Bilder tillhörande förra inlägget...
Launceston till Hobart, fytjyvingen det brinner!
Innan regnet blev värre promenerade vi tillbaka till bussen och det tog oss tre kvart. Framme vid bussen plockade vi ut torra kläder och byte om på toaletten och slog oss sedan ner i bussen i väntan på att de andra som promenerat skulle komma tillbaka. I takt med det blev regnet värre. Vilken tur att vi startade promenaden i rätt tid så vi bara behövde gå i duggregn för det räckte gott och väl. Vi åt sedan vår lunch (sallad sedan gammal vana) på bussen och åkte vidare när alla kommit tillbaka. Ca tre timmar senare kom vi fram till Bonorong sanctuary, ett litet räddningscenter för de australienska djuren. Centret finns för de djur som blivit skadade och behöver omvårdnad som efter tillfrisknande släpps ut i naturen igen. Där fanns tasmansk djävul, wombat, fåglar av olika slag, koalor, pungråttor och en stor skock löshoppande tama kängurur. Vi alla blev tilldelade varsin pelletspåse för att kunna mata känguruna. Först fick vi se ena djurvårdaren hålla en liten söt wombatunge som överlevt tack vare att någon kontaktat centret när mamman blivit påkörd och centret hittat ungen levande i moderns pung. Den hade från början varit liten som en hand men nu var den som en liten knubbig hund och den skulle bli ännu större. När den blivit tillräckligt gammal skulle den släppas tillbaka till naturen eftersom den skulle bli som de flesta djur, ohanterlig och aggressiv. Innan vi gick vidare fick vi klappa sötisen. Nästa djur var tasmansk djävul. Djurvårdaren pratade gott om dem för deras namn kan vara väldigt missvisande, anledningen till varför de heter tasmansk djävul är för att de fräser och gör ljud ifrån sig när de är hungriga och inte vill dela med sig av sin mat till andra. I stället för att bitas och bråka försöker de låta värre än va de är. Så egentligen är de väldigt snälla så det är alltså tack vare sitt ljud och var de kommer ifrån de fått sitt namn av. Vår tredje och sista visning var en koalaunge som blivit räddad från kangaroo Island för att de var alldeles för många just då att maten tagit slut. Hon var fortfarande ung och därmed ganska aktiv. Hon visade oss en show då hon hängde sig i sina armar och krafsade med ena benet på det andra och därefter swingade sig upp. En riktigt showare. Djurvårdaren berättade att fullvuxna koalor sover tjugo timmar om dygnet, har minsta hjärna till kropp (inom en viss grupp) samt löven som de äter ger inte så mycket näring så de sparar därför energi igenom att sova igenom mesta delen av sitt liv. Efter att vi i turordning fått klappa och fotografera koalan fick vi gå runt själva i "parken". Där mötte vi massor med kängurur som glatt ville bli matade. Det blev massor foton skratt och mys! Det var en av de bästa upplevelserna på resan. Så jag var glatt överraskad och mycket nöjd. Ett sådant räddningscenter skulle jag inte ha något emot att jobba på :-) En timme senare hoppade vi på bussen och åkte sista biten till "huvudstaden" av tasmanien nämligen Hobart. Vi checkade in på hostelet och direk efteråt gick Sofia och jag för att handla mat. Tillbaka på hostelet började vi med maten. Kvällen till ära gjorde vi grekiskpyttipanna och hade även köpt hem majskolvar vi tänkte att vi kunde grilla i ugnen. Grejen var bara den att varken Sofia eller jag hade någonsin lagat en grillad majskolv så vi lade in dem som de var med skal på gallret i undre delen av ugnen medan resten av maten stod i en stekpanna i övre delen. Samtidigt som vi lagade vår kvällsmat gjorde vi även våra två salladsluncher till de två nästkommande dagarna. Folket runt omkring i det lilla köket kollade konstigt på oss och frågade tillslut om vi lagade stormiddag. De trodde nämligen att vi skulle äta allt ikväll. Men när de fick veta varför vi lagade så mycket mat höll de med om att vi var både smarta och ekonomiska. Mitt i matlagningen kastar jag ett öga på ugnen och ser att det brinner. Jag säger till Sofia "det brinner!" och Sofia säger lite skärrande "ofy tjyvingen, vad ska jag göra!?" vi alla i köket står som fån och hos mig hinner tankarna flyga iväg då jag hinner se både brandbil, evakuering av hostel, skadestånd och indragen östkustenresa för att vi inte skulle ha råd efter att betalat skadeståndet av utryckning av brandkår. Lyckligtvis slutade det brinna efter ca fem sekunder och vi stod nu i kvalet om att öppna ugnen och plocka ut de nyss brinnande majskolvarna eller inte. Vi ville ju trots allt rädda vår grekiskapyttipanna från att bli rökt men vi ville heller inte att brandvarnaren skulle ge utslag. Vi beslöt oss iaf tillslut att dra på köksfläkten för fullt och snabbt öppna ugnsluckan och dra ut majskolvarna som halvdöda kroppar ur röken. Vi lyckades utan brandvarnspip och lät majskolvarna svalna innan vi skalade dem, skar dem i bitar och slängde in dem på resten av maten i ugnen. Det gav ett mycket bättre resultat. För det var nämligen det gröna skalet som tagit eld när det nått värmeslingan så till nästa gång har vi nu lärt oss en läxa. Men kul var det och jag ångrar inte en sekund att det skedde för jag fick ju som sagt se Sofias reaktion och jag skrattar fortfarande tre timmar senare åt hennes spontana ordval "ofy tjyvingen, vad ska jag göra!?" :-)Middagen blev sedan klar och klart godkänd, det var mycket gott. Efter maten gick vi ut på gatorna i regnet som en radar för att leta efter gratis Wifi. Tillslut hittade vi ett och när vi ägnat tillräckligt med tid gick vi hem och sov. Ha det bra kram från en skrattgråtande GabriellaEn trip till Ballarat och ett flyg till Tasmanien
I lördags tog Merril med oss till ännu ett turist mål. Denna gång bar det av till staden Ballarat och friluftsmuseumet Sovereign Hill. Efter frukost och en maskin tvätt åkte vi dom cirka 15 milen till den gamla guldgrävarstaden där man år 1851 fann guld och tusentals guldgrävare gav sig ut på fälten.
