Då har vi landat i Nya Zeelands tredje största stad samt huvudstad, Wellington.

I onsdags lämnade vi inte Rotoura förens halv ett på dan så vi ägnade förmiddagen med häng i sofforna och surfning på internet. När väl bussen kommit och vi hade klivit på så åkte vi mot dagen mål; Taupo. På vägen stannade vi först till vid en stor, bubblande lerpöl. Den värmdes upp, om det var av någon vulkan kanske? På något sätt blev den iallafall uppvärmd.
Vi åkte vidare en liten bit till en bäck som också den var varm, säkerligen uppvärmd på samma sätt som leran. Vi fick gå i och bada om vi ville, jag stannade dock uppe på torra land då jag redan badat i liknande hotsprings i Australien. Innan vi nådde Taupo stannade vi till vid NZ mest besökta naturliga attraktion nämligen vattenfallet Huka Falls. Det är känt för sin fart och volym; var tredje sekund forsar tillräckligt med vatten igenom för att fylla en olympisk simbassäng.
När vi väl kommit in i Taupo checkade vi in på hostelet Urban Retreat, åt en sen lunch och gick sen en sväng på stan. Bland annat gick vi in i en bokhandel där vi blev stående en stund med att kolla på roliga födelsedagskort. Dom inte bara spelade upp en låt och så var det bra. Nej man fick trycka, dra eller "klia" så började det helt plötsligt röra på sej och spela upp en truddelutt. Synd dom var så dyra annars hade jag köpt med mej några hem.
Resten av kvällen ägnade vi på hostelet, åt chileconcarne som vi fick för en billig peng, kollade på våra skydive filmer tillsammans med irländaren som hoppade samtidigt som oss plus hans tjej, och så började vi med en till film, filmen om Monkey Mia.

Dagen därpå styrde vår chaufför Snowflakes bussen mot Wakahoro, ett ställe "in the middle of nowhere". Vägen blev mindre och mindre, krokigare och krokigare, hoppigare och hoppigare. Tillslut kom vi iallfall fram till Whakahoro och Blue Duck Station som farmen vi skulle bo på hette. Den låg mitt bland bergen och det kändes som vi kommit så långt ifrån storstadens jäkt vi kunnat. Farmen hade 5000 får plus köttdjur, vet dock inte hur många sådana. Dom drev också ett stort konserveringsprojekt för the Blue Duck, en anka som det inte alls finns många kvar av i NZ. En tjej som jobbade där (hon kommit dit ett och ett halvt år tidigare med en Stray buss och sen blivit fast) berättade lite historia om hur allt på fyra ben hade blivit inplanterat i landet; kor, hästar, får, harar, råttor, minkar mm. Innan européerna upptäckte landet fanns nästan bara fåglar och insekter. Och med de nya djuren uppstod nya problem; hararna exploderade i antal och åt upp all återväxt i skogen. Då försökte man lösa problemet genom att ta in minkar som man tänkte skulle fånga kaninerna men dom gick istället på fågelborden, mycket enklare att ta ägg än snabba kaniner. Blue Duck Station hade massor med fällor och fångar tusentals små förstörare varje år för att försöka rädda hotade arter.
Efter att vi fått presentationen av farmen blev vi tilldelade vårt boende för natten. Vi hade två stugor och ett tält att tillgå. Gabbi och jag bestämde att ta varsin säng i tältet, halva priset mot en säng inne i stugan. Det var ett stort tält med fem tältsängar, helt okej:) På eftermiddagen hade vi olika aktiviteter att välja på bland annat hästridning, getjakt och en fyrhjulsdriven tur över markerna men dom flesta valde att gå till ett vattenfall. Det låg drygt en timmes promenad bort men det var hela tiden på grusväg och rätt plant så det var en riktig skön promenad då även solen gjorde oss sällskap. Väl framme knäppte vi kort, tog oss en titt både uppifrån toppen och nerifrån och vi tog även en tur i vattenfallets pool med kayakerna som fanns. Sedan var det bara att traska tillbaka till farmen, ta en dusch, äta middag, kolla på lite lerduveskytte och fixa lite till på Monkey Mia filmen innan det var dags att krypa ner i sin sovsäck inne i tältet.

