Gabbi och jag hade skrivit upp oss på taxilistan för att åka till supermarket, så igår efter jobbet och en välbehövlig dusch bar det av med tio andra volontärer. Vid klockan fem väntade två minitaxibussar på oss utanför, och dom är ju ett kapitel i sej. Det var inte mycket mer än ett plåtskal; det fanns inget riktigt golv, bara direkt på själva plåten, jätte lågt i tak, inga bälten, dörren va inte stängd på hela resan och bakrutan var av nån sorts (hård)plats. Lite roligt var det också när en av de lite mer erfarna berättar att hon är lite förvånad över att det inte är en discotaxi, en som spelar dålig, hög technomusik och har discolampa och tillochmed discoljus. Lite synd att vi inte fick åka en sån kan tyckas för vi mötte flera på vägen hem, helt neonblåa inuti, passade rätt bra in på färgen på bussen faktiskt;) Hade varit skoj! Det tog oss 45 långa minuter att komma till affären (inte något tre-minuter-fram-till-Frödingeaffären här inte) och det går inte riktigt beskriva resan dit. För det första är det vänstertrafik, vägarna jätte smala, mopeder och människor överallt och jag har inte riktigt kommit underfund med om dom har några trafikregler. Ibland blev lukten outhärdlig, det var en blandning mellan fiskrens, bränt gummi, avgaser mm. Och tutar gör dom i massa! På allt och alla verkar det som. Husen är inte mycket mer än skjul med plåttak och affärerna längs gatorna ser ungefär som våra marknadsstånd. Och dessa mopeder, mest EU moppar, som åkte kors och tvärs.Vanligt var det att pappan körde, mamman satt bak och i mellan dom hade ungen trycks in. Såg lite roligt ut;) Gabbis kommentar på vägen dit ”Jag är jävligt glad att jag är svensk”. Ungefär så kände jag också.

När vi var inne i affären blev en av dom andra svenskarna fotograferad, bara det känns lite weard. Och vi blev verkligen uttittade! Gabbi och jag handlade för ca 167 tusen. Det ni;) Men det var ju i Indonesisk valuta, så i svenska ungefär hundra kronor. Och när vi skulle lämna parkeringen kändes det som vi var en kungafamilj; alla vinkade och ropade hejdå, vet inte om dom gör det till alla eller för att vi är utlänningar, som vi nu kan kalla oss;) Medan vi var inne i affären hann det bli mörkt ute, och bussen vi åkte i hade inga direkta lysen (supriiise) så chauffören tände lyset inne i taxin så dom vi mötte åtminstone kanske kunde se oss. Och inte nog med detta så började bilen gå hackigt, så ett tag var jag rädd att vi skulle bli fast där. Men som tur va, var det nog bara soppa som fattades för efter ett stopp på bensinstationen så gick det hela vägen hem:)

Men för övrigt så var det bra;) Kul att ha upplevt det iaf.

På återseende// Sofia