Jag kommer faktiskt inte redigt ihåg hur natten från Agnes Water var, börjar blanda ihop alla nätter på bussarna nu. Men tror jag sov hyfsat den natten. En sak jag iallafall kommer ihåg är på frukoststoppet då jag la mej på en bänk snett framför bussen så jag inte skulle missa när den gick. Jag somnade förstås men som tur var kom killen som också åkte med ut från hostel i Agnes Water fram och skakade liv i mej. Sicken himla tur! Hade kanske vaknat av bussens höga tuta som chauffören tutar med två gånger innan han kör iväg, men vem vet..

Vi anlände till Brisbane vid halv ett tiden där vi som skulle fortsätta söderut fick vänta till två då resan fortsatte. Jag gick och försökte fräscha till mej lite på toan, håret runt örat var helt ihopklistrat av det gula som fortfarande rann ur örat.
Sen köpte jag mej en sallad på ett matställe en våning ner på stationen innan jag gick och satte mej på stolarna och väntade på att bussen skulle avgå igen.
Denna gång åkte jag bara runt en och en halvtimme ner till Surfers Paradis. Där hoppade jag av, gick till hostelet (även detta samma som förra gången) slängde in mina saker på rummet och gick sen till Backpackers World och frågade om hur jag tog mej till sjukhuset. Hon förklarade att jag bara korsade gatan, tog vänster och sen bara fortsatte tills jag såg det. Jag tyckte inte det lät helt rätt men det fick bli ett första försök.
När jag kom fram visade det sig bara vara ett Medical center så jag gick in där, visar upp kuvertet där läkarn i Agnes Water skrivit upp adressen på och hon förklarade att jag måste ta bussen. Jag gick då till busshållsplatsen, behövde inte vänta länge på rätt buss och klev på. När jag betalt mina dollar, bad jag busschauffören säga till när jag var vid rätt hållplats.
När alla andra på bussen klivit av på sina hållplatser och jag satt ensam kvar, vinkade chauffören fram mej och frågade om jag skulle gått av vid sjukhuset. Jag skulle tydligen gjort det på förra hållplatsen. Efter några sekunder tänkande från hans del säger han åt mej att sätta mej igen och att ska köra mej dit. Så han kör mej ända fram till dörren på sjukhuset, lyxigt värre:) Det är inte vanligt med så snälla busschaufförer.
Jag gick in på akutmottagningen och pratade först med en receptionist i en lucka, sen en sköterska i en annan. När jag visade fram brevet från läkaren i Agnes Water, ryggar hon tillbaka. Jag kunde inte för fem öre se vad det stod i det och inte dom heller verkade det som, det var verkligen oläsligt. Efter lite prat med sköterskan gick jag sen tillbaka till receptionisten som tog mina uppgifter innan jag blev hänvisad till rätt avdelning.
Där blev jag insläppt direkt och satt på en säng medan dom gick igenom mina papper. Dom kunde inte heller tyda den gamla läkarens brev så en av dom, en ung kille denna gång, kom fram och bad mej berätta vad som stod i brevet. Jag hade ju inte heller den blekaste men berättade iallafall min historia och vad läkaren hade sagt. Denna tittade både i mitt friska och dåliga öra och sa att det inte var någon fara med min trumhinna. Men han tog bort ena av antibiotikatabletterna jag fått utskriven och bytte ut det mot några droppar istället. Sen var jag klar där. Det hade gått mycket snabbare och smidigare än vad jag hade förväntat mej.
Men nu återstod bara ett problem, hur jag tog mej tillbaka till Surfers. Eftersom den snälla busschauffören hade skjutsar mej enda fram till sjukhusdörren förut hade jag inte en aning om hur jag tog mej till en busshållsplatsen. Men jag gick bara några gator bort och där hittade jag en hållplats med massa väntande människor så där anslöt jag mej och efter en stunds väntan kom rätt buss jag kunde hoppa på.

Väl tillbaka gick jag direkt och handlade mat. Jag var hungrig där jag gick så jag handlade på mej rätt mycket men när jag väl stod i köket senare och lagade så började jag må sämre och jag kunde inte alls få i mej så mycket. När jag ätit det jag kunnat, slängde jag mej i en sackosäck framför tvn. Det hade just börjat en bra film som jag kollade klart på. Den där filmen och sackosäcken var det bästa på länge.

Söndagen hade jag tänkt att ägna åt shopping men så blev det inte. Jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Örat hade läckt mycket under natten, håret var nu jätte äckligt och istället för att ligga där och känna mej ofräsch gick jag upp och tog mej en dusch. Det var svårt att inte få i vatten i örat men tror jag lyckades hyfsat.
Efter det kände jag mej betydligt piggare, jag gick och åt frukost, packade ihop och checkade ut. Jag låste in min packning i ett skåp eftersom detta hostel inte stod med bagagerum och gick till centrum. Där hängde jag på Mc Donalds fria Wi-fi då jag inte alls kände för att prova kläder.
Tillslut tog jag mej iallafall en rundtitt men det enda jag köpte mej var ett nytt paket med starka värktabletter. Tillbaka till hostelet hängde jag i köket/tvrummet. Jag la mej i soffan, somnade såklart, jag åt lunch och tittade på en film som började.
Vid tre var det dags att gå ner och invänta bussen igen. Denna gång kändes det som jag klev på en pesionärbuss. Jag hade aldrig sett så mycket gamlingar på en av dom här bussarna förut. Det kryllade av dom! Men faktum var att jag passade in där, jag käkade säkert fler piller än många av dom och eftersom jag var stel i kroppen rörde jag mej inte så mycket snabbare heller. Smärtan hade också satt sej i käken så när jag öppnade munnen gjorde det ont, så när jag äter får jag liksom trycka in maten.

Nu skulle jag åka enda ner till Sydney vilket skulle ta 16 timmar. Jag sov de flesta av de timmarna, eller sov och sov, jag vände och vred på mej mycket, ibland satt jag, ibland försökte jag ligga ner, örat gjorde ont så jag vet inte redigt hur mycket jag egentligen sov.

Fram till Sydney kom vi iallfall, jag hittade mitt nya hostelet men eftersom de var för tidigt för att få rummet, la jag in min stora ryggsäck i bagagerummet och gick och gjorde frukost.

Fram till ett då jag fick en nyckel till mitt rum gjorde jag inte mycket. Jag hängde på internet, gick i en klädaffär, var på banken och stängde mitt bankkonto och handlade mat.
När jag väl fått rummet började jag med lunch, taccos. Efter att jag ätit, tog jag mina örondroppar och la mej på sängen. Där somnade jag och sov i säkert tre timmar. Skönt var det.
Nu sitter jag vid ett gratis Wi-fi på en trappa mitt i centrala Sydney. Kvällen blir nog inte så mycket mer händelserik.

På återseende. Kram Sofia

Ps. Måste nämna att jag och Gabbi hade sån himla tur med vädret på vår resa längst östkusten. Det regnade innan vi kom hit och nu när jag har rest ner igen har det regnat i stort sett varje dag. I Surfers Paradis var första gången på en och en halv vecka jag såg solen. När jag var i Airlie Beach hade till och med alla Whitsundays turer blivit inställda på grund av vädret, och det var en av de bästa saker vi gjorde på hela vår resa. Så planeringen kunde inte bli mycket bättre än vad den blev:)