Det blev en riktig kall natt. Jag vaknade mitt i natten av att jag frös så jag fick ta på mej lite kläder innan jag kunde somna om. Men vi överlevde det också och snart är det glömt, vi sparade iallafall 15 dollar den natten, viktigt;)
Efter att allt var inpackat i bussen så som både människor och väskor, åkte vi tillbaka ut. Dagens mål var Tongariro National Park, Nya Zeelands första national park. Den har tre aktiva vulkaner, senaste utbrottet från Ruapehu var 1996 då hela den centrala delen av nordön täcktes med aska.
Idag hade vi chansen att göra the Tongariro Alpine Crossing, en 6-7 timmars promenad där man gick typ gick på vulkan berget. Den är även rankad som en av världens bästa endagarsvandringar.
Gabbi och jag valde bort även detta då vi har siktat in oss på att göra något nere på glaciärerna i söder istället. Så vi som inte gjorde dagens aktivitet gick bort till stället vi skulle bo på; The Park i just den lilla byn National Park. Vi checkade in och väntade på att bussen skulle komma tillbaka med vår packning. Detta var nog det finaste stället vi bott på hittills. Det hade restaurang/café, bar och jaqutzzi som vi hade fri tillgång till. Rummena kostade egentligen 37 men vi fick dom för 27(Y)
Efter att vi bussen släppt av alla hurtiga vandrare och kommit tillbaka så åkte vi som ville upp till ett skidområde nån mil bort. Det fanns en lift upp till toppen av berget, vissa åkte upp dit medan jag, Gabbi och en till tjej stannade nere och gick till klippväggen gate of Mordor. Det är altså här dom har spelar in några scener till Sagan om ringen filmerna. Jag klättrade upp allra högst upp på väggen, det är egentligen bara en jätte hög klippvägg som står rakt upp och ner, ett par meter bred och lodräta stup på var sida. Mycket fin utsikt var det men kallt.
När väl dom andra kommit ner från toppen kunde vi åka neråt igen. Vi stannade till vid ett informationscenter och ett litet vattenfall innan vi åter kom tillbaka till vårt boende för natten. Gabbi och jag hoppade i den varma och sköna jaqutzzin för att värma upp oss lite.
Resten av kvällen hände det inte mycket, det vanliga; middag, dator och sen hoppa i säng.

På vår väg ner till Wellington idag så gjorde vi ett par stopp på vägen. Först för att ta foto på en jätte morot i byn Ohakune som är känd som morothuvudstaden i NZ. Här växer morötter extra bra i vulkanjorden. Sen stannade vi för lunch i staden Bulls innan vi nådde huvudstaden vid halv två tiden. Vi åkte upp på en utsiktsplats så vi såg staden uppifrån. Vägen upp var smal och med snäva svängar, fattar inte hur man vågar köra den med en stor, fet buss. Var inte många centimeter mellan de parkerade bilarna och bussen. Som tur var mötte vi inget större fordon och vi kom upp utan några problem. Wellington är inte så stort, ligger intryck mellan ett berg och vattnet.
Efter lite korttagning åkte vi ner igen, en annan väg dock som var mycket bättre. Vi blev avsläppta på hostelet, checkade in och efter vi dumpat våra väskor på rummet gick vi till närmaste mataffär och handlade. Middagen fick bli pasta med stekta champinjoner, paprika, rödlök blandat med crème fraiche och tonfisk, väldans gott. Lite annorlunda mot vår annars stående middag; broccoli, nudlar, stekt ägg och sallad;) Vi gjorde även en stor kycklingsallad till våra kommande luncher.
Efter en dusch och lite vilande gick vi ut på stan för att hitta ett café där vi skulle få en gratis drink. Vi hade fått en rabatt kupong av Steve uppe i Darwin. När vi väl hittat baren så gällde tydligen inte kupongen ikväll, men vilken annan kväll som helst. Pfff, visst så säger dom väl varje kväll! Så vi gick till donken istället och köpte oss varsin glass:)
Så nu sitter vi här och funderar på om vi ska gå på bio, The Hobbit. Skulle va riktigt kul att se den:)
Det var allt för mej denna gång. Vi höres. Kramar från Sofia

