Flyg, brandlarm, 21 års dag och missad buss

Publicerat 2013-03-03 11:04:10 i
Precis, fem månader har gått sedan vi lämnade det regn-ruskiga Sverige och en dag har gått sedan vi lämnade kyliga Tasmanien. Som Sofia skrev skulle vi bli upphämtade på gatan några minuter över halv fem i fredagsmorse för att bli skjutsade till Hobarts flygplats. Vi hade kvällen innan sett en tv visa reklam i ett skyltfönster och vi hade då skämtat om att vi skulle slå oss ner och titta på det eftersom vi saknade mys framför tv:n. Liknande scenen i "kan du vissla Johanna" då killen tar med sin "morfar" för att visa vad television är. Eftersom vi gick till vår hållplats några minuter tidigare och gatan dessutom var tom passade vi därför på att spela in ett litet kort klipp då Sofia kastat av sig sin packning på gatan, satt sig ner på den liknande en pall framför skyltfönstret och dessutom myst till det med en påse nötter. (Har jag nämnt tidigare att vår humor alltid är bäst då vi sovit som minst?) ^^

Nåväl, när vi skämtat klart slängde vi upp packningen på Sofias rygg och gick de sista 30 meterna till hållplatsen. Bussen kom den tid det stod på pappret och vi blev sedan tjugo minuter senare avsläppta på flygplatsen. Flyget lyfte sedan 3,5 timmar senare och det tog max en timme till Melbourne. Vi åkte med flygbolaget Tiger airways och hade hört rykten om att det var riskabelt att åka med dem så vi skojade hela tiden om att vi skulle störta varje gång vi kom i turbulens, dock blev jag seriöst rädd ibland, för tänkt om det vore så att det faktiskt skulle ske, det vore ju en katastrof!

Eftersom jag råkat skrämma upp mig i samband med skämten kunde jag pusta ut när vi lyckligtvis landade i Melbourne mjukt och fint. Vi tog om skybus in till city, lämnade av vår packning på hostelet "all nations backpacker" där vi skulle sova över natten och gick sedan till backpackerworld travels för att kolla lite info om grejer att göra på östkusten. Efter någon timme vid datorerna gick vi till Coles och inhandlade mat för dagen/kvällen. Tillbaka på hostelet checkade vi in på vårt rum (ett stinkande rum av svett som Sofia och jag delade med åtta killar), gjorde varsin omelett och satt sedan i säkert fyra timmar och sorterade och raderade bilder för de senaste två veckorna. Som ni nu kan räkna ut, blir det hundratals bilder och mycket av det är bara skräp...
Vi gjorde sedan middag. Vi slog på stort eftersom det var vår nästsista dag i Melbourne, fem månader hemifrån och min 21 års dag nästa morgon. Vi hade köpt potatis, sallad och ingredienser för att göra räkröra men när vi kom till hostelet fanns ingen ugn för att göra bakpotatis som vi hade tänkt så vi ändrade planen till att koka gratis pasta istället som hostelet bjöd på. Det blev dock lika gott :-)

Vi hade haft tanke på att testa nattlivet i Melbourne denna kväll och därför tagit in på hostel istället för att åka hem och sova hos Merril och George. Dessvärre var inte detta något som lockade när vi väl var tillbaka i Melbourne utan efter att vi ätit tog jag en dusch och vi promenerade sedan iväg till flinderstation där vi hade gratis Wifi, hängde där i någon timme och gick sedan hem och sov. Vänta lite nu, sa jag sov?

Sova på all nations var då väldigt svårt eftersom man hörde dunkande musik från baren nedanför, bilar som tutade och raceade på gatan utanför, gnistande ljud av bromsande tåg som körde hela natten och något ännu mer irriterande, ett brandlarm som började tjuta strax innan ett. Till en början undvek jag det, jag trodde nämligen det var ett billarm på gatan som tjöt. Men när Sofia kom till min säng och konstanterade att det nog var brandlarmet i vår byggnad så vi antagligen skulle gå ut klädde jag på mig (även bh:n trots att Sofia sa "skit i bh:n Gabbi") och tog min handväska som hade de mest viktiga grejerna och vi gick sedan ut i korridoren där vi möttes av alla andra som evakuerade byggnaden. Vi gick i de två trapporna ner för att komma ut på gatan, jag såg och kände hur mina händer började skaka. Tanken slog mig
- Tänk om det var en brand på riktigt? Ute på gatan såg vi tre brandbilar komma och folk på gatan som fotograferade. Vi såg dock ingen rök så vi förstod inte vad de fotade på. När vi stod där på gatan gick det upp för mig att det som var bland det viktigaste så här på vår resa var våra usb fyllda med fotografier och filmer som låg i säkert förvar i min stora väska inne på rummet. Fem brandmän gick in i byggnaden för att försäkra sig om att det var falsklarm. Ca fem minuter senare kom de ut och vi alla kunde gå in igen. Som tur var, var det bara falsklarm, vad skulle ha hänt om alla våra saker brunnit upp!? Det hade varit katastrof om våra usb skulle försvinna i en brand för då skulle även nästintill alla våra minnen försvinna eftersom vi just nu inte kommer ihåg va det är för dag och inte ens vad vi gjorde igår eftersom vi lever ett så hektiskt liv för att hinna med så mycket som möjligt och inte slösa på tiden.