I Sovereign Hill har man återskapat guldrushens miljöer, lukter och ljud så man kan få en liten uppfattning hur det var på den tiden.
Vi spenderade i stort sett hela dagen där, från klockan elva till fem på eftermiddagen, med att gå på små guidade turer där dom berättade bl. om hur man levde på guldfälten, hur det var nere i gruvorna, vi fick se smält guld innan det, på någon minut, stelnade till en tre kilo tung guldklimp (24 karats guld), vi fick se hur trähjul tillverkades och vi fick själva prova på att vaska guld i det lilla vattendraget som fanns. Jag hittade tre små fliser av guld, även detta var 24 karat, och det fick självklart följa med hem som en liten souvenir:)
Byggnaderna var också återskapade i gammal stil och alla som arbetade där hade gamla kläder på sig så det kändes som man hade färdats tillbaka i tiden.
Vi avslutade dagen med att gå över gatan till ett guldmuseum som fanns innan vi åkte hemåt igen.
Väl hemma började jag och Gabbi packa väskan. Kändes sådär faktiskt, vi har inte bott så här bra på hela resan och jag kommer verkligen sakna det. Allt är rent och fräscht, vi har haft egen toalett och dusch, maten serverad, skön dubbelsäng, egen nyckel så vi har gått och kommit som vi velat, en soffa att bara slöa i, sånna småsaker man saknar.
Sen vankades det iallafall middag som denna kväll blev ris, kycklingspett och vin. Till efterrätt skar George upp vattenmelon; ännu en festmåltid i Melbourne.
På söndagen ringde klockan redan vid halv fem. Merril skulle nämligen skjutsa oss till flygplatsen där vi skulle hoppa på ett plan till Launceston på Tasmanien. Detta var något som vi egentligen inte hade tänkt att göra men efter allt bra vi nu har hört om Tasmanien beslutade vi (efter mycket velande) om att åka över och spendera en vecka på ön.
Flygningen tog bara en timme och efter att vi hämtat ut vår packning tog vi en buss in till stan. Vi blev avsläppta utanför hostelet där vi checkade in och fick vårat rum. Huset såg, både utvändigt och invändigt, ut att vara gammalt, det luktade gammalt, heltäckningsmatta och köket var inte jätte fräscht. Så vi blev glatt överraskade när vi öppnade dörren in till rummet och får se ett ljust, mysigt rum med snedtak och åtta vanliga sängar, inga våningssängar som vi är vana vid. Tolatterna var också bland de finaste vi stött på.
Vi var i stort sett bara inne och lämnade av ryggsäckarna innan vi vände och gick ut igen för att gå till mataffären (första gången på över en vecka). Denna dag var grå, regnet hängde i luften och staden såg riktigt tråkig ut. Man kan ju hoppas att det var vädrets fel.
Väl tillbaka fixade vi lunch, omelett, och sen gick vi upp på rummet. Där somnade jag och sov ända till klockan sex! Blev helt ställd när jag vaknade och kollade klockan. Fråga mej inte vad Gabbi gjorde alla dom timmarna;)
När jag vaknat till och kommit tillbaka till verkligheten, bestämde vi oss för att gå ut och kolla runt lite. Vi frågade i receptionen om det fanns något att se i staden och vi fick en karta där tjejen märkte ut några platser som kunde vara intressanta. Vi gav oss iväg och bestämde oss för att gå en promenadslinga, liknande ett elljusspår. Första biten var jobbig, det var uppför i cirka en kvart innan vi kom över berget och ner på andra sidan. Där låg ett litet friluftområde med simbassäng, kiosk, restaurang och gräsmattor. Vi tog en annan väg tillbaka in till stan och denna var platt och inte alla lika ansträngande. Innan vi styrde stegen tillbaka till hostelet gick vi igenom centrum. Här såg det mycket trevligare ut än vad vi sett tidigare med massa butiker och restauranger. Väl hemma igen lagade vi middag, inte George lyxmiddag utan broccoli, stekt ägg, tonfisk och bönor. Tillbaks till vardagen igen. Vi gjorde även vår vanliga lunchsallad till de kommande dagarna. Efter det blev det en dusch och sen hoppa i säng.