Resan fortsätter. Nu befinner vi oss i Tokomaru Bay på ett litet, jätte mysigt backpackers ställe. Det är ett liten stuga på en höjd med utsikt över havet. Det är som en sommarstuga med två sovloft, utedass, altan och kamin, precis som ett sånt ställe man önskar att man ägde själv:) Tyvärr ska vi åka vidare redan klockan åtta imorgonbitti.

Igår då? Jo vi hittade tillbaka till hostelet efter att vi lagt upp våra blogginlägg och kunde hämta ut vår packning och bege oss mot bussen. Där var det problem med bokningslistan. Vissa som bokat plats fanns inte med fast dom hade blivit bekräftad en plats.Vi fanns som tur var med och kunde kliva på medan vi tyvärr fick lämna folk bakom oss då det inte fanns mer plats i dom två minibussarna vi hade att tillgå. Nu började en tredagarsresa på den östra udden som sticker ut på nordön. Så vissa människor var nya, andra hängde fortfarande på från den förra bussen och några hade man träffat på tidigare bussar. Lite tråkigt är det att splittras upp när man just lärt känna varandra lite bättre men alltid kul med nya människor också:) Idag var mest en transportsträcka till staden Gisborne, bara ett stopp i Opotiki för lite inhandling av mat för den som ville. Färden var krokig och inte den allra roligaste då jag var trött efter gårdagskvällen. Huvvet for fram och tillbaka när man sov i takt med alla svängar och krokar hit och dit. Men tillslut kom vi i alla fall fram till Gisborne och vårt boende för natten efter en snabb titt från en utsiktplats över staden. Stället vi skulle tillbringa natten låg en bit utanför staden precis vid havet. Vi fick ett eget litet hus på andra sidan vägen med tre sovrum, toalett, kök och allrum. Perfekt:) Efter middagen satt vi med datorn och la upp våra filmer på youtube (gå gärna in och kika på dom). Det var gratis Wi-fi så självklart passade vi på, snåla backpackers som vi blivit;) Även lite Uno spel blev gjort innan sängen kallade.

Idag ringde klockan vid halv fem då vi skulle upp och kolla på soluppgången. Fint var det, men efter att solen gått upp över havet (och in bakom molnen) så hoppade jag direkt i säng igen. Vi skulle inte åka vidare förens halv ett idag och förmiddagen fick vi spendera bäst vi ville. Vissa personer hade skrivit upp sej på stingray matning, jag hoppade det och sov till tio istället, skönt att slippa passa en utcheckningstid:) Efter frukost och att några fler filmer blivit upplagda så bar det av igen. Denna gång åkte vi bara i tunt två timmar till vårt övernattningsställe, där vi är nu. På vägen stannade vi till vid Nya Zeelands längsta pir, runt 650 meter. Vissa hoppade från den men Gabbi och jag skippade det då jag fortfarande kände av i halsen efter den kalla raftingen i fredags och Gabbi inte tycker om att hoppa (hon har bara hoppat från 6000 meter men men;)) Väl framme i Tokamaru Bay åt Gabbi och jag lunch sen hoppade vi, Gabbi, jag plus sju till, in i bussen igen och åkte en bit där alla hoppade ur utan tre, dom skulle på en aktivitet och göra sina egna halsband medan vi andra promenerade tillbaka till boendet längs med stranden. En skön promenad och efteråt kändes kroppen mycket bättre. 

Vi har gratis wi-.fi även här så kvä'llen spenderas med att lägga upp dom sista filmerna på youtube (länkar finns i spalten till vänster) och allmänt kolla upp saker på nätet. 

