Idag var det dags för regnskogsäventyret. Vi hade ingen som helst aning om vad som väntade och vad dagen skulle innehålla, vi hade gett Steve helt fria händer i bokningarna och frågan är om vi hade gjort rätt i detta fallet...

Jag tar det från början. Klockan ringde en kvart innan sju och jag mådde inte bättre än kvällen innan, snarare sämre. Huvudet dunkade, halsen brände och hela kroppen var stel och ömmade. Jag masade mej iallafall upp, vi åt frukost, jag tog en Ipren och en halstablett som efterrätt och vi gick ut i regnet för att vänta på bussen som skulle hämta upp oss. Bussen kommer och ut hoppar en smal kille med stora händer och fötter, sneda tänder, lite utstående öron, runt 25-30 år och med ett litet sliskigt utseende. Han kommer fram och hälsar och första intrycket är att han är lite för glad för en sån här tråkig, regnig tisdag. Vi klev på och åkte till Gilligans och hämtade upp ett stort gäng. När alla hade kommit på plats i bussen började han presentera alla genom att säga allas namn, utan att kolla på listan. Han gjorde små dansmoves och utrop när han sa våra namn så han blev bara märkligare och märkligare. I och med detta trodde vi att vi var full buss men vi hämtade upp en till och då var han ju tvungen att presentera alla igen, på samma sätt som tidigare. Nu tänkte vi att nu måste vi va alla men vi hämtade upp ytterligare en person vid ett annat hostel och samma procedur upprepades. Första gången hade det varit lite småroligt men nu var det bara larvigt och barnsligt. Sedan berättade han lite hur dagen såg ut och i denna stund började jag starkt undra om han saknade någon kromosom. Antingen det eller så var han pårökt, vem vet..?
Vi lämnade Cairns utan några fler presentationer och vi åkte ungefär 45 minuter till vårt första stopp. Där gick vi en sväng i regnskogen, kollade in ett vattenfall och fikade lite. Regnet vräkte ner och skorna blev genomblöta. Som tur var hade vi med oss våra regnponchos så vi höll kläderna torra iallafall.
Nästa vattenfall hette Josephine fall. Egentligen skulle vi badat där men vattennivån var så hög och forsen så stark så nu var det inte tillåtet. Vi tog oss iallafall en titt i ösregnet innan vi åkte vidare till vårat lunchstop. På vägen dit bjöds det på choklad, massa choklad, och vi körde även en lek där alla hade varsin tändsticka i munnen och med hjälp av den skulle vi skicka runt en rund liten sak med ett hål i. Det var nog det roligaste på hela dagen;)

Lunchstället var ett B&B och vi bjöds på kycklingklubbor, pasta, sallad och bröd. Till efterrätt var det chokladpudding/kaka med vaniljglass. Svensk kladdkaka är såå mycket godare. Längtar tills man kommer hem och kan göra sin egen. Vaniljglassen var iallafall god.
Efter att alla var mätta och goa åkte vi till vårt tredje vattenfall, Millaa Millaa falls. Där fick de som ville bada. Jag hoppade över då jag inte ville riskera att bli ännu mer sjuk. Hade ju spenderat de fem senaste dagarna i vatten och det kan nog vara bra att ha en torr dag, någorlunda torr iallfall, när man är sjuk. Gabbi hoppade inte i hon heller.
Vi åkte vidare till nästa stopp som var en vulkansjö där "vi" badade igen och vår mycket märkliga guide bjöd på ännu mer fika i form av varm choklad och muffins.
Detta var vårt sista badstopp så nästa stopp var vid en brun flod där vi kollade efter näbbdjur. Jag gav upp bara efter några minuter. Vid detta laget var klockan halv fem och jag ville bara tillbaka till Cairns. Jag var trött på guiden och hans torra skämt och konstiga idéer. Som tur var hade vi bara ett stopp kvar. Det var vid ett hostell där vi kunde byta om till något torrare om vi så ville.
Och så, efter nån kvart på hostelet, styrde äntligen Guide Märklig bussen hem mot Cairns.
Men, konstigt nog var det en riktig rolig hemfärd. Kanske för vi var så trötta på dagen.. Guiden spelade iallfall massor med gamla klassiker som vi gungade och dansade med till.
Vid halv åtta tiden blev vi avsläppta utanför vårt egna hostel i centrala Cairns och det var med en motsträvig kram vi sa hej då till mr märklig.

Sammanfattning: Vi är helt och hållet överens in att detta, Nimbin (knarkbyn) och raftingen i Nya Zealand är de tre onödigaste grejorna vi lagt pengar på hittills under resan. Men om vi nu ska se positiva saker i det hela så kommer vi ju faktiskt väl ihåg alla tre sakerna, jag fick användning för min regnponcho för första gången denna dag och det var mycket mat:)
Men guiden var en av de allra märkligaste personer jag träffat på, han var sliskig och efter typ ett par minuter blev hans skämt riktigt låga och dåliga. Och för att inte glömma hans U-svängar. I den första körde han runt tre gånger i. Han körde nästan mot rött i rödljusen och sa hela tiden att han inte hade något körkort. Måste jag säga mer?
Men han hade några ljusa stunder med sin "ormdans", sin musik och sina dansmoves.

Over and out!
Kram Sofia