Allt från mej. Hej svejs//Sofia
Great ocean road
Den första var Bells Beach, som bland annat varje påsk står för surftävlingen "Bells surfing Classic". En annan utav utsiktsplatserna var Aireys inlet där en fyr stod placerad som vi fotograferade medan vi gick ner för att kolla kustremsan. Något som inte låg vid kusten men som vi stannade till vid var en golfbana. Inte vilken som utan en golfbana fylld med tro det eller ej, kängurur och känguruskit. Det var ett stort gäng som låg och gassade men när vi kom för nära hoppade de iväg. Två kängurur passade även på att visa oss en show då de boxades lite lätt. Givetvis stannade vi även till vid skylten "great ocean road" där vi poserade lite halvsnyggt framför kameran. Senare på dagen stannade vi till vid ett ställe där vi tittade på koalor och matade papegojor och ankor. Papegojorna hoppade både upp på handen, axeln och på huvudet. Som tur var så var de inte aggressiva och inte heller rasistiska som en del fåglar kan vara. (En del fåglar kan faktiskt ex.hata blondiner/brunetter och attackera). Att mata papegojorna var det roligaste på hela dagen, vilket även Sofia tyckte. (Man kan ju undra om det möjligtvis har med att göra att det var något nytt för oss så det var därför det var kul)...I Apollo Bay stannade vi över natt i ett gammalt vandrarhem. Inte det fräschaste man varit med om men heller inte det äckligaste. Innan maten passade jag, Sofia och Emil på att spela biljard och vid sjutiden stod det grillad korv, kött och majs serverat på bordet. Till efterrätt fick vi dessutom kladdkaka. Efter häng i soffan med wifit som fungerade till klockan tio gick vi och lade oss och därmed var torsdagen över. Bättre väder nästa dag, tack!Fredagsmorgonen tog vi lata svenskar sovmorgon medan tjejerna från USA gick upp tidigt och testade på att surfa. Vi kände inte för att surfa här på södra kusten utan sparar oss till Sydney. ;-) När tjejerna var tillbaka och vi packat minibussen körde vi vidare. Första stoppet var en promenad i regnskogen i Otway nationalpark. 
Enligt mig var det riktigt härligt att se att även Australien har natur liknande Nya Zeeland för vad Australien tidigare har haft att erbjuda så har det bara varit, torrt, platt och rött och lite grönt eftersom vi mestadels sett mitten av Australien samt västra. Efter att andas in lite fruktig färsk luft åkte vi vidare och kom tillslut fram till de berömda sjöskulpturerna "de tolv apostlarna" som har blivit urgröpta ur de mjuka kalkstensklipporna genom vind och vatten och som förfaller en efter en. Idag är de åtta stycken och om jag minns rätt så var de egentligen aldrig tolv utan det var bara drottning Elizabeth som namngav sjöskulpturerna till det och därefter blev platsen en stor turistattraktion. Solen tittade även fram idag så det var skönt och faktiskt riktigt varmt. Jag till och med brände mig, dock inte så att det gjorde ont. På denna sträcka fram till slutet fanns det mycket att se. Efter apostlarna åt vi lunch som bestod av mackor och därefter åkte vi vidare till Loch Ard Gorge där vi gick tre snabba promenadslingor för att se grottor, raviner och valv som bildats på samma sätt som apostlarna. Solen stekte hett så efter promenadslingorna hoppade jag och Emil i plurret. Kallt till en början men skönt ändå. Eftersom det var lågvatten passade vi allihopa på att gå ut i en grotta som låg precis vid stranden och när vi fördrivit en timme åkte vi vidare till vårt nästsista stopp där vi såg the Arch, London bridge och the Grotto. 
Vårt sista stopp av great ocean road blev Peterborough i Bay of Island där vi stannade några minuter innan vi styrde minibussen tillbaka hem till Melbourne. 
Vid sextiden anlände vi till city så då var det bara för mig och Sofia att hoppa på tåget hem till healthmount så runt sjutiden slängde vi av våra ryggsäckar på sängen och pustade ut. Vi blev glatt överraskade när vi såg att söta Merril tvättat våra badlakan som vi lånat och vikt dem fint på fotändan av sängen. Nu var vi tillbaka på "hotellet" igen. Vi kopplade in kameran i Tv:n och tillsammans med Merrill och George tittade vi på våra nytagna bilder. Därefter åt Sofia och jag bröd och resterna av currygrytan som vi åt häromdagen och kröp sedan i säng. Som vanligt skulle nästa äventyr och sevärdhet ta vid morgonen efter men det får Sofia äran att berätta om :-)Kram GabriellaTuristar runt i Melbourne
Vi blir mycket väl omhändertagna här i Melbourne. I söndags kväll när Merrils partner, George, kom hem efter en vecka på Tasmanien blev vi bjudna på fin middag. Merril hade gjort en jätte god zucchini gratäng (grönsakerna var tagna direkt från den egna trädgården) och till det drack vi ett gott, sött vin. Till efterrätt blev det uppskuren färsk baguett, ost, guacamole, rökt lax, choklad, torkade aprikoser och till det bjöds vi på ett litet glas, överraskande gott portvin. Riktigt, riktigt gott:)
Måndagen ägnade vi sedan inne i centrala Melbourne. Vi satt på Backpackers world travel ett bra tag, bokade kommande äventyr och diskuterade olika aktivitet (så som surfning, dykning och segling) som finns att göra upp längst östkusten.