See yaaa/ Sofia

Just nu befinner vi oss i staden Rotoura, har precis checkat ut från hostelet och om några timmar åker vi vidare till nästa stad. Igår var en grym kväll men mer om det senare för det var visst min tur att skriva om vad som hände i torsdags...

Torsdagen första stopp var Waitomo Caves. Det fanns olika alternativ att välja bland för att utforska nätverket med de underjordiska grottorna. Grottorna har bildats av vattnet som forsat, och fortfarande rinner, genom den mjuka kalkstenen.
Gabbi och jag kände att vi ville spara dom pengarna då vi har hört att det finns så mycket att göra nere på sydön så vi och runt åtta pers till hängde på bussen till en större stad en mil längre bort där chauffören skulle tanka upp bussen. Där spenderade vi en timme på mc Donalds och deras fria Wi-fi. Det fick även bli en mc flurry:)
Timmen gick fort så snart var vi påväg tillbaka till Waitomo. Gabbi och jag bestämde oss för att hoppa av vid informationscentret om grottorna som ligger en bit utanför byn och gå en runda på en timme. Vi fick sällskap av två killar, en tysk och holländare. Det var inte en står sväng så vi kom upp till toppen på ungefär tjugo minuter så vi spenderade ungefär en halvtimme där uppe med att sitta i det långa gräset. Det såg ut och kändes ungefär som en svensk sommardag; högt vajande gräs med inslag av röd-och vitklöver och några gula blommor och så fort solen tittade fram blev det jätte varmt och när den försvann blev det kallt igen.
När vi kommit ner igen så ville tysken, som älskar djur, gå bort till några hästar han sett längs med vägen tidigare. Vi travade iväg och det dröjde inte länge förens vi såg en liten häst med sina getter till polare. Vi stannade där en stund med lite gräsmatning innan vi vände tillbaka och regnet kom. På informationscentret fick vi vänta ungefär en timme på att grottäventyrarna skulle komma tillbaka och vi kunde åka vidare till nattens speciella kulturstopp; Mourea. Det är "hembyn" för Ngati Pikiao folket, en understam av det Nya Zeelendska folket Iwi of Te Arawa.
När vi anlände dit fick först genomgå en sorts ceremoni där vi blev välkomnade och kunde därefter räknas in i deras familj. Själva ceremonin utfördes så att vi först gick igenom ett stort valv in på själva området, (tjejerna först för att vi var bärare av livet) gå fram mot deras "tempel" men stanna halvvägs för att hedra dom som inte längre fanns bland oss. Hela tiden stod en kvinna och sjöng med hög röst på trappan upp till templet. Innan vi fick gå in var vi tvungna att ta av oss våra skor och sen gå in och sätta oss, killarna på stolar till vänster och tjejerna på golvet till höger. Sen började en kille pratade högt, nästan skrek, aa mittemellan sång och skrik typ, på deras språk som man inte förstår ett ord av. Han hade även en lång pinne han svängde runt med och allt såg väldigt aggressivt och dumt ut. Jag kunde knappt hålla mej för skratt men fick försöka tänka på något riktigt tråkigt för ville ju inte börja flabba mitt i något som kanske var heligt för dom. Men när han predikat i några minuter började dom att småskratta där framme, både killen som utförde sin dans/bön och dom andra "ledarna". Vi fattade inte något av vad han sa och vad som var roligt (kanske var det våra ansiktuttryck) men stämningen lättade något och han avslutade sin grej. Sen var det dags för en annan man att säga något, fortfarande fattade vi inte ett dugg, och sen skulle vi alla gå fram och hälsa på alla ledarna innan vi kunde räknas in i familjen. Hälsningen utfördes genom att vi tog vandras högerhänder som vanligt men sen skulle vi dutta våra näsor två gånger mot varandra. Kändes lite märkligt att göra så mot fyra helt främmande människor.
Vi blev meddelande några regler, så som att vi inte fick ha skor i templet (det var inte som ett riktigt tempel, mer som en liten, mysig träkyrka) ta foton på deras bilder på ledare och andra högt uppsatta personer och inte dricka alkohol. Dom skojade hela tiden med varandra och med oss så stämningen blev väldigt avslappnad vilket var skönt då man först hade frågat sej vad man kommit till för säkt.
Sen gick vi till en annan närliggande byggnad som inhyste ett stort kök och samlingsplats där det var uppdukat med kaffe/te, kakor och frukt. Man är inte bortskämd med fika nu för tiden så var väldigt gott:)
Efter fikat gick vi över till templet igen där vi skulle spendera natten. Golvet var nu täckt med madrasser, vi var runt 40 personer på bussen och alla skulle vi sova där inne så det fanns enbart utrymme för två smala gångar mellan raderna av madrasser. Efter att vi bäddat ordning och fått lite fri tid var det dags för middag; kyckling och potatis.
Under tiden vi åt spelade en äldre man från stammen gitarr och sjöng sånger. Han gick runt och frågade vart vi kom ifrån och försökte spela typiska låtar från våra länder.
Efter en mycket trevlig middag så var det dags för dom att ha en show för oss där dom spelade, sjöng och berättade om deras kultur, traditioner och sätt att leva. Det var en jätte kul timme vi hade, jag förstod inte allt då deras engelska var lite svår och alla sånger sjöngs på deras språk men det var roligt att lyssna på då deras röster är så starka och mäktiga vid sång.
På slutet var det även dags för oss att bli involverade. Vi blev uppdelade i tjejer och killar och vi tjejer skulle försöka lära oss handskas med en plastboll som var fastsatt i ett kort snöre. Vi skulle slå bollen mot handen för att få ett taktslag, snurra den framför oss, bakåt, högt och lågt samtidigt som vi skulle göra det på kommando från kvinnan (som sa dom på deras språk förstås). Det hela var väldigt svårt så när killarna kom tillbaka och kollade på vår uppvisning så blev dom nog inte så impade tror jag då det kändes som jag bara stod att snurrade den där bollen lite hur som.
Sen var det dags för killarna. Dom tog av sej på överkropparna, strampade, skrek och slog sej på bröstet, var riktigt kul att se;)
Nu började kvällen lida mot sitt slut. Men innan var det dags för lite historieberättande uppe i templet. Alla låg vi där på våra madrasser och lyssnade på historier och sånger. Väldigt mysigt och det kändes ungefär som vi är på klassresa, lite Eva och Adam stuk.
Innan jag gick till sängs följde jag med ett gäng och spelade Uno. Riktigt trevligt och skoj:) Det hade varit en mycket intressant kväll.

