Jaha, så kom alltså dagen då Gabbi och jag skildes åt. Vi hade vetet om att den skulle komma enda sedan Sydney då Gabbi beställt flygbiljetterna men tiden har verkligen bara flugit iväg.
Jag somnade iallafall om efter att Gabbi väckt mej där på tisdag morgonen och sagt hej då och vaknade nån timme senare då det var dags för mej att kliva upp för att hinna äta frukost innan min buss avgick söderut.
Det kändes jätte konstigt och tomt att vara själv, Gabbi och jag hade levt ihop så länge och vi hade liksom våra rutiner vid det här laget. Men jag skulle nog klara av det här också, förhoppningsvis.

Vid halv åtta lämnade jag Cairns. Framför mej hade jag nu tio timmar på bussen ner till Arlie Beach och under den tiden visade chauffören fem eller sex filmer vilket underlättade det hela mycket. Det var ganska bra filmer också för en gångs skull. Jag mådde ungefär som jag hade gjort dom senaste dagarna; trött, huvudvärk och allmänt stel i kroppen.
När vi nådde Arlie Beach en halvtimme försenade, tog jag mitt pick och pack och gick iväg mot hostelet i regnet. Det var samma som vi bott på förra gången vi var här så det gick nu snabbt att hitta dit, jag checkade in och fick mitt rum. Jag gick nästan direkt bort och handlade mat i den lilla mataffären och kvällens middag fick bli stekta grönsaker i form av zucchini, rödlök, paprika, morot och champinjoner och stekt kycklingspett. Till det mosade jag en avokado och blandade med keso. Det kändes ännu mer konstigt nu när jag fick laga middag själv, eller själv och själv, hela köket var packat, men ändå kändes det lite ensamt.
Gott blev det och mätt blev jag. Sen gick jag ut för att försöka koppla upp mej men lyckades inte speciellt bra så gav upp och gick tillbaka till rummet. Där satt de tre andra personerna som bodde där och drack gun (vin).
Dom kunde aldrig bestämma sej för om dom skulle gå ut eller inte och jag som hade tänkt vänta med att gå och lägga mej tills dom gått, gav upp runt halv elva och kröp tills sängs. Det dröjde inte länge förens dom faktiskt följde mitt exempel.

Det var nu det började. Mitt vänstra öra gjorde bara ondare och ondare. Jag låg och vred mej i sängen och visste inte vad jag skulle ta mej till, det gjorde så fruktansvärt ont. Tillslut stod jag inte ut mer så jag gick upp och klädde på mej, gick ut och kontaktade de där hemma på det värdelösa Wi-fit utanför en bar. Men när man befinner sej på andra sidan jordklotet så kan inte ens föräldrar göra så mycket, så innan jag gick och la mej igen gick jag och pratade med en vakt. Hans enda råd han kunde ge mej var att vänta tills morgondagen då jag kunde gå och prata med Apoteket. Med mitt onda öra gick jag tillbaka till hostelet och la mej. Konstigt nog somnade jag, kanske hade smärtan gjort mej helt avdomnad.

Jag vaknade runt åtta, halv nio. Det gjort fortfarande riktigt ont i mitt öra och jag låg bara och väntade tills klockan skulle bli nio och det skulle öppna.
Väl på Apoteket, berättade jag hur det låg till och en kvinna tog sej en titt i mitt öra. Ytterörat såg mycket rött och irriterat ut, jag var på väg mot eller hade redan öroninflamation. Kul! Troligtvis kom det från dykarkursen då jag utsatt örat för mycket vatten.
Nu hade jag att välja på två alternativ; det första var att gå till en doktor och få det ordentligt uppkollat eller köpa örondroppar. Hon sa att jag nog inte skulle få någon tid hos en doktor förens fredagen och jag lämnade stället redan samma kväll så jag hade bara det sista alternativet att gå på.
Efter att jag köpt örondropparna gick jag tillbaka till hostelet och droppade i några droppar i örat och tog en värktablett mot smärtan.

