. Eftersom det var vårt första nattdyk hade vi en instruktör med oss och vi var även utrustade med varsin ficklampa, vilket var tur! Jag hade ju tappat bort mej direkt i mörkret annars. Vi hoppade i vattnet och nästan det första jag ser när jag simmar mot repet vi ska gå ner vid, är en haj. Inte så stor, runt en meter kanske och det var någon slags revhaj så inte farlig för människan. Jag trodde faktiskt det skulle vara läskigare att dyka i mörkret än vad det var men kanske berodde på att mina sinnan var lite avtrubbade;)
Vi var nere på botten i ungefär en halvtimme och det var en jätte häftig upplevelse. Vi såg två jätte sköldpaddor, säker två meter i diameter (men tyvärr inga mer hajar), vi simmade genom trånga öppningar, såg stora silverfärgade fiskar och någon jätte krabba. Ett helt klart minnesvärt dyk:)
Kvällen avslutades med en jätte god chokladkaka från kokerskan innan jag hoppade i säng. Jag mådde faktiskt bättre efter dyket men även denna gång hade jag näsblod när jag tog av mej cyklopet. Nästa dag skulle vi bli väkta kvart i sex för vårt första dyk. Hårt att vara på semester;)

Kramar från en alldeles färsk dykar-Sofia

Dykarkurs, dag 3 - Stora barriärrevet

Idag var det alltså dags att lämna land och bege sig till havs. Inte vilket "havs" som helst utan nämligen ut till Stora barriärrevet, världens största barriärrev. Vi vaknade halv sex och flyttade vår packning till förvaringsrummet och checkade ut. Vid strax efter sex promenerade vi bort till prodive butiken där vi skulle mötas tjugo över sex. När alla var på plats satte vi oss i minibussarna och blev skjutsade till båten i hamnen. Vi klev ombord och där var en frukost uppdukad i form av en buffé. Det fanns tre olika sorters bröd (varav en sort var crosiant), skinka, sallad, sylt/jordnötssmör, uppskuren ananas och honungsmelon samt kaffe/te. Frukosten såg lyxig ut och smakade därefter. Medan vi åt vår frukost fick vi lyssna på en kille från personalen som presenterade de andra (inklusive våra instruktörer) samt tilldelade oss våra sovrum och pratade om båtens faciliteter, exempelvis var vi fick befinna oss och inte. Vi såg även en säkerhetsfilm och när vi såg den höll jag seriöst på att somna. (Jag har fått på tok för lite sömn dessa dygn, endast fem timmar då det skulle behövt minst åtta eftersom hjärnan går på högvarv med all ny information. Även när jag sover drömmer jag om att jag dyker, så det förklarar verkligen att min hjärna går på högvarv). När filmen och snacket var klart, tog vi vår packning till våra rum. Sofia och jag har ett gemensamt litet rum med en kort inbyggd våningsäng. Det är nog precis så jag kan ligga raklång, så för Sofia som är längre är den nog alldeles för kort. Annars är båten relativt stor. Mycket större än segelbåten vi åkte på i Whitsundays. Här finns det åtta toaletter/duschar (allt i ett), tjugoen sovrum, ett soldäck och ett "blöt däck" på bakre delen av båten där vi har all vår dykarutrustning samt en stor matsal/samlingsrum med tre stora bord så alla får plats att sitta ner. När vi lämnat vår packning var det dags att gå ut på det blöta däcket och sätta ihop vår dykarutrustning samt göra B-W-R-A-F-kontrollen så allt fungerade inför dyket vi senare skulle göra. Vi hade därefter ledigt i en och en halv timme tills vi anlände till vår första dykplats:Reef Milln petaj. Det blev en väldigt gungig åktur på havet. Vi gungade både åt sidorna och "hoppade" på vågorna. Jag försökte sova nere i kabinen på min lediga tid. Jag somnade direkt och mådde bra när jag låg ner trots ojämnheten. Men så fort jag satte mig upp var det värre. Jag mådde inte illa men det var en olustig känsla det värsta var när jag på nolltid fick en värmebölja som liknade hög feber från ingenting. Jag skyndade mig att ta på mig bikinin och hämta frisk luft på däck där alla andra åksjuka satt för att må bättre. När vi sedan anlänt var det dags för vårt första havsdyk som var på 9,4 meter. Vi hade ett diagonalt rep att följa ner till botten. Vi gjorde precis som vi övat i poolen med att ta det sakta och försiktigt, tryck utjämna trycket i öronen och givetvis släppa ur all luft ur BCD:n. Väl nere på botten övade vi på vår neutrala flytförmåga och simmade sedan runt och tittade på revet. Vi följde sedan repet upp och avslutade dyket med att öva på att byta mellan luftmunstycket och snorkeln samt göra "räddningsputtet" då man puttar sin kompis (som bara flyter) tillbaka till båten. Ganska snart efter att vi var tillbaka på båten serverades lunchen. Även denna lyxig i bufféform. Det var klyftpotatis, kallt uppskuret kött, grönsallad, pastasallad, grönsaker, bönor och macka. Vi fick sedan lite tid till att vila och sola innan det var dags för dagens andra dyk. Andra dyket började vi med att testa vår vikt genom att blåsa ut luften ur västen och hålla andan för att se om vi sjönk eller höll oss kvar vid ytan. Sedan begav vi oss ner till botten för fler övningar. Vi övade att fylla masken med vatten och blåsa ut det och ta ut munstycket ur munnen, hitta det och sätta tillbaka det. Vi övade också på att vara tom på luft och behöva använda sin buddys alternativa munstycke. Eftersom vi övade detta i poolen igår och jag börjat med det så bytte Sofia och jag så hon låtsades att vara slut på luft först. När vi sedan bytt tillbaka till vår egna luft från tanken simmade vi omkring och kollade revet. Louise plockade upp en ananashavsgurka som vi fick känna på. Den var som en sjöstjärna fast mer som en snigel utan skal i formen dock mycket större. Kändes mjuk och gummiaktig. Innan vi gick upp mot ytan övade vi "utan luft" igen, då var det den andras tur, alltså jag. Denna gång skulle vi dessutom genomföra hela förloppet med att visa tecken, byta munstycke, hålla ihop, flyta upp tillsammans samt fylla i västarna med luft. Sofia som hade luft använde knappen medan jag fick blåsa upp min manuellt med hjälp av henne som höll upp mig. Nästa övning vid ytan var att plocka av viktbältet och sätta tillbaka det. Det sista vi gjorde var att simma till båten ta av oss viktbältet igen och låtsas släppa det för en nödsituation fast i verkligheten gav vi det till Louise som lade upp det på båten och sedan gick vi i turordning baklänges upp för trappan upp på båten. Där stod en kille med anteckningsblock och antecknade våra siffror som våra datorer visade. Dvs. Djup och tid vi varit i vattnet. (båda dyken idag låg på ett djup runt 9,4 meter och tid runt 30-40 minuter). Väl uppe på båten igen plockade vi isär dykarutrustningen och hade återigen lite fritid. Vi tog en välförtjänt go'fika då Kerstin (kocken på båten) bakat morotskaka till oss som var precis nybakad varm och god. Efter en stund kom Louise och det var dags att samla gruppen och fylla i vår dykar-loggbok. När klockan blivit halv fem var det dags för snorkling för de som ville. Jag avstod för jag hade precis fått upp värmen efter dyken (trots att vattnet varit 29 grader varmt hade jag frusit) samt för att jag var så trött. Sofia hoppade i alla fall i den blöta bikinin och blöta våtdräkten och hoppade i vattnet för en fyrtio minuters snorkling där hon såg Nemos kusin, en orange fisk med blå ränder istället för vita. Hon såg givetvis också massa koraller och olika fiskar. Vattnet var väldigt strömmt här i jämförelse med vad det var i whitsundays så jag kan tänka mig att Sofia hade det tufft ute på vågorna. Så trots att vi är på stora barriärrevet är jag nöjd att jag inte hoppade i för att snorkla. När de kommit tillbaka från sin snorkling var det dags för middag. Denna gång serverades det ris, stark kycklinggryta, blomkål och broccoli. Vilket var fint uppdagt på tallrik. Efter middagen tog vi det lugnt, använde wifit som fanns på båten och skrev blogginlägg/dagböcker/anteckningar, uppdaterade Facebook mm. Vid halv åtta var det dags för de mer erfarna dykarna som redan var certifierade att dyka sitt första nattdyk. Vi andra stod på däck och observerade dem. Efter en stund kom Louise och sa att vi kunde gå ut och sätta ihop vår dykarutrustning så den skulle vara klar inför imorgonbitti så vi i stort sätt bara skulle behöva ta på oss den och hoppa i vattnet. Vilket skulle underlätta för oss när vi skulle vara morgontrötta och skulle behöva lägga det mesta av vår tid på dyket då vi imorgon vid lunchtid ska vara certifierade som dykare (open water, max 18 meters djup). När dykarutrustningen var ihopsatt fortsatte vi med det vi höll på med innan och när nattdykarna dykt klart blev det ett litet möte, Kerstin hade nu fixat en slags varm äpplekaka med vaniljsås som vi avnjöt. Strax efter tio hoppade vi i säng och hade hopp och önskan om att vi skulle kunna sova gott utan sjösjuka och klara resten av dykningen som återstår.Havshälsningar / Gabriella