Kramar Sofia

Idag samlades vi nere vid hamnen för att vid kvart i åtta stiga på en båt som skulle ta oss ut på havet bland öarna och leta efter delfiner som vi kunde simma med. Vi behövde inte åka länge förens vi såg dom första. Men det var inte bara att hoppa i och tro att delfinerna skulle komma huxflux. Guiderna var först tvungna att försäkra sig om att det inte var med antingen bebisdelfiner eller unga delfiner som just blivit bortstötta i gruppen. Anledningen till det var att mammorna då kunde strunta i att ge sina små eller att dom unga glömde bort att äta då vi var i vattnet och distraherade dom. Men efter lite cirkulerande så fick vi klartecken att det var okej att hoppa i. Vi fick låna simfötter och cyklop och när delfinerna var precis vid båten hoppade vi i vattnet. Det var även en till båt lite längre bort full med turister som hoppade i vid samma grupp så vid det tillfället var det nog uppemot trettio pers som plaskade runt i vattnet. Jag fick ett litet skrattanfall när jag tänkte på hur det måste se ut uppifrån båten, hur vi glodde efter delfinerna och när nån fick syn på dom simmade alla för fullt åt det hållet;)
Eftersom delfinerna inte stannade på en plats hela tiden så var dom borta direkt när vi kom i vattnet, så vi försökte simma efter dom. Vissa gånger kom dom och simmade mitt ibland oss. Jag såg dock bara en delfin simma under mej än gång och kom aldrig riktigt nära som vissa andra gjorde, dom lyckostarna. Men det var häftigt ändå då vi såg dom mycket från båten, när dom hoppade och simmade precis bredvid. När alla fått chansen att vara i vattnet så åkte vi vidare. Viken heter "Bay of islands" och det är verkligen sjukt fint här. Vi stannade i en halvtimme på en av öarna. Där passade Gabbi och jag på att gå upp på en hög kulle med utsikt över öar och hav. Om man står i valet om att åka till antingen Australien och Nya Zeeland tycker jag man ska välja Nya Zeeland. Så mycket mer natur, Australien är ju bara platt och torrt. Iallafall det vi hittills har sett, kanske inte ska säga för mycket än då vi har hela östkusten kvar;)

