Idag har vi gått runt i San Diego, känns som vi kan hela stan nu efter dessa dagar. Vi började med att åka in till centrum för att hitta ett bra frukostställe i stadsdelen Little Italy. Men när vi väl hittat ett ställe var det tydligen försent för frukost, den slutade att serveras halv tolv och klockan var kvart i tolv. Typiskt! Vi bestämde iallafall att äta där och gick på lunchmenyn. Jag beställde in en kycklingbaguett. Den var helt okej men hade ju helt klart varit godare med en riktig frukost.
Vi satt en stund på uteserveringen innan vi gick vidare, köpte en kaffe på Starbucks och gick ner till hamnen där vi gick längst vattnet. Jag hade tagit på mej jeans för det hade känns kyligt på morgonen och gårdagen hade ju inte varit för varm. Men idag sken solen från en klarblå himmel och det var alldeles för varmt med jeans..
När vi kände att vi gått tillräcklig långt vände vi och gick tillbaka till Little Italy där vi köpte frozen yoghurt som vi sedan åt på vägen tillbaka till bilen. GPSen visade oss sen vägen till ett litet samhälle precis utanför stan som hette La Jolla och låg jätte fint precis vid kusten. Vi gick längst vattnet, kollade på sälarna som tog igen sej på klipporna och vi såg jordekorrar på slänterna ner mot vattnet.
Vid halv sex tiden tog vi bilen tillbaka till vårt hotell där vi svirade om lite innan vi åkte till kvällens restaurang som Sara hittat i en tidning. Dom hade specialpriser på måndagar så vi bestämde att vi skulle äta där. Det låg några mil utanför San Diego så det tog någon halvtimme att komma dit och det kändes som det låg ute i ingenstans men det var väldigt mysigt. Vi fick ett bord när vi kom dit och när vi beställt vad vi ville ha, fick vi in ett jätte gott bröd som vi kunde ha och knapra på medan vi väntade. Det tog slut fort så va bad faktiskt om mer;)
Alla tre hade beställt in lika mat; filé med potatismos till. Det var riktigt gott och till efterrätt delade tre av oss på en cheescake, den var inte heller att leka med;)
Efter att vi betalat för oss tog vi bilen och åkte runt lite. Vi åkte till Mission Beach för att se om det var något röj på klubbarna men det var det inte. Det var nära att vi åkte med en partybuss in till downtown, vi blev medbjudna av två killar, men i sista stund tackade vi nej (som tur var, jag hade ingen större lust att festa en måndag kväll) så vi åkte istället hem till hotellet.
Imorgon ska vi åka tillbaka till LA igen så klockan står på halv åtta, dags att sova!
Godnatt och kram från Sofia

Ojoj, nu har det gått några dagar sen sist. Ska se om jag kommer ihåg vad jag gjort den senaste tiden;)
I torsdags när jag mött upp Josephine utanför hennes lägenhet som hon delar med tre andra tjejer och slängt in min packning på hennes rum, tog vi bussen in till Santa Monica. Där köpte vi frozen yoghurt och gick och kikade i affärer i några timmar. Jag hittade mej ett linne och ett par nya ballerina skor.
Vid fem tiden hoppade vi på bussen tillbaka igen, tog oss en dusch, fixade till oss och sen gick vi och åt på ett hamburgeställe i närheten av lägenheten.
Kvällens plan var att vi skulle möta upp Josses två kompisar, Sara och Felicia, och sen åka vidare till en collagefest. Så när vi ätit upp och varit hemma en sväng så gick vi och hoppade på buss ett igen, de andra två hoppade på några gator senare och vi åkte till huset där festen hölls. Vi gick runt till olika hus och fester under kvällen, jag vet inte om det var liksom samma collage festerna var för men det var likadant på alla ställen. De hölls i studentboenden så på undervåningen spelades det beerpong och hög musik och om man gick upp på övervåningen så fanns rummena där studenterna bodde. Och man klev bara in i ett öppet rum och hängde där en stund innan man gick till nästa. Så om man bodde i korridoren och man valde att inte vara med på festen var man typ ändå med, för tror inte dom där dörrarna höll ute oväsendet så väl.
Min kväll var inte så rolig, jag var alldeles för trött då jag bara sovit nån halvtimme på stranden efter flygturen så när vi äntligen ringde en taxi hem var jag mer än lättad.
När jag väl kraschlandade i Josephines soffa somnade jag på direkten.

Nästa dag vaknade jag runt elva tiden. Jag hade inte alls märkt när de andra klivit upp och gått iväg till skolan.
Efter en portion gröt, Skype och tvtittande kom Josse hem. Hon åt lite lunch innan vi gick ut, köpte oss varsin glass och gick ner till strandpromenaden där hon visade mej runt lite.

Resten av eftermiddagen ägnade jag på soffan, somnade en stund och sen framåt kvällen gjorde vi middag, ris och kyckling. Även denna kväll skulle vi ut och festa med Felicia och Sara, så vid elva tog vi en taxi till en club i Santa Monica. Kvällen var betydligt roligare då jag var piggare och vi var bara på den cluben hela tiden så vi slapp kylan ute. (Det är vår här, precis som hemma, så dagarna är varma i solen men på kvällarna blir det riktigt kallt)
Vid tvåtiden var vi iallfall tillbaka i lägenheten och jag kunde landa i soffan ännu en gång.

Igår bilade vi ner till San Diego, jag Josse, Sara och Felicia. När jag och Josephine hade vaknat till tog vi bussen in till Santa Monica och hyrde en bil på en firma. Vi fick en redig värsting bil, en vit, vräkig Dodge. Så efter att vi hämtat upp de andra två där dom bodde åkte vi tillbaka till Josephines lägenhet där vi lämnade av deras stora resväskor då dom ska resa vidare när vi kommit tillbaka till LA på tisdag. Dom sa även hej då till några andra kompisar i lägenheten mittemot innan vi äntligen kom iväg och var nere i San Diego vid tre utan en enda felkörning tack vare GPSen. Vi checkade in på hotellet Kings Inn och fick vårt rum med två dubbelsängar, dusch och toalett. Helt okej!
Planen var att åka in till centrum så vi bytte om och piffade till oss lite innan vi hoppade in i bilen och det bar iväg igen. Vi hittade till parkeringshuset som killen i receptionen märkt ut till oss, parkerade bilen och gick in på det intilliggande varuhuset där vi köpte oss varsin smoothi. Sen gick vi ner till hamnen och kollade läget. Vi skulle egentligen träffat Felicias bror som skulle ha sin bal där nere. Han pluggade på en highscool utanför San Diego men då vi ringde och frågade om de var på väg hade det blivit komplikationer så de skulle inte komma förens efter några timmar. Så vi bestämde att vi skulle flytta bilen till en billigare parkering och sen hitta någon restaurang att äta på. Vi gjorde så men klockan hann bli mycket innan vi både hittat en parkering och en restaurang vi alla kunde tänka oss att äta på så vi var rejält hungriga när vi väl fick in maten. Vi åt på en indisk restaurang, jag tog kyckling med ris, normalt och gott;)
Vi satt på restaurangen till klockan blev runt tio, halv elva så vi skippade planerna på utgång då alla var trötta då vi inte fått mycket till sömn natten innan. Vi tog bilen ner till hamnen där vi mötte upp Felicias bror då hans bal slutat. Sen åkte vi tillbaka till hotellet och det dröjde inte länge förens vi alla låg till sängs.