Dykarkurs, dag två

Då var andra dagen på dykarkursen avklarad, även den lång och intensiv. Vi blev upplockade utanför vårt hostel vid halv åtta och åkte till utbildningscetret där vi nästan direkt hoppade i vattnet.
Första övningen var att ta vi skulle ta på oss vår utrustning i vattnet. Vi hade kopplat och satt ihop den innan, fyllt upp BCDn med luft så när vår instruktör lyfte ner den till oss, la vi oss på rygg på den så vi flöt, drog åt remmarna och tog på oss viktbältet. Eftersom vi inte hade hunnit med att dyka på den djupa delen av poolen dagen innan så började vi med det. Vi fick långsamt två och två börja sjunka genom att tömma BCDn på luft och hålla i med ena handen i ett rep. Samtidigt som vi gick ner skulle vi släppa på trycket i öronen genom att hålla för näsan och blåsa plus att komma ihåg att andas hela tiden. Gabbi hade lite problem med att ploppa sina öron men ner kom vi och kunde sätta oss på knä på botten och vänta på resten av gruppen och vidare instruktioner.
Nästa övning var att en av oss skulle låtsas ha slut på luft, göra tecknet och dra åt sej den extra slangen från sin kompanjon. Sen skulle vi få känna på hur det verkligen kändes när luften tog slut så Louise simmade runt till var och en av oss och skruvade av luften på våra tuber. Jag gjorde nog tecknet lite för tidigt för jag kände inte när luften tog helt slut för mej. Jag hade inte riktigt fattat om vi skulle göra det när luften helt tog slut eller när det var under gränsen, 50 bar.
Vi gick sen vidare med att "rädda" varandra igen men denna gång skulle vi även simma ett varv och hålla våra högra armar sammankopplade. Efter det började vi sakta stiga, fortfarande sammankopplade. Det var inte det lättaste då man inte får stiga för fort (max 18 meter/min), du får inte fylla på BCD eftersom luften expanderar ju högre du kommer och du stiger då fortare. Så vi fick endast kicka med benen och det var tungt med vikterna man hade runt midjan. Upp kom vi tillslut och vi kunde blåsa upp våra BCDn, iallafall Gabbi, jag fick göra det manuellt eftersom jag "inte hade någon luft kvar".
Efter detta kommer jag faktiskt inte ihåg ordningen vi gjorde övningarna i så det får bara bli den ordningen jag tror vi gjorde dom i.
En övning var att vi skulle öva på att stiga själva i en nödsituation där vår luft var slut och kompisen inte fanns i närheten. Vi fick då simma långsamt från ena sidan av poolen till den andra men låtsas att vi steg mot ytan så vi hade armarna sträckta framför oss samtidigt som vi blåste ut luft och sa "aaahhhhh". Om luften tog slut i lungorna fick vi inte ta ett nytt andetag för vi "hade ju ingen luft". Det svåraste att komma ihåg i en sån situation är nog att simma långsamt mot ytan och andas ut. Risken är annars att man utsätts för dykarsjukan (det är när kvävet som samlats i kroppen bildar bubblor innanför huden, musklerna eller till och med benen) eller ännu värre att lungorna kollapsar. Detta gällde om man var ytligare än tolv meter, om man var djupare var det bara att lossa viktbältet och låta sej skjutas upp så fort som möjligt.
Vi fick sen en liten paus innan hela klassen samlades i ena poolen där vi fick testa olika cyklop och simfötter och känna skillnaden. Innan vi gick tillbaka till våra små grupper igen testade vi på duckdiving, alltså dyka ner till botten av poolen med bara cyklop.
I grupperna gjorde vi sen ännu fler övningar, bland annat att ta av hela vår utrustning nere på botten och ta på oss den igen, ta av cyklopet, simma ett varv, ta på oss det igen och blåsa ur allt vatten. Vi försökte också att hitta vår neutrala punkt i vattnet då vi bara genom vår andning kunde stiga upp och ner utan att nudda botten med simfötterna. På slutet gjorde vi några fler räddnings-övningar där vi simmade på ytan och drog vår kompis med oss.
I och med detta var övningarna i poolen avklarade och vi tog av oss utrustningen, plockade isär och sköljde av. Sen var det dags för lunch. Idag åkte vi alla iväg till en hamburgebar. Gabbi och jag åt dock vår medtagna sallad där. Efter det åkte vi vidare till Pro-Dive butiken där Simon visade olika skydds-och våtdräkter och BCDn. Sen fick vi personlig utprovning av cyklop om vi ville . Gabbi hade smitit iväg hem till hostelet och hämtar sitt egna cyklop för att höra med dom om det funkade att använda, men det slutade med att hon gick därifrån med ett betydligt dyrare och proffsigare set. Under tiden gick jag över till det svenska cafét som låg granne, tog en kaffe (vanligt bryggkaffe!) och en Marabou chokladkaka. Det var inte igår:)
När alla äntligen var klara i butiken kunde vi åka tillbaka till centret och påbörja dagens teori. Vi såg två filmer, gjorde två quiz och Simon gick igenom saker på tavlan. Sen var det dags för examensprovet.
Det var totalt 50 frågor, jag fick bara två fel så är helnöjd med det. Dock fick vi inte reda på vilka frågor vi hade fel på så det var lite synd. Frågorna var inte så svåra, vi hade gått igenom allt och om man bara hängt med så var det inga större problem.
När klockan var sex och alla var klara med skrivningen blev vi hemskjutsade. Gabbi och jag fick börja med att flytta över alla våra saker från vårt rum till rummet bredvid för det hade blivit något fel i bokningen och vi blivit utcheckade från vårt gamla rum. När det var gjort gick vi bort till Pro-Dive butiken igen där jag köpte mej ett cyklopset jag också. Dyrt som tjyvingen men förhoppningsvis bättre än det jag köpte på västkusten. I och för sej har jag aldrig snorklat med det, kanske kan sälja det på blocket? Jag köpte mej även en handduk. En av mina andra blåste bort på seglingsturen i Whitsundays och jag behöver två på de kommande dagarna vi ska spendera ute till havs.
Sen gick vi bort till Giligans där vi tog vår gratis portion mat. Ikväll bjöds det på ris och köttcurry.