Mellan frukost och lunch gjorde jag inget vettigt alls, satt på en av Backpackers Worlds datorer. Lunchen fick bli stekta kycklingspett och den överblivna avokadoröran. Nu var det dags att droppa i nästa omgång droppar i örat och jag tog även nu en till värktablett då smärtan kommit tillbaka. Jag låg en stund på en bänk i köket för att invänta värktabletten. Smärtan lindrades aldrig, utan blev bara värre och värre. Jag gick tillbaka till Backpackers World en stund innan jag inte längre stod ut och gick tillbaka till Apoteket. Där köpte jag mej de starkaste, icke receptbelagda, värktabletterna de hade.
När de hjälpte var jag i himlen, det var såå skönt. Visst, allt det onda var inte borta men nu var det bara mer dovt och ömt. Går inte jämföra skillnaden.
Hon på Apoteket sa att hon tyckte jag skulle gå till en doktor och få det uppkollat för hon var inte säker på att det skulle gå över av sej självt. Problemet var bara att jag redan hade bokat nästa buss ner till Agnes Water och 1770. Där hade jag även bokat en motorcykeltur. Jag gick då tillbaka till Backpackers World och pratade med tjejen där om jag kunde avboka mina bokningar och ändra så jag åkte till Brisbane istället. Hon tog kontakt med Steve så jag kunde prata med han direkt. Om jag avbokade skulle jag inte få några pengar tillbaka från varken hostelet eller shuttelbussen mellan där Premier bussen släppte av mej och in till Agnes Water. Han fattade nog inte hur illa ställt det var för han sa bara att jag skulle gå bort och prata med apotekaren igen och fråga om jag kunde åka in till Agnes Water iallafall. Suck! En tredje gång gick jag bort och den snälla och tålmodiga tjejen sa att hon verkligen tyckte jag skulle ta kontakt med en läkare men hon kollade upp om det fanns någon mottagning i Agnes Water. Det fanns det och hon försökte ringa ett par gånger utan resultat. Hon skrev iallfall ner kontaktuppgifterna och adress och önskade mej lycka till.
Jag gick sedan tillbaka till Backpackers World där jag sa att jag körde på den gamla planeringen och sen satte jag mej ner slängde ihop ett mejl till läkarmottagningen. Nu var klockan mycket så jag rusade tillbaka till hostelet och hämtade min packning, kom på att jag glömt att säga att dom måste ringa och försäkra min upphämtning inatt, så jag gick in på Backpackers ytterligare en gång och bad tjejen göra det. Sedan, när allt var klart, styrde jag stegen bort mot busshållsplatsen. Bussen var dock nästan 45 min sen. Men vad gjorde det värktabletten gjort susen och det inte alls gjorde lika ont längre.

Färden ner till Agnes Water tog nio timmar. Mina värktabletterna gjorde mej dåsig så när jag satte mej på bussen somnade jag nästan med en gång. Men jag sov inte kontinuerligt utan vaknade hela tiden. Kroppen och nacken började bli stel av att sitta upprätt hela tiden och jag började må sämre igen. Vid tio tiden tog jag ett nytt par tabletter och halvsov fram till tre tiden då vi äntligen var framme. En tysk kille stod där och väntade på mej och så fort vi packat in min packning bak i bilen så bar det av in mot nattens hostel. Jag mådde vid detta laget inte alls bra, jag frös så jag skakade, örat värkte och allt kändes allmänt dåligt.
Det tog oss ca en halvtimme att komma fram och där fick jag en kort presentation av stället. Jag svalde sen två till värktabletter innan jag hoppade i säng och somnade.