Vid tolv var vi tillbaka i hamnen. Det hade varit en fin förmiddag till havs med fint väder så man till och med hann med lite solning på däck:) Jag ringde då Stray för att försäkra oss om att vi verkligen var bokade på bussen tillbaka till Auckland samma eftermiddag. Det var vi så efter det tog vi lunch på stranden och solade ytterligare några timmar innan vi gick tillbaka till hostelet där vi fick sitta och vänta till bussen anlände strax innan fyra. Bussen tillbaka till Auckland tog tre timmar och väl där checkade vi in på hostelet. Stray har alltid bokat den första natten på varje nytt ställe vi kommer till men ska vara här i två nätter nu då vi på tisdag åker vidare söderut. Eftersom Red Hot Chili Peppers spelar i staden imorgon börjar det bli rätt fullt på alla hostel så på Base, där vi sover inatt, var det fullbokat imorgon. Så medan jag började med maten gick Gabbi och köpte påfyllande till simkortet vi fått gratis i receptionen på hostelet. Hon ringde även ett hostel som vi fått tips av från en annan svensk som visste att dom hade haft platser tidigare idag. Det fanns plats för oss så Gabbi slog till.
På tal om svenskar, hostelet kryllar av dom. Jag skojar inte när jag skriver att vi är uppemot 15 svenskar som vi har hört och sett bara ikväll. Inte visste jag att så många åker hit.
Men iallafall, nu sitter vi här med ett internet som Gabbi hittade förut när hon letade hostel. Gutt;)
Ha det. Kram Sofia

Nu är vi tillbaka i Perth. Lämnade Monkey Mia strax efter fyra i morse. Jag trodde faktiskt inte det skulle vara så svårt att åka därifrån men är riktigt ledsen över det. Men tror inte det var sista gången jag var där, planerna har nog ändras lite..;)

Måste ta och berätta om fredagskvällen. Den blev grym. Efter att Lovisa slutat så möttes vi upp på hennes rum. Kort därefter hör Madde av sej och säger vi ska ner till stranden och fortsätta. Kristoffer kör ner deras bil, öppnar upp bakluckan, stänger på musik och sen slår vi oss ner i sanden, ett gäng på kanske tio pers. Dricker, pratar och kollar på den enorma stjärnhimlen som var den kvällen. Kändes precis som i en film, hur ofta händer liksom det i verkligheten. En kväll jag sent jag kommer glömma helt enkelt:)