Nähä, dags att packa!

Ciao/Sofia

Tillbaka i skolan, Dag 1 på dykarkursen

Igår var det alltså dags för den efterlängtade dykarkursen. Vi blev upphämtade strax efter halv nio och på några minuter var vi tillbaka i skolvärlden. Vi gick raka vägen upp till klassrummet, enda skillnaden från vanliga svenska skolan var att vi betalat ur egen ficka för inlärning av kunskap, hade fri tillgång på fika under lektionen i form av kaffe och kakor samt att undervisningen enbart var på engelska. I klassen var vi nio svenskar, två danskar, fyra britter, en amerikan, två Schweizare, tre tyskar, en kanadensare och två australiensare. Så som ni förstår kryllar det av svenskar här och det är populärt att lära sig att dyka.

I klassrummet började vi med att skriva i personlighetsuppgifter så som adress, erfarenhet av dykning och hälsotillstånd. Undervisningen började sedan med filmvisning där de pratade och visade grunderna av dykning som sedan vår lärare Simon gick igenom för att göra det extra tydligt. Det handlade först och främst om tryck, djup, andning och vad som händer med kroppen i dessa förhållanden. Viktigast av allt är såklart: sluta aldrig andas, så ett måste är att andas lugnt och djupt hela tiden. Alla dessa siffror som filmen visade påminde mig alldeles för mycket om fysik och kemi som absolut inte är mitt starkaste ämne och speciellt inte nu när vi varit ifrån skolan på ett par år och när allt dessutom nu var på engelska gjorde ju inte saken lättare. Jag tror dock att vi fattade i det stora hela och det är ju huvudsaken. Vi såg även teckenspråket som används och hur man generellt beter sig i vattnet samt hur man tar hand om sin utrustning. Vi gjorde även två test för att testa våra egna kunskaper och förståelse av vad som sagts under lektionen. Vid klockan ett slutade teorilektionen och vi fick äta lunch. Medan vi åt vår lunch gick en efter en till doktorn som fanns på plats för att göra hälsotillstånd. Sofia och jag som redan hade vårat läkarintyg behövde alltså inte ta av vår lunchtid till detta.

När alla var klara var det dags för oss att utöva kunskapen praktiskt. Vi blev indelade i tre grupper med åtta stycken i varje med varsin instruktör. Vår instruktör hette Louise och var internationell fridykare. Det första vi gjorde var att prova ut passade simfötter och snorkelsett. Därefter fick vi en genomgång på hur man satte ihop dykarutrustningen som bestod av (självklart) en tank med luft, en uppblåsbar flytväst kallad BCD, slangar som är till för två luftmunstycken och en luft reglerare för västen samt en tryckmätare. Vi fick en genomgång på hur man plockade ihop det till en komplett utrustning och hur man plockade i sär det. Vi upprepade det tre gånger så det skulle fastna.

Därefter var det dags att äntra poolen utan utrustningen, dock fick snorkelsettet och simfötterna hänga med. För då var det dags att göra några simtest så som att simma 300 meter (24 längder) med snorkelsett och att trampa vatten i tio minuter. Medan vi trampade vatten fanns det tid för en presentation av oss alla. Det var ett bra sätt att få tiden att gå utan att bli utmattad eftersom man fokuserade på vad folk hette och hade att säga istället för att fokusera på att man trampade vatten.

