Launceston till Hobart, fytjyvingen det brinner!
Innan regnet blev värre promenerade vi tillbaka till bussen och det tog oss tre kvart. Framme vid bussen plockade vi ut torra kläder och byte om på toaletten och slog oss sedan ner i bussen i väntan på att de andra som promenerat skulle komma tillbaka. I takt med det blev regnet värre. Vilken tur att vi startade promenaden i rätt tid så vi bara behövde gå i duggregn för det räckte gott och väl. Vi åt sedan vår lunch (sallad sedan gammal vana) på bussen och åkte vidare när alla kommit tillbaka. Ca tre timmar senare kom vi fram till Bonorong sanctuary, ett litet räddningscenter för de australienska djuren. Centret finns för de djur som blivit skadade och behöver omvårdnad som efter tillfrisknande släpps ut i naturen igen. Där fanns tasmansk djävul, wombat, fåglar av olika slag, koalor, pungråttor och en stor skock löshoppande tama kängurur. Vi alla blev tilldelade varsin pelletspåse för att kunna mata känguruna. Först fick vi se ena djurvårdaren hålla en liten söt wombatunge som överlevt tack vare att någon kontaktat centret när mamman blivit påkörd och centret hittat ungen levande i moderns pung. Den hade från början varit liten som en hand men nu var den som en liten knubbig hund och den skulle bli ännu större. När den blivit tillräckligt gammal skulle den släppas tillbaka till naturen eftersom den skulle bli som de flesta djur, ohanterlig och aggressiv. Innan vi gick vidare fick vi klappa sötisen. Nästa djur var tasmansk djävul. Djurvårdaren pratade gott om dem för deras namn kan vara väldigt missvisande, anledningen till varför de heter tasmansk djävul är för att de fräser och gör ljud ifrån sig när de är hungriga och inte vill dela med sig av sin mat till andra. I stället för att bitas och bråka försöker de låta värre än va de är. Så egentligen är de väldigt snälla så det är alltså tack vare sitt ljud och var de kommer ifrån de fått sitt namn av. Vår tredje och sista visning var en koalaunge som blivit räddad från kangaroo Island för att de var alldeles för många just då att maten tagit slut. Hon var fortfarande ung och därmed ganska aktiv. Hon visade oss en show då hon hängde sig i sina armar och krafsade med ena benet på det andra och därefter swingade sig upp. En riktigt showare. Djurvårdaren berättade att fullvuxna koalor sover tjugo timmar om dygnet, har minsta hjärna till kropp (inom en viss grupp) samt löven som de äter ger inte så mycket näring så de sparar därför energi igenom att sova igenom mesta delen av sitt liv. Efter att vi i turordning fått klappa och fotografera koalan fick vi gå runt själva i "parken". Där mötte vi massor med kängurur som glatt ville bli matade. Det blev massor foton skratt och mys! Det var en av de bästa upplevelserna på resan. Så jag var glatt överraskad och mycket nöjd. Ett sådant räddningscenter skulle jag inte ha något emot att jobba på :-) En timme senare hoppade vi på bussen och åkte sista biten till "huvudstaden" av tasmanien nämligen Hobart. Vi checkade in på hostelet och direk efteråt gick Sofia och jag för att handla mat. Tillbaka på hostelet började vi med maten. Kvällen till ära gjorde vi grekiskpyttipanna och hade även köpt hem majskolvar vi tänkte att vi kunde grilla i ugnen. Grejen var bara den att varken Sofia eller jag hade någonsin lagat en grillad majskolv så vi lade in dem som de var med skal på gallret i undre delen av ugnen medan resten av maten stod i en stekpanna i övre delen. Samtidigt som vi lagade vår kvällsmat gjorde vi även våra två salladsluncher till de två nästkommande dagarna. Folket runt omkring i det lilla köket kollade konstigt på oss och frågade tillslut om vi lagade stormiddag. De trodde nämligen att vi skulle äta allt ikväll. Men när de fick veta varför vi lagade så mycket mat höll de med om att vi var både smarta och ekonomiska. Mitt i matlagningen kastar jag ett öga på ugnen och ser att det brinner. Jag säger till Sofia "det brinner!" och Sofia säger lite skärrande "ofy tjyvingen, vad ska jag göra!?" vi alla i köket står som fån och hos mig hinner tankarna flyga iväg då jag hinner se både brandbil, evakuering av hostel, skadestånd och indragen östkustenresa för att vi inte skulle ha råd efter att betalat skadeståndet av utryckning av brandkår. Lyckligtvis slutade det brinna efter ca fem sekunder och vi stod nu i kvalet om att öppna ugnen och plocka ut de nyss brinnande majskolvarna eller inte. Vi ville ju trots allt rädda vår grekiskapyttipanna från att bli rökt men vi ville heller inte att brandvarnaren skulle ge utslag. Vi beslöt oss iaf tillslut att dra på köksfläkten för fullt och snabbt öppna ugnsluckan och dra ut majskolvarna som halvdöda kroppar ur röken. Vi lyckades utan brandvarnspip och lät majskolvarna svalna innan vi skalade dem, skar dem i bitar och slängde in dem på resten av maten i ugnen. Det gav ett mycket bättre resultat. För det var nämligen det gröna skalet som tagit eld när det nått värmeslingan så till nästa gång har vi nu lärt oss en läxa. Men kul var det och jag ångrar inte en sekund att det skedde för jag fick ju som sagt se Sofias reaktion och jag skrattar fortfarande tre timmar senare åt hennes spontana ordval "ofy tjyvingen, vad ska jag göra!?" :-)Middagen blev sedan klar och klart godkänd, det var mycket gott. Efter maten gick vi ut på gatorna i regnet som en radar för att leta efter gratis Wifi. Tillslut hittade vi ett och när vi ägnat tillräckligt med tid gick vi hem och sov. Ha det bra kram från en skrattgråtande Gabriella
Kommentarer
mildred
det är underbart att läsa allt ni skriver och ni är helt otroliga ni ligger verkligen inte på latsidan utan tar vara varenda minut att uppleva saker.Stor kram på er.
Trackback
