chill out
Nästa stopp var i en annan liten by, Te Araroa där världens största och äldsta Pohutukawa träd växer. Den uppskattas vara 350 år gammal, 21,2 meter hög och 40 meter i vidd. Vi stannade till för lite fotografering, toalettbesök och matköp om man så önskade. Vi åkte sedan vidare till Nya Zeelands östligaste plats. Där på en kulle stod en berömd fyr placerad, vilken är världens östligaste fyr så vi antog den jobbiga utmaningen att promenera upp för de 760 trappstegen för att få en närmre titt på fyren samt se på utsikten. Man flåsade rätt rejält när man väl var uppe eftersom konditionen inte är den bästa nu för tiden. Innan vi gick ner passade vi på att ta ett gruppfoto.Efter stoppet vid den östliga fyren hoppade vi in i våra två minibussar och åkte vidare. Nästa anhalt var vid en liten fabrik som gör honung, olja, te, tvål och hudkrämer m.m av bland annat olja från manukaträd som ska vara bra för kroppen. Vi tittade runt i shoppen ett tag och köpte oss glass. Därefter fortsatte vi färden och kom fram till en till kyrka, dock inte alls lika utsmyckad som den traditionella. Vår sista anhalt för dagen var vårt boende som låg placerat vid havet i en annan liten by på landsbygden. Ägaren visade oss runt lite snabbt och sa lite regler, sedan betalade vi och lastade ut packningen. De som valt att vara med på aktiviteten att fiska upp stora kräftor betalade, hoppade i båten och åkte iväg ut på havet till burarna som redan var ilagda. Sofia var en av de som valt att delta. Jag satte mig däremot vid hostelets piano och spelade tills de kom tillbaka. När de hoppade ur båten var det dags för dem att koka kräftorna för att senare på kvällen äta dem, jag gick då iväg på en långpromenad. Med musik i öronen gick jag och utforskade naturen i närmre två och en halv timme. Det var skönt att röra på sig då jag rensade både hjärnan och lungorna. Först gick jag på en asfalterad väg (35an) i minst en timme tills jag beslöt mig för att vända. Längs med vägen stod det uppbundna hästar i långa rep. Första hästen jag såg blev skrämd så jag lät den va. Andra hästen var mer nyfiken och ville hälsa. Påvägen hem gick jag in i skogen och följde två upptrampade stigar, klättrade över stenar, bäckar, grindar och under träd. Jag kände mig fri där i min ensamhet, lite som Kalle Blomqvist på äventyr. :-) Jag var sedan hemma vid fem- halv sex-tiden och då hittade jag Sofia vid pianot där hon satt och spelade Titanic. :-) Jag låg resten av tidigakvällen i en utav de mysiga hängmattorna som hängde precis utanför huset. Vid hängmattorna hörde man vattnet som rann nerför en klippvägg som avgränsade huset mot havet, likaså hörde man havets vågor som slog in mot stranden bakom bergsklippan. Det var en väldigt avslappnande oas.
Innan Sofia och jag kröp till säng tittade vi på när de flesta spelade ölspelet och sedan avslutade vi vår kväll med att titta på filmerna från fallskärmshoppningen tillsammans med de andra i rummet. Vi skrattade så vi fick ont i magen när min och Johns film visades. För båda vi två såg för hemska ut under frittfallet.... Vi somnade sedan och sov som stockar trots att de andra utanför spelade ölspelet till 2.30.Idag har vi förflyttat oss från Maraehako bay tillbaka till Rotorua. Vi lämnade hostelet strax efter åtta. Efter ca en timme stannade vi för att knäppa gruppfoton igen eftersom det var sista dagen tillsammans då vi i Rotorua splittrades för att åka på våra individuella resmål och därmed bli en ny sammansatt grupp. När fotona i olika poser och gruppuppdelningar var knäppta (vi delade upp killar och tjejer för sig samt knäppte ett helt gruppfoto med alla) åkte vi vidare och stannade vid ett café ca trettio minuter bort. Vid tolvtiden rullande vi in i staden Rotorua och blev avlämnade på vårt hostel crash palace. Nästan allihopa följdes åt till en park vid en sjö där vi solade och chillade och på kvällen blev det att gå till the lava bar för ännu lite chill. Ciao / Gabriella
Kommentarer
Trackback