Tillbaka uppe på land var det dags att ta på sig viktbältena och hjälpa sin kompis. När man dyker ska man nämligen alltid dyka två och två dels för att det är säkrade, lättare och roligare. Så ens vän under dykningen kallas för boddy och man ska alltid hålla ihop. På land hjälps man åt med att hålla västen med tank och slangar när den andra "kryper" in i den. För att ta på sig den själv sittandes och ställa sig upp skulle vara alldeles för baktungt och ostabilt. Nästa steg man gör med sin boddy på land är att kontrollera varandas utrustning enligt fem punkter. B-W-R-A-F. Tidigare på teori lektionen hade Simon givit oss olika "kom ihåg vitsar" att använda för att komma ihåg turordningen. Vi fastnade för alkohol tipset, vilket löd. Beer, Wine,Rom, Are, Fun. I verkligheten handlar kontrollen i turordning om att först kolla luften i BCD:n (västen) genom att trycka på in och ut tillförseln av luft till västen. Därefter kolla viktbältet att det sitter åt rätt håll (frigörelse åt höger) och att viktena sitter balanserat rätt. Nästa steg på kontrollen är att kolla att västen är knäppt ordentligt och åtdragen samt kolla att tanken på ryggen är hårt fastspänd i västen. Näst i tur är att kolla luften, kolla att ventilen är öppen till max och blivit ett halvt varv tillbaka dragen samt lukta och smaka på luften från de båda munstyckena så att luften och lufttillförseln är okej. I detta stadie testar man sin egna medan ens boddy testar det alternativa luftmunstycket som är till för den om den skulle få slut på sin luft från sin egna tank och behöva ta från sin boddys tank. Man kollar givetvis även tryckmätaren så att man har tillräckligt med luft i tanken. Sist men inte minst gör man en finally check. Alltså kollar snabbt över att allt ser okej ut. Så man inte missat något. Så som att sätta fast alla slangar tätt intill kroppen så inget hänger löst och exempel förstörs genom att skrapas i marken.

Som sagt, vi tog på oss våran dykarutrustning och gjorde våran "Beer-Wine-Rom-Are-Fun" kontroll och äntrade poolen med utrustningen.
Vi tränade sedan på olika sätt att ta sig ner i vattnet. Ett sätt var att stå på trappan och falla baklänges ner i poolen och det andra sättet var att ta ett steg ut från kanten och falla. Andra övningar som vi gjorde var givetvis att ta våra första andetag med dykarutrustning i vatten. Det var en väldigt märklig känsla och alla dessa bubblor som bubblade upp mitt i ens synfält höll man ju på att bli galen på i början men även det kom man över efter ett tag. Så efter mer och mer erfarenhet blev det mer och mer naturligt och lättare att lita på sin utrustning och förstå att man faktiskt kunde andas och se i vatten. Vi ägnade sedan hela eftermiddagen med att göra olika övningar på grunt vatten så som att hitta flytbalansen, ta in vatten i masken och blåsa ut det med näsan, byta mellan snorkel och luftmunstycket, ta luft från det alternativa luftmunstycket från sin boddys tank då den fått "slut" på sin luft mm. Det var så mycket information att jag knappt kommer ihåg vad vi lärde oss. När vi sedan lämnade poolen gick vi baklänges upp för trappan och låtsades att vi var påväg upp mot båten. På land plockade vi isär och satte tillbaka alla delar på rätt förvaringsplats. När vi sedan slutade var klockan redan sju, så det hade varit en VÄLDIGT lång dag i skolan och innehållit ett väldigt intensivt lärande.

När vi bytt om fick vi skjuts tillbaka till hostelet. Det spöregnade, vilket det i och för sig hade gjort hela eftermiddagen och tidiga kvällen men det var ingenting vi märkt då vi själva varit i vatten hela tiden. Efter att Sofia och jag duschat hade det lyckligtvis slutat regna så vi gick till baren och åt vår lilla gratis middag som denna kväll var potatismos och rostad kyckling. Klockan var då åtta och min plan för kvällen var att shoppa då shoppingcentrumet skulle vara öppet till nio. Jag hade som ni förstår inte så mycket tid på mig så det var egentligen inte lönt att rusa dit men det gjorde jag. Jag hade trettio minuter på mig så det blev stressigt men det var det värt för jag hittade i sista stund mitt linne i min storlek som jag tittat på i ett halv år men inte hittat i min storlek så givetvis köpte jag det i all hast. Lyckligtvis hade den affären öppet lite längre så jag gick nöjt hem med mitt linne åtta minuter över nio. Så min shoppingrush gjordes som tur var inte i onödan. Sedan spenderades det någon timme vid gratis Wifi på gatan och snack med norrlänningarna som kommit förbi.

Vid elva gick vi upp på rummet och då vankades det hemläxa. Shit, läxa var det då länge sedan man behövde göra. Det var en tunn bok om hur man räknar tryck och meter för olika dyk och hur man läser av diagrammet så man inte dyker för länge och djupt så kroppen skadas. Det var först svårt att ta tag i uppgiften och läsa det men när man väl kommit in i det var det riktigt kul. För när det väl zippade (som vi sa i skolan på gymnasiet) ja då var det riktigt kul att plugga. När läxan var gjord släckte vi lyset och det var dags att sova. Jag låg dessvärre fortfarande efter med en sak i min planering och det var blogginlägget om vår slappdag. Så jag låg och skrev på det till klockan halv två då jag faktiskt hade ett relativt bra skrivflyt. Så som sagt när blogginlägget var skrivit var jag i fas med min planering och kunde sova. Att det bara skulle bli fem timmars sömn ville jag inte tänka på.