Vi mötte sedan upp Emil, en kille vi träffade på Öland under midsommar för två år sen, och vi hoppade på en spårvagn ut till förorten St Kilda som ligger vid havet. Innan vi gick ner till stranden tog vi oss en mycket sen lunch under några palmer på en gräsmatta. Klockan var närmare tre så för Gabbis och min del blev det en stor baguett från Subway medan Emil smet in på Donken.
Denna dag gassade solen från en klarblå himmel och temperaturen låg säkerligen över 30 så när vi intagit första, bästa lediga plats på stranden hoppade vi i det svalkande vattnet. Det bästa på hela dagen!
När klockan sen började närma sej fem tog vi spårvagnen tillbaka. Och vi hamnade såklart mitt i rusningstrafiken. Det tog minst en timme att komma in till stan igen, det var varmt, svetten rann och den svalkande känsla havet hade gett oss var som bortblåst.
Vi kom iallafall fram tillslut och där skildes vi från Emil innan vi hoppade på tåget hem till Merril.
Klockan sju klev vi innanför dörren; två hela timmar hade det alltså tagit tillbaka. Aldrig att jag tänker bosätta mej i en sån här stad med alla dess människor!
Efter en god middag bestående av spagetti och köttfärssås hade vi en lugn och skön kväll i tv-soffan.
Vädret igår var tvärtemot måndagens strålande väder; gråmulet och kallt. Efter frukost tog vi tåget in till stan och styrde stegen mot Queen Victoria Market. Nu hade även regnet börjat falla lätt och jag som hade varit lite för positiv den morgonen hade inte tagit med någon kofta så det var riktigt kallt.
Marknaden var som vilken marken som helst; det fanns allt från kläder till leksaker, peruker till souvenirer. Och så klart massa med färska frukter och grönsaker. Gabbi och jag köpte oss ett kilo vindruvor, en ask jordgubbar och så några kiwis. Vi köpte oss även en korv med bröd att dela på men jag blev lätt besviken på den. Inte alls vad jag hade tänkt mej då jag varit sugen på just det ett bra tag nu..
Efter att vi tyckt att vi sett nog av marknaden gick vi till stadskärnan och dess gågator. Varuhusen här var dock i en helt annan prisklass än vad våra bankkonton tillät så vi gick över gatorna lite snabbt, mest bara för att ha sett det hela innan vi gick till S:t Paul's Cathedral. Där tog vi oss en runda inne i den stora kyrkan och tände varsitt ljus.
Efter den visiten gick över gatan till Federation Square där vi hängde ett tag sittande på trappan med det fria Wi-fi som var tillgängligt.
Helt plötsligt kommer en kille fram och slår sej ner bredvid oss. Han säger att vi är dom finaste backpackers han någonsin sett (Aja, men visst, säkert) och frågar var vi kommer ifrån och vad vi tycker om staden. Tydligen var han anställd av staten att gå runt och fråga folk vad dom tycker om Australien. Vet inte om det var sant eller inte, låter iallafall som ett konstigt jobb. Innan han gick gav han oss sitt nummer som vi kunde ringa om vi ville han skulle visa oss Melbournes nattliv. Tack, men nej tack. Det hela var lite märkligt;)
Eftersom vi skulle möta upp Merril vid Svenska kyrkan samma kväll så stannade vi kvar inne i stan och fördrev några timmar på ett media museum. Jag fattade typ noll av det, kan inte riktigt säga vad det "handlade" om, men tror det var något om media i tiden. Man kunde testa massa bild- ljus-och ljudeffekter och spela olika dator och tv- spel.
När vi fått nog av det satte vi oss igen och fördrev tiden vid internet tills klockan blivit så mycket att kunde hoppa på rätt spårvagn som skulle ta oss ut till området där Svenska kyrkan låg. Efter att vi hoppat av och först gått åt fel håll några hundra meter hittade vi rätt gata och tillslut också kyrkan. Man kan säga att det mer var som ett församlingshem. Merril hade inte kommit ännu så vi gick in och tog oss en titt. Där fanns ett fint litet kyrkrum och ett café. Där sålde dom svenskt fika; bryggkaffe, sockerkaka, kanelbulle, semla, skorpor och massa svenskt godis så som daim, Marabou choklad, pimpim, Ahlgrens bilar och lösviktgodis. Det fanns även Leksands knäckebröd, lingonsylt, bostongurka, pepparkakor, senap och massa annat smått och gott. När även Merril kommit och vi kollar runt lite till köpte vi oss lite fika och slog oss ner i en av sofforna. Vi fick sällskap av prästen (en riktigt trevlig sådan. Jag önskar alla präster vore så; lättsam, rolig och skämtglad) den svenska tjejen i cafét och annan en svensk kille, Anton. Senare kom även några till svenskar, en tjej och två killar och vi hade en riktigt trevlig pratstund. Jag hade kunnat sitta kvar där mycket längre men klockan blev mycket och Merril, jag och Gabbi bröt upp och åkte hemåt.