När jag vaknade upp imorse trodde jag klockan var kanske runt sju eller något då det var dunkelt i rummet för gardinerna var fördragna. Men den var visst halv elva;) Så vi masade oss upp, packade strandväskan och gick ner till The Waffle spot som ligger i samma byggnad som hotellet för brunch. Det var såå gott!! Jag tog en våffla med vit-och mjölkchoklad flagnor, grädde och jordgubbar på, man fick även sirap och smör till. Jag beställde också in scrambled eggs, hashbrown och kaffe. Efter detta var jag proppmätt;)

Vi ägnade sen dagen ute i Mission Beach där vi gick längs strandpromenaden, solade några timmar och hängde på en utebar där dom hade en slags pool med en ständig jätte våg och där människor tränade på att surfa i. Vi stannade där rätt länge och kollade på kille efter kille som tränade på sina moves. Det var dock konstigt väder hela dagen. När vi åkt från hotellet hade det varit helt klarblå himmel men när vi kommit fram till stranden var det disigt och det blev bara mer och mer molnigt. Ibland kom solen fram och det såg ut att lätta men sen kom molnen tillbaka. Det var fram och tillbaka hela tiden och när vi väl lämnade utebaren var det jätte kallt och blåsigt.
Vi gick runt lite på ett slags mini tivoli innan vi vände tillbaka mot bilen. När vi gick där längst med stranden sa plötsligt Sara att hon trodde hon sett en haj där ute i vattnet och vi stannade upp för att kolla. Och när vi stod där och försökte se den igen hojtade en kille från ett hus på andra sidan gångbanan på oss och frågade om vi sökte efter vår kompis där ute i vattnet. Vi började snacka med killarna som befann sej på huset uteplats och vi blev inbjudna. Dom bjöd på shots och vi stannar någon timme innan vi kände att det var dags att åka hemåt. Det visade sej att några av killarna som var där jobbade på flottan. USA har nämligen sin flottbas stationerad här i San Diego och Sara hade pratat om det hela tiden och att hon ville festa med marinkillarna. Så vi bytte nummer med dom och lovade att höras senare på kvällen efter att vi duschat och bytt om.

Vid halv nio var vi klara och satt i bilen igen på väg ut till ön och Coronado där basen ligger. När vi kommit till grinden och dess vakter så vi inte kunde komma längre in, ringde Sara upp en av killarna. Dom var inte där än men lovade att ringa senare så vi åkte för att leta upp någonstans att äta. När vi precis bestämt oss för att parkera bilen ringde killen upp och sa att dom var på väg. Vi inväntade dom och bestämde att vi skulle parkera vår bil utanför grindarna och hoppa in i deras. Man var nämligen tvungen att visa upp ett legg som visade att man var med i flottan för att komma in och dom fick visst inte ta in några besökare efter tio. Det var därför vi inte åt innan vi åkte in för klockan var redan tio i tio. Så denna kväll fick det bli en hamburgare på Donken inne på basen. Vi åkte sen runt med de två killarna som visade ett av rummen som man bodde i, stranden och fartygen. Vår plan hade ju innehållit lite mer fest och röj men det verkade visst inte vara så mycket sånt på en söndagskväll som vi hade hoppats på, så vid halv tolv tiden tog vi vår bil tillbaka till hotellet igen där vi gick till sängs och sov istället.

Det var väl i stort sett det mesta jag har haft för mej de senaste dagarna. Hörs snart igen. Kram Sofia

Sista dagen på Hawaii kom. Och den kom alldeles för snabbt. I början när jag precis landat var jag lite besviken och tyckte stället kändes så överskattat, men nu i slutet såg jag verkligen skönheten och charmen i ön och började trivas riktigt bra. Jag kan ångra lite att jag inte utforskade mer, det fanns så mycket mer att se än bara Waikiki beach och jag läste någonstans att man INTE bara skulle stanna där för det fanns mycket finare stränder. Men jag orkade och kände inte för att flänga runt så mycket utan bara ha en skön och relax vecka:) Jag tror det beror på att jag har sett så mycket på en sån kort tid så jag är lite mentalt trött. Under dessa åtta dagar jag var i Waikiki lärde jag känna några riktigt goa personer som jag verkligen hoppas jag träffar igen någon gång, det var verkligen jätte tråkigt att säga hej då.
Iallafall, dagen började som vanligt med frukost och en pratstund med Shirley (som för övrigt är 66 år. På stranden hörde jag även ett gammalt, svenskt par gå förbi. Tycker det är så häftigt när äldre är ute och reser) Sen gick jag och packade ihop alla mina saker och checkade ut. Jag ägnade sen hela dagen, från klockan elva till halv fyra, på stranden. Jag hoppas solen tog något;) Jag är glad att det var soligt idag och inte som igår så jag iallafall fick ett soligt och varmt avslut på Hawaii till skillnad från sista veckan i regniga Australien.
Vid halv fyra då magen började kurra packade jag ihop mina saker och gick för att äta på restaurangen vid namn The Cheescakefactory, bara namnet får ju saliven att rinna. Jag hade gått förbi den där restaurangen många, många gånger och nu tänkte jag äntligen slå på stort då det var min sista dag. Jag blev tilldelat ett bord och började plöja igenom den låånga menyn. Tillslut valde jag en hamburgare. Jaha, äntligen äter jag på restaurang och så jag väljer en tråkig hamburgare?! Men det var bland det billigaste och och det fanns så mycket annat gott som jag inte kunde välja bland så det blev en överslagshandling. Jag beställde även in en drink. Min servitör varnade mej om att den var stark men jag sa att det var min sista dag så det gjorde inte. Tyvärr var den inte alls lika god som det lät, den smakade alldeles för mycket alkohol för att vara så tidigt på dagen. Eller så är det jag som har blivit en tråkig j*vel;) Vem vet..
Min hamburgare kom in och den var alla tiders god faktiskt, det är så mycket värt att äta en sån, riktig hamburgare än en svettig, billig en på Donken. Jag blev proppmätt och jag som hade tänkt beställa in en cheescake. Typiskt!
Men, när jag satt där och drack upp min sista slurk av drinken började ett ungt par vid bordet bredvid att prata med mej. Dom var från Melbourne och var på Hawaii på smekmånad. Jätte trevliga och söta var dom. Killen frågar om jag inte skulle ha cheescake men jag sa att jag var alldeles för mätt för det men han sa det att det måste man bara ha när man äter här. Jag var fortfarande osäker men då gav han förslag på att vi skulle dela på två bitar och det kunde jag ju bara inte tacka nej till. Vi fick menyn ännu en gång och killen sa att jag och tjejen skulle välja varsin. Jag skojar inte när jag skriver det att det var minst 20,25 olika sorter att välja bland och jag hade inte en susning om vad jag skulle välja så till slut gav jag över menyn och lät killen välja istället. De kom överens om en snickers och en wildberry. Det dröjde inte länge förens vi hade de två bitarna framför oss. Och de hade verkligen inte snålat, på varken storleken på bitarna eller på gräddtopparna. Vi delade broderligt och systerligt mellan oss och det var riktigt smarrigt. Och för att inte förglömma, när notan kom in så stod killen för bägge bitarna. Så himla schyst kille. Kort därefter bröt vi upp, ute på gatan tackade jag för mej och vi gick åt olika håll.
Jag hade aldrig varit så mätt i hela mitt liv tror jag. Inte ens efter att ha ätit kroppkakor har jag haft en sån matkoma. Jag var till och med tvungen att häva mej på stranden några minuter innan jag kunde förmå mej att gå tillbaka till hostelet. Det var nästan så att både cheescake och hamburgare kom upp igen.
Efter en stund kunde jag iallafall börja vandra tillbaka och när jag kom fram till hostelet gick jag upp till mitt gamla rum och knackade på för att se om mina gamla rumskompisar var där så jag kanske kunde ta en snabbdusch. Det var dom så jag hämtade upp mina saker från bagagerummet och hoppade in i duschen. Där inne i värmen började jag må dåligt igen och var tvungen att sätta mej på kanten. Jag vet inte om det berodde på drinken eller alldeles för mycket mat, antagligen en mix av bägge.
Jag fick mej iallafall en dusch och kunde packa ihop min väska ännu en gång. Efter att jag pratat en stund med Australia och Shanghai så gick jag ner en trappa för att invänta shuttelbussen ut till flygplatsen.