När jag vaknade nästa morgon tog jag mej en dusch för att piggna till. Jag gick sen till receptionen och checkade in. Under tiden jag stod i kön och väntar börjar jag må jätte illa. Svetten trängde på och jag var tvungen att sätta mej ner. När jag tagit några minuter kunde jag gå och prata med receptionisten och sen gå och äta av gratisfrukosten, tostmackor. Jag rostade mej en macka och det var det enda jag kunde trycka i mej den morgonen.
Sen var det bara att gå och hämta ut grejerna från rummet och checka ut.
Jag hade fått svar från läkarmottagningen och vi bestämde att jag skulle komma dit vid tio. Hostel stod med gratis bussar in till centrum så jag tog den som gick kvart över nio men väl inne i centrum frågar jag tjejen som körde och det visade sej att kliniken låg på andra sidan gatan vid hostelet. Jaha, var bara att vänta på att bussen skulle gå tillbaka till hostelet vilket den inte gjorde förens Greyhoundbussen anlände. Den skulle kommit kvart i tio. Klockan blev tio, tio över, tjugo över. Tillslut kom äntligen bussen och vi kunde vända tillbaka. Jag blev avsläppt vid infarten till hostelet och gick de knappa hundra meterna bort till mottagningen där jag förklarade varför jag var sen. Det var ingen som helst fara fick jag mej förklarat av den mycket tevliga receptionisten, jag fyllde i en papper och fick sen träffa läkaren. Stopp där. Var inte detta samma gamla gubbe jag sett ute i receptionen som jag trodde var en patients? Jo men visst, mina ögon var det inget fel på. Läkaren var alltså säkert uppemot 80 bast, rynkig, skakig och såg ut som en morfar. En läkare ska inte se ut som en morfar! Men men, jag fick finna mej i situationen och han ställde några frågor och kollade i mitt öra. Han skrev ut två antibiotika mediciner åt mej men eftersom han inte kunnat se min trumhinna för allt gojs som fanns där inne (det hade börjat läcka något gult ur örat, såg nästan ut som flytande vax) så ville han att jag skulle åka till akutmottagningen i Surfers Paradis som var mitt nästa stopp och kolla upp så det inte var någon fara med min trumhinna.
När jag tackat för mej gick jag tillbaka till hostelet, tog två av mina egna, vanliga värktabletter eftersom jag inte kunde äta dom starka då jag skulle köra motorcykel samma eftermiddag. Jag tog sen nästa buss in till centrum där jag gick till Apoteket och hämtade ut min medicin.
Nästa buss tillbaka till hostelet skulle inte gå förens strax efter två så jag gick till första, bästa bageri, köpte mej en inte så jätte god köttbullebaguett och slog mej ner på en bänk och åt. Jag försökte samla energi och vilja till att åka på motorcykelgrejen men just i den stunden var jag så opepp man någonsin kunde bli. Där jag satt på min bänk började jag nicka till så tillslut la jag mej på en annan bänk lite längre bort, kunde inte ligga direkt utanför bageriet, och somnade med huvudet på min väska.

När jag kom tillbaka till hostelet var det i stort sett bara att byta buss till Scooteroo bussen som tog oss "förväntansfulla" ( jag var nog den mest opeppa dom någonsin haft) till deras ställe lite utanför Agnes Water. Vi fick köa in till disken och där jag stod i kön tänkte jag bara på hur mycket jag inte ville vara där. Jag hade hört så mycket kul och bra ord om det här så var glad när jag väl bokat det med Steve i Cairns men nu ångrade jag mej djupt. Om jag ändå fått tagit mina smärtstillande.
Väl framme vid disken signerade vi ett litet papper, fick en skinnjacka och en hjälm. Sen fick vi trycka på oss vatten-tatueringar så man kände sej redigt tuff om man ville innan vi gick bort till våra minimotorcyklar. Visst det såg ut som riktiga motorcyklar men det måste bara varit ombyggda mopeder annars hade vi nog aldrig fått köra dom. De kollade inte ens på våra körkort när vi visade fram dom, bara sa att dom kunde vi lägga ner igen.
Vi fick en liten genomgång innan det var dags för några provvarv i "rondellen". Det kändes som en blandning av att köra DTn och trampmoppen hemma. Jag behövde bara köra ett par varv innan jag blev utsläppt och ställd i ledet, andra hade det svårare. Sen bar det av. Vi åkte på ett långt led och det var säkert fem ledare som åkte på riktiga motorcyklar och visade vägen. Jag blev inte så jätte imponerad, det var som att åka moppe, gick lite snabbare kanske och var lite mer tryck i dom. Kan ju också bero på att jag mådde dåligt och hade så ont så ville bara det skulle ta slut. Okej, något posetivt måste det funnits tänker ni? Japp, jag har allt klurat på det och det var att det inte regnade, hade det gjort det hade det inte funnits mycket ljust i mitt liv just då;)
Efter ett par timmar åkande stannade vi vid havet vid ett café i 1770 där dom som ville åt klyftpotatis med dopping. Där stod inte jag ut längre, jag svalde två smärtstillande och när vi åkte tillbaka en stund senare hade dom redan börjar hjälpa. Så den sträckan var det bästa på hela dagen, det var nästan lite roligt och jag kände då att jag saknade att köra. Ska bli riktigt skoj att komma hem och sätta sej bakom ratten på sin egna svart pärla.
När vi kommit tillbaka och alla fått sitt kort dom tagit på en under åkturen satte vi oss i minibussarna som tog oss tillbaka till våra respektive hostel.
Kvällen ägnade jag sen åt att göra en omelett och åt att sova i en fåtölj. Jag mådde riktigt dåligt igen och sov inte alls bra där jag satt.
Klockan blev iallafall äntligen två så då blev jag och en kille till utskjutsade till Premier bussen. Jag hittade mej två säten som jag ockuperade direkt och jag hoppades verkligen jag skulle kunna sova bort stora delar av natten.

Kram från en inte alls för katig Sofia