Igår var vår sista dag i paradiset. Jag var ledig, hade bytt till mej det så jag och Carro skulle vara lediga samtidigt. När Gabbi gick upp följde jag hennes exempel, dock lite seg då det blivit rätt sent kvällen innan. Sen gick jag ner till stranden där delfinerna kommer in varje morgon för att bli matade. Tänkte att jag måste ju se det innan jag åker för det är just för sina delfiner Monkey Mia är så känt. Det var dock bara två delfiner inne vid åtta, en mamma med sin unge. Den lille var så söt:) Men tyckte ändå det var en mycket häftigare upplevelse på julafton då jag varit i vattnet med dom.
När det var över, gick jag och mötte upp Carro så vi kunde gå och äta frukostbuffé i restaurangen. Det var alla tiders gott. Det fanns yoghurt, fruktsallad, flingor, rostat bröd, korv, bacon, bönor, svamp, ugnstekta tomater, ägg i olika former, kaffe, juice och muffins. Så när vi gick därifrån hade vi fyllt varje litet hörn av magen. Vi låg en stund på gräset utanför och smälte maten innan vi gjorde Lovisa sällskap på hennes frukostrast. Sen bestämde Carro och jag för att gå till stranden. Madde som också var ledig kom också ner, hon hade köpt varsin glass som vi smaskade på. Vi bestämde att vi skulle äta middag ihop så vid tre tiden gick jag hem och gjorde en köttfärspaj. Gabbi hade just slutat så hon försvann ner till stranden en sväng innan vi vid fyra träffades alla fem utanför baracken. Madde hade med sej ris och chileconcarne medan Carro och Lovisa fixat sallad. Smarrigt!
Efter att disken var klar gick jag, Carro och Lovisa bort till restaurangen för att käka cheescake, Gabbi mådde inte bra så hon stannade hemma. Det blev tyvärr något missförstånd vid beställningen för vi fick inte vår efterlängtade cheescake utan dagens kaka. Den var inte på långa vägar lika god som cheescaken men men, iskaffen var lika god som vanligt;)
Nu hade det verkligen blivit dags för mej att gå hem och börja packa väskan. Det tog emot, jag trivdes verkligen här och vant mej vid att bo bland kackerlackor, möss och allt vad som fanns;) Hittade förresten musen död under min ryggsäck senare när jag lyfte på den; giftet jag lagt ut hade gjort verkan.
Efter att vi packat ihop det mesta så gick vi bort till baren för sista gången. Jag drack vin och cider, Even blandade till en jätte god drink som jag fick gratis av söte BarChris, jag fick billigare shotar och baren hade konstigt nog öppet till nästan elva denna kväll. Det ända dåliga med kvällen var när folk kom fram och sa hej då, var inte alls kul.
Gabbi mådde fortfarande inte bra så hon gick hem tidigt medan Lovisa och jag stannade uppe. Vid två gick jag och la mej i Maddes hängmatta och Lovisa på deras soffa. Klockan tre ringde alarmet, jag väckte Lovisa då jag lovat säga hej då och efter det avskedet gick jag hem till baracken, packade det sista och sen gick vi bort till Carro och sa hej då.
Vi skulle åka med Steff ut till Overlander där vi skulle hoppa på en Greyhoundbuss. Steffs tvillingsyster, Susan, skulle också åka med den ner till Perth så passade jätte bra. Vi kom mycket billigare undan än om vi skulle åkt med samma shuttelbuss som vi tagit in.
Bussen kom, dock typ en timme sen, och jag somnade nästan med en gång när vi satt oss. Det tog nio timmar ner till Perth och jag sov mesta delen av tiden.
Så ikväll har vi bara checkat in på hostelet, samma som förra gången vi var här, duschat och ätit en lätt middag. Blir nog tidigt i säng.

Ciao// Sofia

Då har det redan gått fyra dar in på det nya året och än har inte jorden gått under. Tur är väl det;)