Tillbaka på rummet strax efter ett, gick jag därför direkt till min stora väska, plockade ut alla våra usb och placerade dem i min handväska där de från och med denna kväll alltid ska följa med mig vart jag än går på min resa... Jag försökte sedan somna men någon direkt djupsömn bjöds det inte på då jag vaknade varje gång jag hörde en bil tuta eller ett tåg köra förbi.

Idag vaknade vi klockan åtta, vi hade tänkt att ta en springrunda men resultatet blev att Sofia gick ensam ut på en promenad medan jag låg kvar i sängen. Idag var det tredje mars 2013, jag fyllde 21 år och vi skulle ta tåget till healthmount för att ta ett sista avsked av Merril och George eftersom vi inatt skulle åka med buss till vår nästa storstad, Sydney. Dagen till ära klädde vi på oss klänning. Jag sminkade mig (för kanske tredje gången på fem månader) och tog på mig mina "nyinköpta" smycken. Idag skulle jag allt göra min födelsedag lite extra eftersom jag inte var hemma. Strax innan tio checkade vi ut, lämnade vår packning i förvaringsrummet och gick sedan ut på stan för att leta efter ett bageri. Vi hittade inget så vi gick bort till flinderstation för att kolla upp adresser på google. Det gav oss tips om att kolla på Collins Street. Vi började promenera. Gick till de finare kvarteren, hittade en information och frågade om ett bra bageri. De gav tips om bageriet precis nedanför i den dyra fina galleria "David Jones" som vi skrev förra veckan om att det var en av de gallerior som var alldeles för dyra för oss backpacker då de till och med hade vakter i dörröppningen av gallerian. Vi trotsade dock detta för idag skulle vi slå på stort för att ge tillbaka för allt Merril och George givit till oss plus att det var min födelsedag. Vi gick ner till David Jones foodhall där vi hade allt vi behövde. Tårta, choklad och vin. Jag fick äran att bestämma valet av tårta, det var ett svårt val må jag säga. Skulle jag välja en körsbärs cheesecake, hallon och vitchoklad cheesecake, jordgubbcheesecake, hasselnötschokladtårta, mörk chokladtårta eller vitchokladtårta ? Förstår ni att det var svårt eller? Jag beslöt mig tillslut efter mycket velande för chokladtårtan med mörkchoklad eftersom jag hade snappat upp att Merril gillar mörkchoklad och jag dessutom tycker om choklad mer än cheesecake. Vi fortsatte sedan snabbt med vårt inhandlande, en mörk chokladkaka till Merril som tack för allt hon hjälpt oss med och sedan kom vi till vinet. Här blev det ännu ett till velande. Vi visste att vi var ute efter ett sött vittvin men vilket av alla? Vi frågade om hjälp och beslöt oss tillslut efter ett då vi hade lite tidspress eftersom vi visste att tåget till healthmount skulle ta en timme enkel resväg. På stationen Southern cross hoppade vi på tåget som gick inom två minuter och bytte sedan i ringwood som vi tidigare gjort under vår vistelse i Melbourne och kom tillslut fram till Merril och George hus. De välkomnade oss hjärtligt. Gratulerade mig på min födelsedag och gav mig ett födelsedagskort. (För mig ett väldigt trevligt minne eftersom det är väldigt stort i Australien och Storbritannien att fylla 21 medan i Sverige är det som vilken ålder som helst.) Vi gav dem våra nyinköpta gåvor och det började sedan dukas fram på bordet. Vi slängde även in en smutstvätt i maskinen för sista gången i detta hem. Dagen till ära hade George igår rökt fisk (liknade lax). Han korkade upp en champagneflaska och vi slog oss sedan ner och åt plockmat i form av baguetter, rökt fisk, aioli, avokadoröra och brieost. En riktig festmåltid enligt mig :-D Efter att vi ätit, slog vi oss ner i soffan och tittade på tv:n på våra bilder från Tasmanien. Därefter fortsatte vi festandet med vår tårta och vin som vi haft med oss. De sjöng för mig och jag fick blåsa ut ett stearinljus vid sidan av tårtan eftersom de inte hade några tårtljus. Jag önskade mig en önskan och högg in på chockadtårtan som dessutom var väldigt uppskattad och vi kom överens om att jag gjort rätt val då även George är en chokladälskare. Efter tårtan och vinet kände jag mig lite lullig, skam på mig för det får man ju inte vara mitt på dagen! Jag gick ut och hämtade in tvätten och strax efteråt tackade vi för oss och tog avsked. Usch, avsked är svårt och jobbigt. Vi hoppas de kommer över till Sverige så vi kan träffas igen och vi kan ge tillbaka för allt gott de gjort för oss.