Idag har vi ägnat ännu en dag åt sightseeing. Som vanligt tog vi tåget in till Flinders street och styrde sen stegen mot Royal Botanic Garden. Dagen till ära var solen och värmen tillbaka:) Vi gick runt i parken någon timme, fotade och gjorde vår plikt som turister;)
Nästa sevärdhet var Shrine of Remembrance som var ett minnesmoniment. Vi såg oss omkring och tog lite kort även här innan vi hoppade på spårvagnen ut till St Kilda där vi strosade omkring på gatorna. Saliven hängde i mungiporna på oss när vi gick förbi café efter café med den ena mäktiga kakan efter den andra i skyltfönstren. Jag undrar hur många restauranger och caféer det finns i Melbourne, tror jag har läst 3000 någonstans..
Vi gick även ner en sväng på stranden men idag blev det inget dopp i havet. Efter att vi köpt varsin glass och avnjutit den på samma gräsmatta som två dagar tidigare tog vi spårvagnen tillbaka in till stan där vi bytte till tåget som tog oss hem igen.
Denna kväll vankades det kycklingcurry med ris, även detta var mycket gott. Georg är kocken i huset och han gör ett strålande jobb:) Efter middagen åkte Merril och George iväg till några vänner och planerande en kommande semester så vi hade huset för oss själva. Inte för det blev så livat för det, vi slöade bara i soffan framför tvn. Imorgon bär det av på tvådagars tur till the Great Ocean Road:)
Ha't bra. Kram Sofia
Vi är väl omhändertagna med intensiva dagar i Melbourne
Efter visningen av djuren i form av både shower och inhägnader gick vi tillbaka till bilen och avnjöt en kall dricka och frukt. Vi åkte sedan vidare till Marysville som är en by som totalförstördes för några år sedan då det var en ohanterligt brand som spred sig. De flesta träd var svarta men hade nu återfått sina gröna blad, även byn började sakta men säkert byggas upp och få tillbaka sitt liv. När vi kom dit stod regnet som spö i backen så det blev i stort sätt bara att vända och åka tillbaka. Väl hemma igen tog vi en dusch och åkte sedan till ett stort shoppingcenter "Knoxcitycenter". Merri skulle träffa sina väninnor på en restaurang nära shoppingcentret så vi följde med för att göra lite shopping och se oss omkring eftersom det var fredag och affärerna i shoppingcentret var öppna till nio. Efter användning av gratis mcDonalds Wifi, lite inköp av hygienprodukter och lite andra välbehövliga grejer kände vi oss klara att åka hem vid niotiden. Vi var sedan i säng vid tio, nerbäddade i vår dubbelsäng och väldigt trötta eftersom det hade varit en väldigt lång dag. Men som sagt, sova får man göra när man har tid, det gäller att ta tillfälle i akt och se sig omkring när möjligheten finns. Merri hade ju dessutom tagit ledigt från jobbet för att hämta upp oss på flygplatsen och umgås med oss så självklart väntade vi med att känna efter om vi var trötta tills vi bäddat ner oss. ;-)Lördagmorgonen tog vi sovmorgon till tio. RIKTIGT skönt vill jag lova! Efter frukosten gick vi alla tre till tågstationen och åkte in till kärnan av Melbourne. Vi gick först till backpackerworld travel för att få idéer och information om vad som finns att göra på östkusten och hur mycket tid vi kan beräkna att lägga på varje vistelseort. Med en tjock hög utav broschyrer gick vi iväg till turistbyrån för ännu lite mer information. Sedan gick vi till Melbournes högsta byggnad, Eureka. Vi betalade varsin biljett och åkte upp med en hiss som tog oss till våning 88 på ca 47 sekunder. Snacka om snabb hiss! Sofia och jag fick en personlig guidetur över Melbourne av Merri eftersom hon kände till de flesta byggnaderna. (Vilket var väldigt trevligt eftersom det gav oss lite mer då vi bara såg byggnader som vi inte hade en aning om va det var). 