/ Gabriella

En slapp-dag

I onsdags hade vi en rejäl slappdag. Vi sov till elva och åt inte frukost förens vid halv tolv. För att känna att vi gjort någon nytta under dagen slängde vi in en tvätt i maskinen. Vi slängde in det mesta (även de kläder vi inte använt sedan förra tvättningen, anledningen var för att de hade luktat illa och kunde behöva en uppfräschning). Vi tog även slut på vårt sista tvättmedel som var ytterst lite till den mängden tvätt. (Max 1 msk). Tur i oturen när jag laddat maskinen med både tvättmedel, tvätt och tre dollar så fungerade inte maskinen när jag tryckte på knappen. Jag fick därför gå till receptionen och säga till, i gengäld fick jag tre nya dollar och en påse tvättmedel så jag kunde ladda tvättmaskinen bredvid. I väntan på killen från receptionen som skulle komma med tvättmedlet stod jag och tryckte på "ångraknappen" på den trasiga maskinen och helt plötsligt rullade mina nyss ilagda mynt ut, vilket gjorde mig väldigt glad. Som sagt, tur i oturen så tjänade vi tre dollar och fick dessutom en gott luktande och ren tvätt när den var klar. I bland är det minsann bra när något går fel ;-)

Nåja, medan tvätten var i maskinen gick vi ut på gatan till det fria wifit en stund och sedan gick vi hem, kastade in tvätten i torktumlaren och åt en enkel och sen lunch (resten av pastan och tomatsåsen som vi ätit dagen innan). Därefter gick vi ut för shopping i form av souvenirshopping. Det fanns massor utav sådana affärer.Tillslut hittade vi även till köpcentrumet men då var klockan alldeles för mycket så de stängde så vi gick tillbaka till vårt hostel. Där fixade vi två sallader som vi skulle ha till lunch till torsdag och fredag och sedan gick vi till vårt rum och fixade i ordning oss för att gå ut till en bar och äta gratis middag samt träffa norrlänningarna.

På eftermiddagen hade vi även fått ett sms av två tyska killar som vi träffat på togapartyt där de frågat om vi hade några planer för kvällen eller om vi ville följa med dem till en utsiktplats eftersom de hade tillgång till bil just då. Vi hade ju som tur var våran plan så vi kunde tacka nej med gott samvete. Vi fick nämligen en liten tillbakablick på hur det gick för oss den gången vi följde med ett gäng tyska killar på västkusten, då vi trodde vi skulle vara iväg en timme för att snorkla vilket istället blev en lång färd mitt i ingenstans och vi nästan trodde att det var ute för oss. Så sedan den gången vågar vi inte riktigt lita på tyska killar när det handlar om bilfärder fast det hände ju som tur var ingenting den gången men man vet ju inte om det händer något nästa gång. Nu var ju dessa två killar som skickat sms väldigt trevliga så det hade troligtvis inte varit något fel alls att följa med dem men som sagt det var ingenting vi nappade på ändå.

Vi begav oss i alla fall iväg till baren Gilligans runt åtta tiden, tog vår gratis mat och väntade på tjejerna. Givetvis kom de där två killarna fram till oss och försökte prata men vi visade inte allt för mycket intresse så de försvann efter ett tag. Istället kom en kille från Värnamo som vi också träffade i tisdagskväll och satte sig vid oss. Tillslut kom även Gabriella och Malin som vi väntade på och även de två göteborgarna Hanna och Anne. Då barens sysselsättning som var i form av ett slags bingo, vilket var väldigt högljutt och enligt mig väldigt "ouppfostrat" då det i stort sätt gick ut på att skrika massa nerkränkande ord bestämde vi oss för att gå därifrån och sätta oss vid ett bord längre bort där det var lite lugnare så vi kunde prata utan att behöva skrika till varandra. Vi var alltså ett gäng på sju svenskar som satt och pratade i ett par timmar, vilket var väldigt trevligt men tyvärr rann klockan iväg och en efter en behövde gå hem. Norrlänningarna följde med Sofia och mig till vår gata. Där skildes vi åt då de gick in på en bar för att se om det var något party medan Sofia och jag satte oss på en bänk och uppdaterade facebook en stund. Steve (vår reseförsäljare som ni vid detta laget borde veta vem det är) kom förbi en stund eftersom han precis slutat jobbet och växlade några ord med oss innan han gick hem. Vi fick då veta att han flyttat till Cairns för att bo här i några år. Jag som hade trott att han bara skulle vara här några veckor och sedan åka tillbaka till Darwin där vi träffade honom första gången för ett halv år sedan, men det hade jag visst fel om.