Incheckning och tull gick galant, den dryga timmen med väntan på gaten gick snabbt och så satt jag plötsligt på planet som skulle ta mej över till LA. Med ACDC i lurarna rullade vi ut på startbanan och några ögonblick senare lämnade vi marken under oss.
Flygresan var seg, det tog bara fem och en halvtimme men jag kunde inte sova en blund. Jag var trött i ögonen och huvudet men det kröp i hela kroppen så jag kom aldrig till ro. Det visades iallafall en hyfsad bra film som kunde underhålla mej lite.

Jag klev av planet runt halv sju (tre timmar tidskilland) på Los Angeles flygplats och kunde hämta ut min väska. Den såg lite konstig ut och när jag öppnade upp den såg jag att dom varit inne i den. Hoppas bara allt finns kvar. Efter att ha uppdaterat fejjan gick jag ut och klev på en shuttelbuss som jag trodde skulle köra mej till busscentralen men efter att ha åkt en sväng började jag misstänka att den bara åkte mellan de olika terminalerna. Jag frågade chauffören och han visade mej rätt buss så jag hoppade av och bytte buss till nummer C. Denna tog mej till en busshållsplats där jag hoppade på buss tre mot Santa Monica. Busschauffören var jätte trevlig och såg ut som Jack Sparrow;) Det tog runt tjugo minuter att komma till Washington Blv där jag hoppade av började gå i riktning mot stranden. Jag hade fått en väldigt bra vägbiskrivning av Josephine som är anledningen till att jag åker hit. Hon pluggar nämligen engelska här och då tyckte jag det var ett ypperligt tillfälle att hälsa på när jag ändå hade "vägarna" förbi. Josephine bor i ett område som kallas Venice men eftersom hon är i skolan från nio till tolv skulle jag vara tvungen att underhålla mej själv i några timmar. Jag gick i säkert en halvtimme och när jag började närma mej stranden gick jag in på Starbucks, köpte mej en kaffe och en sandwich (inte för jag var så hungrig, var fortfarande mätt sen igår;))
Så nu sitter jag här, har just avslutat kaffet och tänkte gå ner och kolla in om stranden är något att ha.

Tjingeling//Sofia

Jag kommer faktiskt inte redigt ihåg hur natten från Agnes Water var, börjar blanda ihop alla nätter på bussarna nu. Men tror jag sov hyfsat den natten. En sak jag iallafall kommer ihåg är på frukoststoppet då jag la mej på en bänk snett framför bussen så jag inte skulle missa när den gick. Jag somnade förstås men som tur var kom killen som också åkte med ut från hostel i Agnes Water fram och skakade liv i mej. Sicken himla tur! Hade kanske vaknat av bussens höga tuta som chauffören tutar med två gånger innan han kör iväg, men vem vet..

Vi anlände till Brisbane vid halv ett tiden där vi som skulle fortsätta söderut fick vänta till två då resan fortsatte. Jag gick och försökte fräscha till mej lite på toan, håret runt örat var helt ihopklistrat av det gula som fortfarande rann ur örat.
Sen köpte jag mej en sallad på ett matställe en våning ner på stationen innan jag gick och satte mej på stolarna och väntade på att bussen skulle avgå igen.
Denna gång åkte jag bara runt en och en halvtimme ner till Surfers Paradis. Där hoppade jag av, gick till hostelet (även detta samma som förra gången) slängde in mina saker på rummet och gick sen till Backpackers World och frågade om hur jag tog mej till sjukhuset. Hon förklarade att jag bara korsade gatan, tog vänster och sen bara fortsatte tills jag såg det. Jag tyckte inte det lät helt rätt men det fick bli ett första försök.
När jag kom fram visade det sig bara vara ett Medical center så jag gick in där, visar upp kuvertet där läkarn i Agnes Water skrivit upp adressen på och hon förklarade att jag måste ta bussen. Jag gick då till busshållsplatsen, behövde inte vänta länge på rätt buss och klev på. När jag betalt mina dollar, bad jag busschauffören säga till när jag var vid rätt hållplats.
När alla andra på bussen klivit av på sina hållplatser och jag satt ensam kvar, vinkade chauffören fram mej och frågade om jag skulle gått av vid sjukhuset. Jag skulle tydligen gjort det på förra hållplatsen. Efter några sekunder tänkande från hans del säger han åt mej att sätta mej igen och att ska köra mej dit. Så han kör mej ända fram till dörren på sjukhuset, lyxigt värre:) Det är inte vanligt med så snälla busschaufförer.
Jag gick in på akutmottagningen och pratade först med en receptionist i en lucka, sen en sköterska i en annan. När jag visade fram brevet från läkaren i Agnes Water, ryggar hon tillbaka. Jag kunde inte för fem öre se vad det stod i det och inte dom heller verkade det som, det var verkligen oläsligt. Efter lite prat med sköterskan gick jag sen tillbaka till receptionisten som tog mina uppgifter innan jag blev hänvisad till rätt avdelning.
Där blev jag insläppt direkt och satt på en säng medan dom gick igenom mina papper. Dom kunde inte heller tyda den gamla läkarens brev så en av dom, en ung kille denna gång, kom fram och bad mej berätta vad som stod i brevet. Jag hade ju inte heller den blekaste men berättade iallafall min historia och vad läkaren hade sagt. Denna tittade både i mitt friska och dåliga öra och sa att det inte var någon fara med min trumhinna. Men han tog bort ena av antibiotikatabletterna jag fått utskriven och bytte ut det mot några droppar istället. Sen var jag klar där. Det hade gått mycket snabbare och smidigare än vad jag hade förväntat mej.
Men nu återstod bara ett problem, hur jag tog mej tillbaka till Surfers. Eftersom den snälla busschauffören hade skjutsar mej enda fram till sjukhusdörren förut hade jag inte en aning om hur jag tog mej till en busshållsplatsen. Men jag gick bara några gator bort och där hittade jag en hållplats med massa väntande människor så där anslöt jag mej och efter en stunds väntan kom rätt buss jag kunde hoppa på.