*vi bor i bakgrunden vid bergen*Efter att utforskat Melbourne från ovan åkte vi ner med hissen igen och gick tillbaka till tågstationen för att åka hem.Även denna gång var vi bara hemma och vände. Tog en snabb smörgås, dock en väldigt god och nyttig sådan (advokado, lax och sallad som pålägg) och satte oss sedan i bilen. Nu hade vi sikte mot Phillip Island. En två timmars bilresa bort. Vi stannade först till vid woolamai beach. Där befann sigt många surfare som utövade sin sport. Vi kom i rätt tid då de flesta surfat klart och tog av sig sin våtdräkt på bilparkeringen. Så visst unnade jag mig att titta på magrutorna ;-)Nästa ställe vi åkte till var pyramid rock i storm bay. Som namnet avslöjar var det en stor sten i havet som var formad som en pyramid. Vi tittade och fotograferade en stund och åkte sedan vidare till pingvingcentret penguinparade där vi köpte oss varsin biljett till pingvingparaden. Det var ca 1,5 timme kvar innan det skulle bli mörkt och pingvinerna skulle våga sig gå i land så vi åkte iväg och hann med ännu ett till fotografistopp nämligen "the nobbies". Det var en annan stor sten i havet som dessutom var väldigt vacker precis innan solnedgången. Här såg vi även våra första pingviner på Phillip Island, tre stycken som gått upp på land och stannat under gångbron som vi gick på. Några minuter senare åkte vi tillbaka till Penguinparade och vilken folksamling det var! Fy katten, jag må då säga att det var väldigt trångt när vi promenerade ner till läktaren vid stranden. Vid läktaren skulle vi slå oss ner för att se på de små pingvingerna som skulle gå i land efter en hel dags simtur påväg upp till sina bon och mata sina ungar. Ur folkmassan kunde man lätt urskilja flest japaner/koreaner. Vi var tillsagda att sitta ner, va tysta och inte använda några kameror eftersom dessa faktorer kunde skrämma pingvinerna och blixtar från kameror kunde göra pingvinerna illa. Det irriterande momentet denna kväll var såklart när vi kunde se några pingviner äntra stranden att detta folkslag inte alls löd order utan började göra ljud ifrån sig så pingvinerna vände tillbaka till havet x-antal gånger. Som Sofia viskade till mig "guiden behöver aldrig vända sig om för att se om pingvinerna kommer för det hör han på publiken". Ett ännu mer irriterande moment var att efter kanske bara en kvarts väntan och en liten grupp med pingviner vågat sig fram och gått hemåt så började de flesta japaner/koreaner att flytta på sig, fram och tillbaka samt lämna läktaren. Vilket medförde att vi som satt still fick vänta ytterligare för att få se resten av alla pingvinger som ännu inte vågat sig upp från havet. Guiden hade dessutom sagt att man fick den bästa upplevelsen om man höll sig i skinnet och satt kvar tills nästintill alla pingviner gått hem för när de väl korsat stranden skulle de vara så utmattade efter en lång dag på havet så de skulle stanna på vägen hem. Så gick man för tidigt skulle man missa pingvinernas färd hem. Kanske var det så att detta folkslag inte förstod annars lyssnade de inte på guiden för de var för ivriga. Jag, Sofia och Merri satt i alla fall kvar på vår plats och när det mesta av folket lämnat läktaren gick vi också. Vi gick upp på gångbron där vi såg och hörde pingvinerna. Längs med vägen hem såg vi de små söta pingvinerna (antagligen den minsta arten) som blev nästintill överfallna av de luddiga ungarna som krävde mat och som dessutom såg ut att vara större än föräldrarna. En del pingviner satt precis under gångbron så böjde man sig ner kunde man lätt ha kunnat röra dem, nästan svårt att motstå men det gick ;-) Vi åkte sedan hem vid halv elva så även denna dag blev en lång och intensiv dag och när vi var hemma igen var det sängen som kallade. Idag vaknade vi klockan nio och blev serverade juice, ägg, bacon, rostad macka och ugnsbakad tomat till frukost. Merri är för underbar, hon tar hand om oss som prinsessor! :-) Resten av dagen har vi bara tagit det lugnt, kollat på den tjocka högen med broschyrer som vi tog hem igår, tänkt och försökt att planera våra sista veckor av resan. Men vi kom inte så mycket längre än till veckans äventyr... Vi passade även på att titta på våra filmer ihop men Merri på storbildstv. Jag må då säga att kvalitén inte var den bästa och filmerna är inte alls som de var från början innan jag sparade dem. Så det blir visst att fixa till dem när man kommer hem, för så dåliga som de är nu kan de verkligen inte vara! Tyvärr får ni leva med den dåliga kvalitén, fast det är väl förhoppningsvis bättre än inget... :-) / GabriellaSlut på vårt NZ äventyr
Jaha, då var dessa fem veckor redan över. Jag vet inte riktigt vart tiden tagit vägen, har gått så sjukt fort och nu är vi tillbaka på Aucklands flygplats igen. Om några timmar går flyget över till Australien och Melbourne. Men innan jag sammanfattar tiden på Nya Zeeland så har jag de senaste dagarna att dela med mej av.
I tisdags var vår sista bussdag, den längsta hittills. Vi skulle nämligen ta oss hela vägen mellan Wellington och Auckland. Det bar av halv sju på morgonen och vi nådde äntligen Auckland elva timmar senare. Jag ägnade den mesta tiden av resan åt att sova. Vi stannade även några gånger för tolattbesök och lunch.