Iallafall, dags att uppdatera er där hemma om vad som pågår här i Monkey Mia.
Så i onsdags hade jag, Gabbi, Carro och Lovisa bestämt att vi skulle äta middag på restaurangen på kvällen. Lovisa hade sin lediga dag och Gabbi och jag åker snart härifrån så vi tyckte det var ett ypperligt tillfälle. Plus att vi aldrig åt någon riktig nyårsmiddag. Tre flugor i en smäll:)
Så efter att vi slutat jobbet gick Gabbi och hämtade ut nyckeln till ett rum på Beachside för inatt skulle vi utnyttja hennes julklapp från företaget. Det var underbart att äntligen få slänga sig i sängen och slå på tvn på ett sånt rum man städar varje dag (iallafall Gabbi, jag är på ett annat område men rummen är snarlika) Vi hittade genast fel; finkuddarna var inte framlagda utan intryckta i garderoben, vattenflaskan var inte påfylld, kaffe saknades och tvguiden var inte utbytt. (Fick senare höra att det tydligen var killarna som städat det rummet och dom hoppar bara in ibland när det behövs, så man kanske inte kan ha för höga krav;)) Ett som är säkert är iallfall att jag aldrig kommer se ett hotellrum på samma sätt framöver som jag gjorde innan jag började jobba här.
Vi duschade (i vår egna dusch) fixade oss och sen gick vi bort och mötte upp Lovisa och Carro innan vi gick bort till restaurangen. Vi beställde drinkar och började kolla in menyn. Tillslut bestämde vi oss för att dela på vitlöksbröd och nån typ potatisbulle med krabba i till förrätt. Till huvudrätt tog jag och Lovisa kött med nån form av potatis till, Carro pasta med champinjoner och nån slags ost och Gabbi kyckling med potatisgratäng. Efter att vi smält maten lite, det blivit mörkt och värmeljusen tänts så var det dags för middagens höjdpunkt; dessert:) För min del blev det en helt underbar cheescake, Gabbi tog glass med marsbitar i, Carro nån typiskt Australiensk sak (typ som kladdkaka som smakade precis som kolagodiset man gör till jul) och Lovisa slog till med tiramisu. Allt var supergott och vi blev Putte proppmätt allihop.
Efter att vi betalt gick vi alla bort till vårt fina rum, lyssnade på musik och drack vin innan vi gick ut och satte oss utanför baren där några fler ur personalen hängde. Vi var dock så trötta och mätta efter maten så en efter en gav vi upp och gick till sängs.

Jag sov som en kung i sängen. Inte nån lutande madrassen liggandes på plastbackar här inte;) Och jag hade sån energi hela dagen, städade rummen som aldrig förr. Det var till och med nästan roligt;) Inte vet jag om det var sängens förtjänst eller om det var en sådan dag för Carro var på lika bra humör hon också;)
Denna natt var det dags att utnyttja min julklapp så efter att vi slutat gick jag och hämtade nyckeln till rum 29, en Garden villa på området jag städar. Vi hängde där nån timme, Carro och Gabbi passade på att ta en powernap och jag kollade på nån ful serie som gick på tvn. Lovisa skulle börja jobba kvart i sex och vi hade bestämt att vi skulle göra mat tillsammans denna kväll så vid fyra tiden gick vi bort till köket och lagade skink-och broccoli paj som vi sedan avnjöt i Garden villan. Supergott! Efter det tog jag en dusch och vi kollade på en av Twighlight filmerna som gick på tvn. Carro och jag började pimpla lite vin så senare gick vi bort till baren och hängde där. När sedan Lovisa kommit gick hon och jag hem till henne och chillade. Nice.

Idag har jag jobbat min sista dag. Jäkligt gutt men samtidigt lite ledsamt då det innebär att vi snart lämnar stället. Det har varit sånna underbara veckor här och det känns verkligen inte som vi har varit här en hel månad. Tiden har flugit iväg. Man har just kommit in bra i jobbet så man känner sej säker på sin uppgift, lärt sej namnen på alla och nu ska man helt plötsligt lämna. Men allt har sin tid.
Idag var det rätt mycket att göra så slutade inte förens fyra, sen blev det stranden en stund.
Nu har jag precis duschat och sitter och väntar på att Lovisa ska sluta så vi kan fortsätta där vi avslutade igår;) Vin, musik och prat. Ni får ha en go fredags kväll där hemma.
Kom just på att det är min sista fredag kväll i Australien på några veckor, för på onsdag flyger vi ju till Nya Zeeland, läskigt!

På återseende// Sofia