Väl tillbaka gick jag direkt och handlade mat. Jag var hungrig där jag gick så jag handlade på mej rätt mycket men när jag väl stod i köket senare och lagade så började jag må sämre och jag kunde inte alls få i mej så mycket. När jag ätit det jag kunnat, slängde jag mej i en sackosäck framför tvn. Det hade just börjat en bra film som jag kollade klart på. Den där filmen och sackosäcken var det bästa på länge.

Söndagen hade jag tänkt att ägna åt shopping men så blev det inte. Jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Örat hade läckt mycket under natten, håret var nu jätte äckligt och istället för att ligga där och känna mej ofräsch gick jag upp och tog mej en dusch. Det var svårt att inte få i vatten i örat men tror jag lyckades hyfsat.
Efter det kände jag mej betydligt piggare, jag gick och åt frukost, packade ihop och checkade ut. Jag låste in min packning i ett skåp eftersom detta hostel inte stod med bagagerum och gick till centrum. Där hängde jag på Mc Donalds fria Wi-fi då jag inte alls kände för att prova kläder.
Tillslut tog jag mej iallafall en rundtitt men det enda jag köpte mej var ett nytt paket med starka värktabletter. Tillbaka till hostelet hängde jag i köket/tvrummet. Jag la mej i soffan, somnade såklart, jag åt lunch och tittade på en film som började.
Vid tre var det dags att gå ner och invänta bussen igen. Denna gång kändes det som jag klev på en pesionärbuss. Jag hade aldrig sett så mycket gamlingar på en av dom här bussarna förut. Det kryllade av dom! Men faktum var att jag passade in där, jag käkade säkert fler piller än många av dom och eftersom jag var stel i kroppen rörde jag mej inte så mycket snabbare heller. Smärtan hade också satt sej i käken så när jag öppnade munnen gjorde det ont, så när jag äter får jag liksom trycka in maten.

Nu skulle jag åka enda ner till Sydney vilket skulle ta 16 timmar. Jag sov de flesta av de timmarna, eller sov och sov, jag vände och vred på mej mycket, ibland satt jag, ibland försökte jag ligga ner, örat gjorde ont så jag vet inte redigt hur mycket jag egentligen sov.

Fram till Sydney kom vi iallfall, jag hittade mitt nya hostelet men eftersom de var för tidigt för att få rummet, la jag in min stora ryggsäck i bagagerummet och gick och gjorde frukost.

Fram till ett då jag fick en nyckel till mitt rum gjorde jag inte mycket. Jag hängde på internet, gick i en klädaffär, var på banken och stängde mitt bankkonto och handlade mat.
När jag väl fått rummet började jag med lunch, taccos. Efter att jag ätit, tog jag mina örondroppar och la mej på sängen. Där somnade jag och sov i säkert tre timmar. Skönt var det.
Nu sitter jag vid ett gratis Wi-fi på en trappa mitt i centrala Sydney. Kvällen blir nog inte så mycket mer händelserik.

På återseende. Kram Sofia

Ps. Måste nämna att jag och Gabbi hade sån himla tur med vädret på vår resa längst östkusten. Det regnade innan vi kom hit och nu när jag har rest ner igen har det regnat i stort sett varje dag. I Surfers Paradis var första gången på en och en halv vecka jag såg solen. När jag var i Airlie Beach hade till och med alla Whitsundays turer blivit inställda på grund av vädret, och det var en av de bästa saker vi gjorde på hela vår resa. Så planeringen kunde inte bli mycket bättre än vad den blev:)

Jaha, så kom alltså dagen då Gabbi och jag skildes åt. Vi hade vetet om att den skulle komma enda sedan Sydney då Gabbi beställt flygbiljetterna men tiden har verkligen bara flugit iväg.
Jag somnade iallafall om efter att Gabbi väckt mej där på tisdag morgonen och sagt hej då och vaknade nån timme senare då det var dags för mej att kliva upp för att hinna äta frukost innan min buss avgick söderut.
Det kändes jätte konstigt och tomt att vara själv, Gabbi och jag hade levt ihop så länge och vi hade liksom våra rutiner vid det här laget. Men jag skulle nog klara av det här också, förhoppningsvis.

Vid halv åtta lämnade jag Cairns. Framför mej hade jag nu tio timmar på bussen ner till Arlie Beach och under den tiden visade chauffören fem eller sex filmer vilket underlättade det hela mycket. Det var ganska bra filmer också för en gångs skull. Jag mådde ungefär som jag hade gjort dom senaste dagarna; trött, huvudvärk och allmänt stel i kroppen.
När vi nådde Arlie Beach en halvtimme försenade, tog jag mitt pick och pack och gick iväg mot hostelet i regnet. Det var samma som vi bott på förra gången vi var här så det gick nu snabbt att hitta dit, jag checkade in och fick mitt rum. Jag gick nästan direkt bort och handlade mat i den lilla mataffären och kvällens middag fick bli stekta grönsaker i form av zucchini, rödlök, paprika, morot och champinjoner och stekt kycklingspett. Till det mosade jag en avokado och blandade med keso. Det kändes ännu mer konstigt nu när jag fick laga middag själv, eller själv och själv, hela köket var packat, men ändå kändes det lite ensamt.
Gott blev det och mätt blev jag. Sen gick jag ut för att försöka koppla upp mej men lyckades inte speciellt bra så gav upp och gick tillbaka till rummet. Där satt de tre andra personerna som bodde där och drack gun (vin).
Dom kunde aldrig bestämma sej för om dom skulle gå ut eller inte och jag som hade tänkt vänta med att gå och lägga mej tills dom gått, gav upp runt halv elva och kröp tills sängs. Det dröjde inte länge förens dom faktiskt följde mitt exempel.