Efter en sista kram promenerade vi tillbaka till tåget, sjuttio minuter senare anlände vi i southern cross och våra steg styrde mot vårt hostel där vår packning väntade. Jag packade ner våra nytvättade kläder medan Sofia kokade ägg och började med våra mackor vi skulle ha med oss på bussen. Lite smått stressade gjorde vi vad vi skulle göra och vandrade sedan med packningen på ryggen tillbaka till Southern cross där vi skulle gå ombord vår buss vi bokat... Väl framme hittar vi ingen information om vårt bussföretag, vi ser bara tre andra bussbolag. Näehe var är bussen då? Vi slår oss ner på en bänk, jag river upp pappret med busstidtabellen från ryggsäcken på Sofias rygg och läser; Melbourne avgång 17.45. 17.45!? vad är klockan nu då säger Sofia och tar upp mobilen. Display visar 18.36... SURT, vi tog visst fel på en timme! Vi konstaterar att vi måste ha tittat på pappret som låg först i högen nämligen tidtabellen mellan Sydney-Brisbane, för där stod det nämligen 18.45...Jag torkar av svetten från pannan, sätter mig ner på bänken och skrattar. Ja hopp, där hade vi gjort en tabbe IGEN. Vad gör vi nu? Sofia kollar på bussbolagets hemsida när nästa buss går, tyvärr skulle den inte gå förens tre dagar senare och det tyckte vi var på tok för lång tid att vara kvar i Melbourne. Vi hade ju dessutom redan bokat tre nätter på ett hostel i Sydney och visst ville vi inte gå miste om de pengarna. Mitt i allt elände när vi sitter där på bänken svettiga och dana och luften nästintill gått ur oss efter vad som nyss hänt kommer en man fram och börjar småprata med oss. Han är busschaufför för en av bussarna som står parkerade och står där beredd fall om ett tåg går sönder så han måste rycka in med buss istället. Han får höra vår historia om att vi missat vår buss och försöker hjälpa oss, han ger oss förslag på att gå till ett kontor några meter bort kallat "travel aid" för att se om de kan hjälpa oss, vi börjar gå med packningen trots att vi är inställda på att de inte kan göra något eftersom det var vårt egna fel. På halva vägen ser vi att två bussar ska avgå inom några minuter till Sydney och stannar upp för att kolla priserna då vi börjar fundera på att köpa en biljett och åka till Sydney ikväll ändå. I samma veva som vi stannar upp ser vi mannen komma springande mot oss och säger att vi kan fråga dessa bussar då även han fått samma idé som oss. Vi frågar om priset. 62,5 dollar var för en expressbuss som avgår inom fem minuter. Vi står och velar i biljettluckan. Velar om vi ska vänta och ta nästa buss imorgonbitti och åka till huvudstaden Canberra eftersom den bussen går dit vilket kvällens buss inte gör. Canberra var nämligen något vi bara skulle åka förbi för det är egentligen ingenting att ha, ingen rekommenderar att åka dit men eftersom vi varit nästan över allt annars hade det varit kul med huvudstaden också, "bara för att." Men då skulle vi fortfarande ha bekymret gällande var vi skulle sova inatt och hur vi skulle göra med boendet i Sydney. När vi står där och velar kommer bussens busschaufför fram, säger att bussen åker om några få minuter och vi får två säten var dessutom första klass och kan betala på bussen. Vi gör ett snabbt beslut, väljer bussen. Lastar in packningen i bussen och stiger ombord. Vi berättar för även denna busschaufför om vår tabbe och han tröstar oss med att säga att vi är inte ensamma om att göra det misstaget. Vi får sedan våra två säten var, första platserna i bussen bakom chauffören som dessutom är väldigt trevlig och skojfrisk. Jag berättar vad vi gjort under dagen, att jag fyller år och vi firat mig utanför Melbourne så även det var en bidragande faktor till att vi missade bussen. När han sedan pratar i högtalarna om säkerhets information och annat avslutar han sitt tal med att säga grattis till tjejen som sitter på första plats som fyller 21 år. Tack tack sa jag och log. :-)

Nu sitter vi här på bussen, en film spelas, det börjar skymma och vi kan andas ut för vi kom iväg till Sydney trots allt. Så nu ska jag avrunda detta långa inlägg med ett budskap till er:
Lär er av oss, vi gör misstag i livet men det löser sig alltid. Problem är till för att lösas!

Puss och kram från nu 21 åriga Gabriella som idag har blivit mätt på både tårta och alkohol :-)

Direktlänk, 0 Kommentarer



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0