Väl framme checkade vi in på Base, betalade för två nätter och gick raka vägen till köket där vi fixade vår snabba och kontinuerliga middag. Sen bar det av ut på gatan för lite internet-uppdatering innan vi gick i sängs i vårt varma doorm.
När vi vaknade nästa morgon hade vi inte koll på varken tid eller rum då rummet vi bodde i bara hade ett fönster och det vette ut mot korridoren. Vi blev bägge paffa då klockan visade halv elva; vi hade altså sovit i tolv timmar. Det tar på en att vara på "semester";)
Efter frukost gick vi ut på stan för lite fönstershopping. Här finns så mycket fina kläder man vill ha, om det ändå kunde finnas hemma i Sverige. Men som sagt, vi är backpackers och har varken pengar eller plats för några större inköp så vi gick tomhänta tillbaka till hostelet. Elller inte riktigt kanske; jag hade köpt mej en liten NZ flagga att sy på på ryggsäcken plus en kasse mat för kommande dagar. Äta bör man!
Vi fixade en sallad med tillhörande nudlar, stekt ägg med lök och tonfisk till lunch, riktigt gott:) Sen tog vi återigen tag i våra bilder; rensade, sorterade och sparade. Det är ett måste att göra det ofta för det är svårt att ens komma ihåg gårdagen så vill inte ens tänka tanken på hur det hade varit att ha ALLA bilder kvar huller-om-buller.
Resten av kvällen ägnade vi sedan åt att leta efter bra uppkoppling ute på gatan. Vi sprang fram och tillbaka från hotspot till hotspot för att hitta det optimala. Tyvärr lyckades det inte så jätte bra, på vissa nådde vi maxgränsen direkt, andra blev vi frånkopplade hela tiden och några var allmänt jätte sega. Vi avbröt även mitt i för att gå till hostelet och steka pannkakor. Mmmmm, riktigt gott. Vi lyxade till det hela med att äta de frysta bären till som vi inhandlat tidigare:)
Idag har vi ägnat vår sista dag här i NZ att åka lite mer buss (som om inte fem veckor vore nog) Vi hade nämligen en gratis guidad tur runt Auckland med Stray. Så efter frukost och utcheckning hoppade vi ännu en gång på den oranga bussen som först tog oss till Skycity där en av oss 25 skulle få hoppa ut från tornet. "Tävlingen" där vinnaren skulle utses var så simpel att vi stod i en ring, vår guide kastade krona (eller en 50-centare i detta fall) och vi skulle antingen hålla händerna på huvudet om vi trodde den skulle landa med ena sidan upp eller på baken om vi trodde andra sidan. Dom som gissat rätt fick stå kvar och tillslut hade vinnaren koras. Vi andra fick stå kvar nere på marken medan killen som vunnit åkte upp i tornet och hoppade.
Efter detta åkte vi vidare upp på en utsikts höjd över Auckland och tog lite bilder. Nästa stopp var en kort promenad i en park där guiden berättade lite kort om olika träd. Därefter var det lunch. Vi åkte till en restaurang där vi fick gratis ölprovning. Vi fick varsitt, rätt så litet glas som vi fick fylla med vald ölsort. Det fanns även en cider som man kunde ta och det blev mitt val då jag inte ännu börjat tycka om öl, tråkigt nog. Gabbi och jag hade med vår egen lunch, baguetter, som vi mumsade i oss tillsammans med cidern och i Gabbis fall, ölen.
När alla var mätta och belåtna åkte vi vidare till dagens sista stopp, Aucklands Harbour Bridge. Där skulle vi få gå ut till mitten av bron och kolla på när fyra personer hoppade bungyjump från den. Vi fick ta på oss varsin magsele och hjälm innan (efter mycket väntan) vi kunde äntra bron. Vi gick på en gallergång under själva körbanorna så vi hade trafiken över oss, vattnet långt under oss och stora stålbalkar på sidan, rätt coolt faktiskt. Vi satt även fast i en vajer med våra selar. När vi kommit till mitten klättrade vi upp för en trappa och upp i ovalt glas/stål"rum" alldeles under de passerande fordonen. Där fick vi sedan vittna om hur fyra personer (var av två av dom, ett ungt par, gjorde det samtidigt) slänga sej ut från plattformen ner mot vattnet. (Ena väggen hade dom hissat upp så hela sidan var öppen ut)
Jag blev lite sugen på att själv hoppa men, nja, skulle nog ångrar mej när jag väl stod på kanten.