Det var nu det började. Mitt vänstra öra gjorde bara ondare och ondare. Jag låg och vred mej i sängen och visste inte vad jag skulle ta mej till, det gjorde så fruktansvärt ont. Tillslut stod jag inte ut mer så jag gick upp och klädde på mej, gick ut och kontaktade de där hemma på det värdelösa Wi-fit utanför en bar. Men när man befinner sej på andra sidan jordklotet så kan inte ens föräldrar göra så mycket, så innan jag gick och la mej igen gick jag och pratade med en vakt. Hans enda råd han kunde ge mej var att vänta tills morgondagen då jag kunde gå och prata med Apoteket. Med mitt onda öra gick jag tillbaka till hostelet och la mej. Konstigt nog somnade jag, kanske hade smärtan gjort mej helt avdomnad.

Jag vaknade runt åtta, halv nio. Det gjort fortfarande riktigt ont i mitt öra och jag låg bara och väntade tills klockan skulle bli nio och det skulle öppna.
Väl på Apoteket, berättade jag hur det låg till och en kvinna tog sej en titt i mitt öra. Ytterörat såg mycket rött och irriterat ut, jag var på väg mot eller hade redan öroninflamation. Kul! Troligtvis kom det från dykarkursen då jag utsatt örat för mycket vatten.
Nu hade jag att välja på två alternativ; det första var att gå till en doktor och få det ordentligt uppkollat eller köpa örondroppar. Hon sa att jag nog inte skulle få någon tid hos en doktor förens fredagen och jag lämnade stället redan samma kväll så jag hade bara det sista alternativet att gå på.
Efter att jag köpt örondropparna gick jag tillbaka till hostelet och droppade i några droppar i örat och tog en värktablett mot smärtan.

Mellan frukost och lunch gjorde jag inget vettigt alls, satt på en av Backpackers Worlds datorer. Lunchen fick bli stekta kycklingspett och den överblivna avokadoröran. Nu var det dags att droppa i nästa omgång droppar i örat och jag tog även nu en till värktablett då smärtan kommit tillbaka. Jag låg en stund på en bänk i köket för att invänta värktabletten. Smärtan lindrades aldrig, utan blev bara värre och värre. Jag gick tillbaka till Backpackers World en stund innan jag inte längre stod ut och gick tillbaka till Apoteket. Där köpte jag mej de starkaste, icke receptbelagda, värktabletterna de hade.
När de hjälpte var jag i himlen, det var såå skönt. Visst, allt det onda var inte borta men nu var det bara mer dovt och ömt. Går inte jämföra skillnaden.
Hon på Apoteket sa att hon tyckte jag skulle gå till en doktor och få det uppkollat för hon var inte säker på att det skulle gå över av sej självt. Problemet var bara att jag redan hade bokat nästa buss ner till Agnes Water och 1770. Där hade jag även bokat en motorcykeltur. Jag gick då tillbaka till Backpackers World och pratade med tjejen där om jag kunde avboka mina bokningar och ändra så jag åkte till Brisbane istället. Hon tog kontakt med Steve så jag kunde prata med han direkt. Om jag avbokade skulle jag inte få några pengar tillbaka från varken hostelet eller shuttelbussen mellan där Premier bussen släppte av mej och in till Agnes Water. Han fattade nog inte hur illa ställt det var för han sa bara att jag skulle gå bort och prata med apotekaren igen och fråga om jag kunde åka in till Agnes Water iallafall. Suck! En tredje gång gick jag bort och den snälla och tålmodiga tjejen sa att hon verkligen tyckte jag skulle ta kontakt med en läkare men hon kollade upp om det fanns någon mottagning i Agnes Water. Det fanns det och hon försökte ringa ett par gånger utan resultat. Hon skrev iallfall ner kontaktuppgifterna och adress och önskade mej lycka till.
Jag gick sedan tillbaka till Backpackers World där jag sa att jag körde på den gamla planeringen och sen satte jag mej ner slängde ihop ett mejl till läkarmottagningen. Nu var klockan mycket så jag rusade tillbaka till hostelet och hämtade min packning, kom på att jag glömt att säga att dom måste ringa och försäkra min upphämtning inatt, så jag gick in på Backpackers ytterligare en gång och bad tjejen göra det. Sedan, när allt var klart, styrde jag stegen bort mot busshållsplatsen. Bussen var dock nästan 45 min sen. Men vad gjorde det värktabletten gjort susen och det inte alls gjorde lika ont längre.

Färden ner till Agnes Water tog nio timmar. Mina värktabletterna gjorde mej dåsig så när jag satte mej på bussen somnade jag nästan med en gång. Men jag sov inte kontinuerligt utan vaknade hela tiden. Kroppen och nacken började bli stel av att sitta upprätt hela tiden och jag började må sämre igen. Vid tio tiden tog jag ett nytt par tabletter och halvsov fram till tre tiden då vi äntligen var framme. En tysk kille stod där och väntade på mej och så fort vi packat in min packning bak i bilen så bar det av in mot nattens hostel. Jag mådde vid detta laget inte alls bra, jag frös så jag skakade, örat värkte och allt kändes allmänt dåligt.
Det tog oss ca en halvtimme att komma fram och där fick jag en kort presentation av stället. Jag svalde sen två till värktabletter innan jag hoppade i säng och somnade.

