I onsdags fortsatte vi att utforska Tasmanien. Denna dag var det söderut som gällde. Vid klockan åtta (en halvtimme försent) blev Gabbi och jag upphämtade och det bar iväg. Det var bara vi två och två andra tjejer på bussen denna dag.
Första stoppet var på ett äppelmuseum. Tasmanien är nämligen känt som äppelön. Vi fick först gå runt i den lilla shopen, smaka på några olika äppelmarmelader och äpplesaft. Sen gick vi in i museumet där en kvinna berättade lite om äppelindustrins historia. Hur man först skalade och kärnade ur alla äpplen för hand men senare hade maskiner som gjorde jobbet, dock drivna med handkraft plus att man fick trycka på ett nytt äpple var tredje sekund utan att bli av med några fingrar.
Efter det bar det av ner till Hastings Caves där vi fick en guidad tur genom grottan. Det var liknande Lummelundagrottan på Gotland. Det hängde långa "stentappar" från taket och olikformade piedestaler från grottans golv.

När den 45 min långa och kyliga turen var över, åkte vi tillbaka till informationscentret där vi åt lunch och sen hoppade i poolen, Thermal pools. Vattnet kom från en varm bäck och det stod att det skulle vara 28 grader men det kan inte varit mycket mer än över 20 för vi frös i vattnet. Vi som hade förväntad oss ett skönt bad för att bli varma igen blev besvikna och gick kort därefter upp igen och tog en varm dusch istället. Mycket bättre:)
Vi åkte vidare söderut till Australien södraste väg. Där fanns en skylt med texten "The end of the road". Vi spenderade nån timme där, tog lite kort och gick en sväng på stranden.
Efter det bar det av tillbaka till Hobart.

Igår hade vi en ledig dag att tillbringa i Hobart så vi tog en låång sovmorgon. Vid elva tiden masa vi oss ur dom varma sängarna och åt frukost. Resten av dagen spenderade vi på vår braiga internetbänk, bokade platser på bussen mellan Melbourne och Sydney, bokade boende i Sydney och fönstershoppade (eller Gabbi köpte sej faktiskt två linnen på rean). När man ser allt fint, kläder som smycken, längtar man verkligen efter att få klä upp sej och känna sej snygg. Inte gå i samma, gamla kläder dag ut och dag in. Ska bli såå skönt att komma hem, men än dröjer det allt ett tag till dess men vi överlever nog;)
Vi gjorde även två nya sallader (vi måste seriöst vara dom mest salladsätande backpackers någonsin;)) och när mörkret lagt sej framåt kvällen tog vi oss en promenad nere i hamnen. Det var mysigt med alla båtar och man fick en liten Västerviks-feeling.

Idag skulle bussen hämta upp oss vid åtta utanför vårt hostel. Vi hade packat ihop allt och checkat ut för vår plan var att hoppa av på Hobarts flygplats på väg tillbaks samma kväll och sova på flygplatsen. På det sättet skulle vi spara in på både en natt boende och bussen ut till flygplatsen morgonen efter då planet inte lyfte förens vid kvart i nio. Men det gick snabbt i stöpet då busschauffören sa att dom stänger flygplatsen på natten eftersom det inte var en 24h flygplats. Jaha, det var bara att bära in väskorna igen, låsa in dom i bagagerummet och fråga om dom hade ett rum ledigt för natten.
Sen kunde vi äntligen hoppa på bussen och åka. Idag var huvudmålet Port Arthur, en gammal straffkoloni som bildades 1830. Storbritannien skickade sina allra värsta straffångar från hela sitt herravälde runt om i världen till Tasmanien och Port Arthur var det värsta fängelset man kunde hamna på. Men dom hade också ett nytänkande, en teori som byggde på fyra saker: bestraffning, religion, separation och utbildning. Andra fängelser hade bara bestraffning. Så vissa fångar som skötte sig kom ut välutbildade och kunde starta ett nytt liv efter sina år på fängelset, andra, som hela tiden bröt mot reglerna, blev bestraffade desto hårdare, som tex bli piskade, jobba fastkedjade eller få sitta i total mörker och tystnad, ibland bara några dagar, ibland flera veckor. Fängelset hade inga murar. De "murar" som fanns var naturliga; vattnet runt om (på den tiden kunde man inte simma) och vid dem smala landremsan som förenar den lilla halvön med resten av Tasmanien fanns både vakter och en linje med hundar, fastkedjade så långt ifrån varandra att dom inte kunde börja bråka men tillräckligt nära för att dela samma matskål. Fängelset stängdes år 1877.
Men innan vi nådde Port Arthur gjorde vi några andra stopp. Dagen första var i staden Richmond, en annan plats där straffångar funnits. Där fanns en av Australien äldsta, fortfarande fungerande broar och som hade byggts av fångar.
Vi stannade också på några andra sevärdheter längs med kusten som var värda några korttagningar.
Väl framme i Port Arthur åt vi lunch sen började vi utforska det som fanns kvar av fängelset. Vi fick en 40 minuter guidad tur där guiden berättade om hur fångarna levde, om straff, arbetsuppgifter mm. Vi åkte även en båttur för att se platsen där Point Puer Boys' Prison låg. Där satt pojkar mellan 9 och 17 år. Vi såg även The Isle of the Dead, en liten liten ö där man grävde ner alla som dog i Port Arthur; militärer (fångvaktare), civil officerare, deras fruar och barn och fångar.

Vid kvart över fyra var vår tid på fängelset över och vi hoppade in i bussen igen. Vi hade ett stopp kvar att göra innan vi vände tillbaka till Hobart. Det var vid Remekerbal Caves, en grotta man såg rakt igenom ut på havet. *Blixt**blixt* In i bussen igen och nu bar det äntligen av tillbaka till Hobart.

Nu sitter vi på vår bänk igen. Incheckningen gick bra, det fanns plats för oss. De tre gångna nätterna hade Under Down Under bokat åt oss så då hade vi haft ett fint fyrabäddsrum. Nu tog vi det billigaste; ett tolvbäddars doorm. Vi har även ätit middag och bokat buss ut till flygplatsen. Tjugo i fem ska vi stå vid hållplatsen så får bli tidigt i sängs ikväll.
Förste mars idag föresten. Och det innebär att vi varit hemifrån fem månader. Hujeda mej va länge.

Kram och Godnatt från Sofia