Vi gick sedan hem när vi uppdaterat oss klart och kröp i säng.
Ja men visst, det var vad den onsdagen hade att erbjuda.

Kram / Gabriella

Cairns och togaparty

Nu var det länge sen vi la upp något här, alldeles för länge. Nåväl, bättre sent än aldrig:)

Söndag kväll i Airlie Beach: Vi åt middag på Down Under Bar, igen. Eftersom vi inte skulle träffa resten av seglingsgänget i baren förens sju, halv åtta gick vi en stund till Backpackers igen för att fördriva tiden.
När tiden sen var inne gick vi till baren och en efter en droppade dom andra sen in. Det blev en mycket trevlig kväll. Vi ägnade de första timmarna i Down Under Bar innan vi gick till en annan längre ner på gatan. Gabbi gick hem vid tolv, halv ett. Jag stannade kvar med dom andra och var inte i säng förens halv fyra.

Måndag förste April: klockan ringde halv sju. Jag tog en dusch innan vi packade ihop och åt frukost. Vid halv nio lämnade vi hostelet och gick mot busstoppet. På vägen dit gick förbi lagunen och tog lite kort. Eftersom vi har kommit upp i tropiskt vatten igen är det inte tillåtet att bada i havet på grund av jellyfishen så dom har byggt en säker lagun. Det var jätte fint med palmer, gräsmattor och sen det riktiga havet precis utanför.
Vi gick på en promenadväg som var klädd med träplankor och vid ett ställe var det lite lutning och även blött. Där for fötterna iväg under mej och jag ramlade, med packning och allt. Som tur var stukade jag bara tån lite lätt, kunde varit värre med tanke på den 15-20 kg ryggsäcken jag hade på ryggen.
Vi lyckades komma till busstationen utan fler ramlingar och bussen kom halv tio och vi klev på.

Färden upp till Cairns var lång. Som tur var spelades tre filmer på vägen och det hjälpte till att fördriva tiden. Jag sov även rätt mycket då det inte blivit så mycket sömn för mej natten innan.
Vi anlände till Cairns halv åtta. Vårt hostel låg bara runt hörnet där bussen släppt av oss och på vägen dit gick vi förbi Backpackers World Travel och vem stod inte där inne om inte Steve från Darwin. Vi gick in och han kände faktiskt igen oss, dock sa han att vi blivit snäppet brunare än vad vi var för nästan ett halvår sen. Tur va väl det;) Det blev bara en snabb ordväxling innan vi gick och checkade in på vårt hostel. Vi gick upp på rummet, öppnade dörren och möttes av en fruktansvärd lukt. Hela rummet luktade spya och jag vände direkt och vägrade sätta in mina grejer i det rummet. Vi hade känt lukten ända ut i korridoren och oturligt nog kom det just från vårt rum. I samma veva kom tjejen som bodde i rummet och säger att hon inte visste vad som hänt utan att det kommit samma morgon då två andra tjejer flyttat ut. Vi går alla tre ner till receptionen och Gabbi och jag får ett nytt rum medan den tredje tjejen som ska ut på något och inte hinner flytta sina grejer, säger att hon sover hos en kompis istället och vill ha avdrag på hyran.
Det nya rummet vi får är betydligt fräschare med bara tre enkelsängar. Lyx:)
Resten av kvällen ägnar vi sen åt Wi-fi på gatan utanför och att koka ett nudelpaket som vi "avnjuter" på stående fot.

Gårdagen: Vi tog en låång sovmorgon. Runt elva vaknade vi och då hade jag sovit hela natten och morgonen utan att vakna en enda gång, väldigt skönt och välbehövligt. Vi gick upp och åt frukost, sen gick vi ut. Första anhalten blev Backpackers World där Steve skrev ut nya bokningspapper åt oss eftersom det hade blivit fel i vår bokning. Vi skulle nämligen gjort vår första dag på dykarkursen denna dag men på vår gamla bokningslapp hade det stått torsdag den fjärde. Vi ringde företaget och kollade vilken dag vi egentligen var bokade på och det stämde att det var på torsdagen så nu hade Steve fixat iordning med vår hostellbokning så det blivit rätt och även flyttat vårt regnskogsäventyr vi skulle gjort på måndag till tisdag istället.
Efter gick vi till ett Medical centre där vi gjorde en hälsoundersökning. Vi var tvungna att ha ett intyg från en läkare inför dykningen och när vi ringt till företaget tyckte dom att vi skulle göra det innan vi började på torsdagen för det skulle ta så långt tid om alla gjorde det den morgon.
Vi gick alltså till detta medicin center, fick fylla i en lång lista med ja och nej frågor om olika sjukdomar och åkommor. Sen fick vi vänta ett tag innan vi blev inropade till en sjuksköterska som kollade blodtrycket, trycket i öronen och lungkapaciteten. Efter det fick vi sitta och vänta ytterligare en stund innan vi gick in till en doktor. Han lyssnade på lungor och hjärta och kollade i öronen. Han ställde också några frågor om vi hade kryssat i ja på någon av hälsofrågorna innan han skrev under intyget. Vi bägge blev godkända:D Gabbi hade varit lite orolig eftersom hon har varit förskyld rätt länge nu och hade lock för öronen men när doktorn bad henne "ploppa" örat medan han kollade i det och det funkade bra så sa han att det inte skulle vara några problem för henne att dyka. Vi gick alltså därifrån med varsitt intyg med ordet "fit" inringat.