När jag vaknade nästa morgon tog jag mej en dusch för att piggna till. Jag gick sen till receptionen och checkade in. Under tiden jag stod i kön och väntar börjar jag må jätte illa. Svetten trängde på och jag var tvungen att sätta mej ner. När jag tagit några minuter kunde jag gå och prata med receptionisten och sen gå och äta av gratisfrukosten, tostmackor. Jag rostade mej en macka och det var det enda jag kunde trycka i mej den morgonen.
Sen var det bara att gå och hämta ut grejerna från rummet och checka ut.
Jag hade fått svar från läkarmottagningen och vi bestämde att jag skulle komma dit vid tio. Hostel stod med gratis bussar in till centrum så jag tog den som gick kvart över nio men väl inne i centrum frågar jag tjejen som körde och det visade sej att kliniken låg på andra sidan gatan vid hostelet. Jaha, var bara att vänta på att bussen skulle gå tillbaka till hostelet vilket den inte gjorde förens Greyhoundbussen anlände. Den skulle kommit kvart i tio. Klockan blev tio, tio över, tjugo över. Tillslut kom äntligen bussen och vi kunde vända tillbaka. Jag blev avsläppt vid infarten till hostelet och gick de knappa hundra meterna bort till mottagningen där jag förklarade varför jag var sen. Det var ingen som helst fara fick jag mej förklarat av den mycket tevliga receptionisten, jag fyllde i en papper och fick sen träffa läkaren. Stopp där. Var inte detta samma gamla gubbe jag sett ute i receptionen som jag trodde var en patients? Jo men visst, mina ögon var det inget fel på. Läkaren var alltså säkert uppemot 80 bast, rynkig, skakig och såg ut som en morfar. En läkare ska inte se ut som en morfar! Men men, jag fick finna mej i situationen och han ställde några frågor och kollade i mitt öra. Han skrev ut två antibiotika mediciner åt mej men eftersom han inte kunnat se min trumhinna för allt gojs som fanns där inne (det hade börjat läcka något gult ur örat, såg nästan ut som flytande vax) så ville han att jag skulle åka till akutmottagningen i Surfers Paradis som var mitt nästa stopp och kolla upp så det inte var någon fara med min trumhinna.
När jag tackat för mej gick jag tillbaka till hostelet, tog två av mina egna, vanliga värktabletter eftersom jag inte kunde äta dom starka då jag skulle köra motorcykel samma eftermiddag. Jag tog sen nästa buss in till centrum där jag gick till Apoteket och hämtade ut min medicin.
Nästa buss tillbaka till hostelet skulle inte gå förens strax efter två så jag gick till första, bästa bageri, köpte mej en inte så jätte god köttbullebaguett och slog mej ner på en bänk och åt. Jag försökte samla energi och vilja till att åka på motorcykelgrejen men just i den stunden var jag så opepp man någonsin kunde bli. Där jag satt på min bänk började jag nicka till så tillslut la jag mej på en annan bänk lite längre bort, kunde inte ligga direkt utanför bageriet, och somnade med huvudet på min väska.

När jag kom tillbaka till hostelet var det i stort sett bara att byta buss till Scooteroo bussen som tog oss "förväntansfulla" ( jag var nog den mest opeppa dom någonsin haft) till deras ställe lite utanför Agnes Water. Vi fick köa in till disken och där jag stod i kön tänkte jag bara på hur mycket jag inte ville vara där. Jag hade hört så mycket kul och bra ord om det här så var glad när jag väl bokat det med Steve i Cairns men nu ångrade jag mej djupt. Om jag ändå fått tagit mina smärtstillande.
Väl framme vid disken signerade vi ett litet papper, fick en skinnjacka och en hjälm. Sen fick vi trycka på oss vatten-tatueringar så man kände sej redigt tuff om man ville innan vi gick bort till våra minimotorcyklar. Visst det såg ut som riktiga motorcyklar men det måste bara varit ombyggda mopeder annars hade vi nog aldrig fått köra dom. De kollade inte ens på våra körkort när vi visade fram dom, bara sa att dom kunde vi lägga ner igen.
Vi fick en liten genomgång innan det var dags för några provvarv i "rondellen". Det kändes som en blandning av att köra DTn och trampmoppen hemma. Jag behövde bara köra ett par varv innan jag blev utsläppt och ställd i ledet, andra hade det svårare. Sen bar det av. Vi åkte på ett långt led och det var säkert fem ledare som åkte på riktiga motorcyklar och visade vägen. Jag blev inte så jätte imponerad, det var som att åka moppe, gick lite snabbare kanske och var lite mer tryck i dom. Kan ju också bero på att jag mådde dåligt och hade så ont så ville bara det skulle ta slut. Okej, något posetivt måste det funnits tänker ni? Japp, jag har allt klurat på det och det var att det inte regnade, hade det gjort det hade det inte funnits mycket ljust i mitt liv just då;)
Efter ett par timmar åkande stannade vi vid havet vid ett café i 1770 där dom som ville åt klyftpotatis med dopping. Där stod inte jag ut längre, jag svalde två smärtstillande och när vi åkte tillbaka en stund senare hade dom redan börjar hjälpa. Så den sträckan var det bästa på hela dagen, det var nästan lite roligt och jag kände då att jag saknade att köra. Ska bli riktigt skoj att komma hem och sätta sej bakom ratten på sin egna svart pärla.
När vi kommit tillbaka och alla fått sitt kort dom tagit på en under åkturen satte vi oss i minibussarna som tog oss tillbaka till våra respektive hostel.
Kvällen ägnade jag sen åt att göra en omelett och åt att sova i en fåtölj. Jag mådde riktigt dåligt igen och sov inte alls bra där jag satt.
Klockan blev iallafall äntligen två så då blev jag och en kille till utskjutsade till Premier bussen. Jag hittade mej två säten som jag ockuperade direkt och jag hoppades verkligen jag skulle kunna sova bort stora delar av natten.

Kram från en inte alls för katig Sofia

Idag var det dags för regnskogsäventyret. Vi hade ingen som helst aning om vad som väntade och vad dagen skulle innehålla, vi hade gett Steve helt fria händer i bokningarna och frågan är om vi hade gjort rätt i detta fallet...

Jag tar det från början. Klockan ringde en kvart innan sju och jag mådde inte bättre än kvällen innan, snarare sämre. Huvudet dunkade, halsen brände och hela kroppen var stel och ömmade. Jag masade mej iallafall upp, vi åt frukost, jag tog en Ipren och en halstablett som efterrätt och vi gick ut i regnet för att vänta på bussen som skulle hämta upp oss. Bussen kommer och ut hoppar en smal kille med stora händer och fötter, sneda tänder, lite utstående öron, runt 25-30 år och med ett litet sliskigt utseende. Han kommer fram och hälsar och första intrycket är att han är lite för glad för en sån här tråkig, regnig tisdag. Vi klev på och åkte till Gilligans och hämtade upp ett stort gäng. När alla hade kommit på plats i bussen började han presentera alla genom att säga allas namn, utan att kolla på listan. Han gjorde små dansmoves och utrop när han sa våra namn så han blev bara märkligare och märkligare. I och med detta trodde vi att vi var full buss men vi hämtade upp en till och då var han ju tvungen att presentera alla igen, på samma sätt som tidigare. Nu tänkte vi att nu måste vi va alla men vi hämtade upp ytterligare en person vid ett annat hostel och samma procedur upprepades. Första gången hade det varit lite småroligt men nu var det bara larvigt och barnsligt. Sedan berättade han lite hur dagen såg ut och i denna stund började jag starkt undra om han saknade någon kromosom. Antingen det eller så var han pårökt, vem vet..?
Vi lämnade Cairns utan några fler presentationer och vi åkte ungefär 45 minuter till vårt första stopp. Där gick vi en sväng i regnskogen, kollade in ett vattenfall och fikade lite. Regnet vräkte ner och skorna blev genomblöta. Som tur var hade vi med oss våra regnponchos så vi höll kläderna torra iallafall.
Nästa vattenfall hette Josephine fall. Egentligen skulle vi badat där men vattennivån var så hög och forsen så stark så nu var det inte tillåtet. Vi tog oss iallafall en titt i ösregnet innan vi åkte vidare till vårat lunchstop. På vägen dit bjöds det på choklad, massa choklad, och vi körde även en lek där alla hade varsin tändsticka i munnen och med hjälp av den skulle vi skicka runt en rund liten sak med ett hål i. Det var nog det roligaste på hela dagen;)

Lunchstället var ett B&B och vi bjöds på kycklingklubbor, pasta, sallad och bröd. Till efterrätt var det chokladpudding/kaka med vaniljglass. Svensk kladdkaka är såå mycket godare. Längtar tills man kommer hem och kan göra sin egen. Vaniljglassen var iallafall god.
Efter att alla var mätta och goa åkte vi till vårt tredje vattenfall, Millaa Millaa falls. Där fick de som ville bada. Jag hoppade över då jag inte ville riskera att bli ännu mer sjuk. Hade ju spenderat de fem senaste dagarna i vatten och det kan nog vara bra att ha en torr dag, någorlunda torr iallfall, när man är sjuk. Gabbi hoppade inte i hon heller.
Vi åkte vidare till nästa stopp som var en vulkansjö där "vi" badade igen och vår mycket märkliga guide bjöd på ännu mer fika i form av varm choklad och muffins.
Detta var vårt sista badstopp så nästa stopp var vid en brun flod där vi kollade efter näbbdjur. Jag gav upp bara efter några minuter. Vid detta laget var klockan halv fem och jag ville bara tillbaka till Cairns. Jag var trött på guiden och hans torra skämt och konstiga idéer. Som tur var hade vi bara ett stopp kvar. Det var vid ett hostell där vi kunde byta om till något torrare om vi så ville.
Och så, efter nån kvart på hostelet, styrde äntligen Guide Märklig bussen hem mot Cairns.
Men, konstigt nog var det en riktig rolig hemfärd. Kanske för vi var så trötta på dagen.. Guiden spelade iallfall massor med gamla klassiker som vi gungade och dansade med till.
Vid halv åtta tiden blev vi avsläppta utanför vårt egna hostel i centrala Cairns och det var med en motsträvig kram vi sa hej då till mr märklig.

Sammanfattning: Vi är helt och hållet överens in att detta, Nimbin (knarkbyn) och raftingen i Nya Zealand är de tre onödigaste grejorna vi lagt pengar på hittills under resan. Men om vi nu ska se positiva saker i det hela så kommer vi ju faktiskt väl ihåg alla tre sakerna, jag fick användning för min regnponcho för första gången denna dag och det var mycket mat:)
Men guiden var en av de allra märkligaste personer jag träffat på, han var sliskig och efter typ ett par minuter blev hans skämt riktigt låga och dåliga. Och för att inte glömma hans U-svängar. I den första körde han runt tre gånger i. Han körde nästan mot rött i rödljusen och sa hela tiden att han inte hade något körkort. Måste jag säga mer?
Men han hade några ljusa stunder med sin "ormdans", sin musik och sina dansmoves.

Over and out!
Kram Sofia

Dag två på båten blev vi väckta kvart i sju. Jag hade sovit som en stock hela natten och inte märkt av skvalpet. Några minuter innan halv åtta var vi i vattnet igen. Vi började med ta av och på oss vår scuba utrustning uppe på ytan, det var inga större problem men nästa övning var att simma i en rak linje uppe vid ytan med hjälp av kompassen. Det var inte det lättaste då det var väldigt vågigt och strömt. Jag hade fullt sjå med att inte komma ur ifrån dom andra så jag simmade längs bak och bara följde med och fattade inte så mycket av själva kompassen. Sen började vi sjunka. Jag hade problem med att ploppa mina öron denna gång så det tog lite tid för mej men tillslut kom jag också ner och vi kunde hitta vårt neutrala flytläge. Vi simmade runt bland koraller och fiskar och när vi väl var uppe på båten igen hade vi varit i vattnet i ungefär en timme. Jag hade lite näsblod när jag kom upp men Louise sa att det var normalt så jag kunde fortsätta.
Efter detta fick vi en välförtjänt frukost i form av baccon, ägg, yoghurt, flingor, skuren tropisk frukt, tost och kaffe. Det var verkligen gott:)

Nästa dyk var vid elva. Det var bara ta på sej sin stingray dräkt och resten av utrustningen och hoppa i.
Denna gång gjorde vi en kompass övning nere på botten innan vi tog oss en ungefär fyrtio minuter rundtitt på revet. Vi såg bland annat en sköldpadda på ca fem dec i diameter nere på revet. Uppe på ytan såg vi en till som smaskade i sig massa med rosa/genomskinliga maneter. Coolt! Innan vi gick upp på båten igen övade vi på CESA (controld emergenci safty accent som på svenska betyder ungefär kontrollerad och säker stigning i nödsituation ) Vi fick en och en gå ner till ungefär nio meters djup med Louise och sen sakta gå uppåt utan att ta något nytt andetag och samtidigt säga "aahh" så man inte höll inne luften som då skulle expanderade inne i lungorna.
I och med detta dyk var vi certifierade!:) Så efter lunch och en powernap fyllde vi i en blankett och fick vårt temporära certifikatkort.
Jag började må sämre och sämre. Jag hade haft ont i halsen hela dagen, varit jätte trött och frusit och svettats om vartannat. Jag somnade så fort jag la mej någonstans så hade nog lite feber. Eftersom jag mådde som jag gjorde hoppade jag faktiskt över vårt första, alldeles egna dyk som gjordes några timmar senare. Jag gick och la mej istället och försökte samla kraft inför det stundade nattdyket.

Nattdyket gjordes efter middagen vid åttatiden. Jag tvingade på mej den kalla, blöta dräkten och försökte glömma hur jag mådde. Vi var uppdelade i tre grupper; det var jag, Gabbi, fyra andra svenska tjejer och två från Danmark. Vi hade fått en lysdiod att sätta på våra tankar så man skulle kunna hålla koll på sin grupp där nere i det mörka djupet. Vi var det blåa teamet. Eftersom det var vårt första nattdyk hade vi en instruktör med oss och vi var även utrustade med varsin ficklampa, vilket var tur! Jag hade ju tappat bort mej direkt i mörkret annars. Vi hoppade i vattnet och nästan det första jag ser när jag simmar mot repet vi ska gå ner vid, är en haj. Inte så stor, runt en meter kanske och det var någon slags revhaj så inte farlig för människan. Jag trodde faktiskt det skulle vara läskigare att dyka i mörkret än vad det var men kanske berodde på att mina sinnan var lite avtrubbade;)
Vi var nere på botten i ungefär en halvtimme och det var en jätte häftig upplevelse. Vi såg två jätte sköldpaddor, säker två meter i diameter (men tyvärr inga mer hajar), vi simmade genom trånga öppningar, såg stora silverfärgade fiskar och någon jätte krabba. Ett helt klart minnesvärt dyk:)
Kvällen avslutades med en jätte god chokladkaka från kokerskan innan jag hoppade i säng. Jag mådde faktiskt bättre efter dyket men även denna gång hade jag näsblod när jag tog av mej cyklopet. Nästa dag skulle vi bli väkta kvart i sex för vårt första dyk. Hårt att vara på semester;)