Vi gick i glada i hågen tillbaka till hostelet och åt lunch, pasta med tomatsås. När vi precis ätit klart och skulle gå därifrån kom en kille fram och frågade vad vi hade för planer inför kvällen. Han var nämligen från ett företag som ordnade festkvällar och pubrundor och denna kväll skulle dom ha toga-party, åka runt till fem olika clubar och även åka parybuss mellan ställena. Efter lite fundering nappade vi på det. Men det var bara för att Gabbi fick gå gratis. Hon sa nämligen att hon inte drack och hon tyckte det var onödigt att betala. Vi behövde då bara betala för en. Gutt ju:)
Efter att vi gått över till deras kontor, betalt och fått våra toga-dräkter (ett vanligt, vitt lakan) köpte vi glass och satte oss på en bänk. De var riktigt gott i värmen som vi har här.


Cairns är verkligen en mysig och fin stad. Det känns som en stor stad i en liten stad, förvirrande? Inga höga byggnader och man ser bergen mellan husen men det är mycket liv och rörelse med mycket ungt folk.
Efter att glassen var uppäten gick vi tillbaka upp på rummet, tog en dusch och klädde på oss. Val av kläder denna kväll var mycket simpelt. Det var helt enkelt bara att vira runt sej lakanet, sen var det klart. Så skulle det vara varje gång;)
När vi sen skulle gå till den första baren där vi skulle träffas var vi lite oroliga att vi skulle vara utklädda helt själva och se ut som fån. Vi hade dock oroat oss i onödan då nästan det första vi ser när vi kommer ut på gatan är ett gäng som är exakt klädda som oss;)
Men innan vi gick bort till baren mötte vi upp Filip som kommit till Cairns för några dagar sedan. Vi han dock inte prata speciellt länge innan vi var tvungna att rusa.
På baren fick vi vårt vip-band och alla tjejer fick varsin mutter medan killarna fick en skruv. Under kvällen skulle man sedan gå runt och leta efter sin skruv-partner men tror inte det var någon som hittade sin. Lite tråkigt.
Vi minglade runt lite och åt även mat i form av korv, lök, sallad, gurka, tomat, pastasallad och potatissallad.
Vid åtta tiden klev vi på bussen, en dubbeldäckare med öppen övervåning och dansgolv där nere. Det dunkades hög musik och ljusslingorna blinkade när vi åkte genom stan så tror ingen som vi åkte förbi kunde missa oss;)
Vi fortsatte så runt till alla fem barer, men det var egentligen bara dom två sista som var roliga då resten av staden hittar ut och man lärt känna lite folk. På de tre första barena kördes det även tävlingar, alla med lite sex tema (som vanligt på sånna här saker) så Gabbi och jag avstånd då vi anade vad som komma skulle. Men vi kollade på och fick oss några goda skratt.
På sista baren fick vi plötsligt syn på norrlänningarna vi träffat på Fraser Island så vi hängde mycket med dom resten av kvällen. Vi dansade och dansade och tillslut gav jag förslag att vi kunde gå ut och sätta oss där ute en tag och vila, men det blev visst så att vi ägnade hela sista timmen där ute på bänkarna. Vi var mestadels svenskar (det blir bara mer och mer svenskar, börjar nästan bli rädd att vi håller på att ta över landet) en tysk, två från Nya Zealand och en amerikan. Den ena killen från Nya Zeeland kunde sju språk, bland annat svenska. Han hade bott i Sverige i fyra månader och kunde prata så sjukt bra svenska, nästan bättre än va jag pratar engelska. Ibland kunde man knappt inte ens höra att han inte var från Sverige, det lät lite som om han var Norrland. Han kunde även "lite" danska, norska, tyska, spanska, engelska och något mer som jag inte minns. Jag blev så djupt imponerad, vi pratar fortfarande om han;)
Iallafall, när det stängde vid tre sa vi hej då till alla och gick hem till den väntande sängen. Den var skön man jag lova:)
Kvällen hade varit grymt kul och första gången jag var på Toga-party men om jag får chansen igen så tänker ta den. Det var så kul när alla var klädda i sina lakan, så simpelt liksom:)








Cairns levererar och jag tror det fortsätter så för vi hörde många bra ord om dykarkursen vi ska göra. Vi har mycket att se fram emot:)

Kramar från Sofia
RSS 2.0