Kramar från en alldeles färsk dykar-Sofia

Då var andra dagen på dykarkursen avklarad, även den lång och intensiv. Vi blev upplockade utanför vårt hostel vid halv åtta och åkte till utbildningscetret där vi nästan direkt hoppade i vattnet.
Första övningen var att ta vi skulle ta på oss vår utrustning i vattnet. Vi hade kopplat och satt ihop den innan, fyllt upp BCDn med luft så när vår instruktör lyfte ner den till oss, la vi oss på rygg på den så vi flöt, drog åt remmarna och tog på oss viktbältet. Eftersom vi inte hade hunnit med att dyka på den djupa delen av poolen dagen innan så började vi med det. Vi fick långsamt två och två börja sjunka genom att tömma BCDn på luft och hålla i med ena handen i ett rep. Samtidigt som vi gick ner skulle vi släppa på trycket i öronen genom att hålla för näsan och blåsa plus att komma ihåg att andas hela tiden. Gabbi hade lite problem med att ploppa sina öron men ner kom vi och kunde sätta oss på knä på botten och vänta på resten av gruppen och vidare instruktioner.
Nästa övning var att en av oss skulle låtsas ha slut på luft, göra tecknet och dra åt sej den extra slangen från sin kompanjon. Sen skulle vi få känna på hur det verkligen kändes när luften tog slut så Louise simmade runt till var och en av oss och skruvade av luften på våra tuber. Jag gjorde nog tecknet lite för tidigt för jag kände inte när luften tog helt slut för mej. Jag hade inte riktigt fattat om vi skulle göra det när luften helt tog slut eller när det var under gränsen, 50 bar.
Vi gick sen vidare med att "rädda" varandra igen men denna gång skulle vi även simma ett varv och hålla våra högra armar sammankopplade. Efter det började vi sakta stiga, fortfarande sammankopplade. Det var inte det lättaste då man inte får stiga för fort (max 18 meter/min), du får inte fylla på BCD eftersom luften expanderar ju högre du kommer och du stiger då fortare. Så vi fick endast kicka med benen och det var tungt med vikterna man hade runt midjan. Upp kom vi tillslut och vi kunde blåsa upp våra BCDn, iallafall Gabbi, jag fick göra det manuellt eftersom jag "inte hade någon luft kvar".
Efter detta kommer jag faktiskt inte ihåg ordningen vi gjorde övningarna i så det får bara bli den ordningen jag tror vi gjorde dom i.
En övning var att vi skulle öva på att stiga själva i en nödsituation där vår luft var slut och kompisen inte fanns i närheten. Vi fick då simma långsamt från ena sidan av poolen till den andra men låtsas att vi steg mot ytan så vi hade armarna sträckta framför oss samtidigt som vi blåste ut luft och sa "aaahhhhh". Om luften tog slut i lungorna fick vi inte ta ett nytt andetag för vi "hade ju ingen luft". Det svåraste att komma ihåg i en sån situation är nog att simma långsamt mot ytan och andas ut. Risken är annars att man utsätts för dykarsjukan (det är när kvävet som samlats i kroppen bildar bubblor innanför huden, musklerna eller till och med benen) eller ännu värre att lungorna kollapsar. Detta gällde om man var ytligare än tolv meter, om man var djupare var det bara att lossa viktbältet och låta sej skjutas upp så fort som möjligt.
Vi fick sen en liten paus innan hela klassen samlades i ena poolen där vi fick testa olika cyklop och simfötter och känna skillnaden. Innan vi gick tillbaka till våra små grupper igen testade vi på duckdiving, alltså dyka ner till botten av poolen med bara cyklop.
I grupperna gjorde vi sen ännu fler övningar, bland annat att ta av hela vår utrustning nere på botten och ta på oss den igen, ta av cyklopet, simma ett varv, ta på oss det igen och blåsa ur allt vatten. Vi försökte också att hitta vår neutrala punkt i vattnet då vi bara genom vår andning kunde stiga upp och ner utan att nudda botten med simfötterna. På slutet gjorde vi några fler räddnings-övningar där vi simmade på ytan och drog vår kompis med oss.
I och med detta var övningarna i poolen avklarade och vi tog av oss utrustningen, plockade isär och sköljde av. Sen var det dags för lunch. Idag åkte vi alla iväg till en hamburgebar. Gabbi och jag åt dock vår medtagna sallad där. Efter det åkte vi vidare till Pro-Dive butiken där Simon visade olika skydds-och våtdräkter och BCDn. Sen fick vi personlig utprovning av cyklop om vi ville . Gabbi hade smitit iväg hem till hostelet och hämtar sitt egna cyklop för att höra med dom om det funkade att använda, men det slutade med att hon gick därifrån med ett betydligt dyrare och proffsigare set. Under tiden gick jag över till det svenska cafét som låg granne, tog en kaffe (vanligt bryggkaffe!) och en Marabou chokladkaka. Det var inte igår:)
När alla äntligen var klara i butiken kunde vi åka tillbaka till centret och påbörja dagens teori. Vi såg två filmer, gjorde två quiz och Simon gick igenom saker på tavlan. Sen var det dags för examensprovet.
Det var totalt 50 frågor, jag fick bara två fel så är helnöjd med det. Dock fick vi inte reda på vilka frågor vi hade fel på så det var lite synd. Frågorna var inte så svåra, vi hade gått igenom allt och om man bara hängt med så var det inga större problem.
När klockan var sex och alla var klara med skrivningen blev vi hemskjutsade. Gabbi och jag fick börja med att flytta över alla våra saker från vårt rum till rummet bredvid för det hade blivit något fel i bokningen och vi blivit utcheckade från vårt gamla rum. När det var gjort gick vi bort till Pro-Dive butiken igen där jag köpte mej ett cyklopset jag också. Dyrt som tjyvingen men förhoppningsvis bättre än det jag köpte på västkusten. I och för sej har jag aldrig snorklat med det, kanske kan sälja det på blocket? Jag köpte mej även en handduk. En av mina andra blåste bort på seglingsturen i Whitsundays och jag behöver två på de kommande dagarna vi ska spendera ute till havs.
Sen gick vi bort till Giligans där vi tog vår gratis portion mat. Ikväll bjöds det på ris och köttcurry.

Nähä, dags att packa!

Ciao/Sofia