Efter detta så var dagen avslutad och vi blev tillbakaskjutsade in till stan. Där gick vi upp till Base, smet in köket och åt pannkakorna som vi lämnat kvar sen gårdagen. Lika gott idag med;) Sen bar det av ut igen där vi gick till en bokhandel och roade oss med dom spelande födelsedagskorten en stund. (Om jag haft pengar hade jag köpt allihop. Ett kostade runt 80 spänn) Vi passade även på att köpa lite choklad i den intilliggande mataffären som vi kunde ha på flygplatsen:)
Idag är det ju även, som ni alla säkert redan vet, Alla hjärtans dag och vi har sett massor med människor med rosor i händerna som säkerligen är på väg hem till någon dom håller kär. Och vi blev inte utan uppvaktning vi heller. Kanske inte just den uppvaktningen vi önskat men man ska väl va glad för det lilla, eller? För när vi senare satt på McDonalds blev vi, dagen till ära, uppraggade av en pårökt och full man. Han satte sej ner och började ställa frågor (vi fick svara på samma frågor x antal gånger) och han fick även till några komplimanger emellanåt. Efter en stund kom även hans fulla kompis och gjorde oss sällskap och det var några långa minuter vi fick stå ut med dom innan de försvann. Ett annat uppvaktande nästa år tack!
Och nu sitter vi här, klockan är halv elva och flyget går inte förens halv sju. Får se om man kan sova nåt eller om det blir en låång natt här på flygplatsen. Det ringde precis på telefonen här, verkar vara Ingrids kontakt i Melbourne som vi fått numret till..
Jaha å så var upphämtning på flygplatsen och boende i Melbourne (iallafall första natten) kirrat:D Så gött. Vi som inte hade bokat något boende utan tänkte lösa det på plats. Mitt motto är; Allt löser sej;)
Hm, vart var jag? Jo som sagt, vi befinner oss på flygplatsen och har några timmar framför oss innan vi kan checka in vårt bagage.
Kanske dags att sammanfatta Nya Zeeland nu då. Som vi har nämnt innan så har tiden bara flugit iväg, vi har knappt hunnit fatta att vi varit här. Vi har sett hela Nya Zeeland, från den nordligaste spetsen ner till den allra sydligaste udden, allt från tropisk regnskog till snötäckta berg, vita stränder, glaciärer, många vattenfall, floder och storslagen natur. Nya Zeeland liksom, ett land som bara fanns på kartan och man sett massa klipp ifrån på naturfilmer och man sagt "Wow, dit skulle man ta och åka någon gång i livet". Och nu har jag helt plötsligt varit här, sett hela Lord of the Rings landet. Kommer nog inte fatta det förens om några år. Tror vi är lite mentalt slutkörda, först åka till Australien och innan man knappt hunnit landa där, dra över till nästa land.
Det har verkligen varit en helt fantastisk upplevelse men intensiv, i princip har vi sett ett nytt ställe varje dag och sovit i en ny säng varje natt. Idag var nästan första gången jag ville hem igen och sova i min egen säng. Jag var trött på att flytta runt, inte ha en garderob med kläder man kunde växla bland, att ha alla mina nuvarande tillhörigheter i min gröna, stora, tunga ryggsäck och ha frågor som; vart ska man bo inatt? Tänk om det är fullt på hostelet? Vad ska vi äta? När ska vi åka vidare?
Men nu känns det bättre och det ska bli riktigt skoj att komma över till Australien igen. Mer än halva tiden har ju gått nu iallafall och detta är en resa man aldrig kommer göra om. Så upp med humöret:)
Hoppas allt är bra med er där hemma och ni tycker det är intressant att följa vårt livs resa. Det tycker iallfall vi;) Ha det gött så hörs vi snart igen:)
Stor Alla hjärtans dag kram från Sofia
dagarna rullar på och det händer mycket så nu är det återigen dags för en lång uppdatering!
Framme i nationalparken som bildades 1953 såg vi en fantastisk natur. I nationalparken finns Nya Zeelands högsta berg beläget, Mount Cook som är 3,754 meter. De andra 22 bergstopparna sträcker sig till 3000 meter och 40 % av nationalparken består av glaciärer, så ni kan nog förstå att det var vackert att se. Runt tvåtiden checkade vi in på vårt hostel. Eftersom vi sovit dåligt natten innan tog vi (Joseph, Tasha, Jodie och jag) en tupplur i ca två timmar. Sofia var inte trött för hon hade inte störts av incidenten sen förra natten så hon passade på att se på film medan vi andra sov. Vid femtiden gick jag för och se om de var vakna eftersom vi bestämt att vi skulle gå en av promenadslingorna som fanns att välja mellan efter vår tupplur. Efter mycket om och men med ombyte och snabbt mellanmål för deras del kom vi äntligen iväg. Promenadslingan som vi valt vars namn var hooker valley skulle ta fyra timmar att gå. Eftersom vi inte hann iväg förens halv sex hade vi därmed tidspress på oss att vara tillbaka innan klockan nio eftersom köket på hostelet stängde då och att bli utan middag skulle då inte vara en höjdare. Vi stod nu i kvalet mellan att välja en kortare och inte lika intressant promenadslinga eller att accelera vår promenad för att hinna hem i tid. Tascha och Jodie hade inte lika bra kämpaglöd som oss andra så de valde att gå en annan promenadslinga som bara skulle ta en timme. Jag, Sofia, Joseph och Wendy beslöt oss istället att snabba på stegen. Vi kom slutligen fram till vårt mål (under 1,5 timme vilket egentligen skulle ta två). Målet var Hooker glacier lake som är botten av glaciären Hooker. Här fick vi en fantastisk utsikt av berget Mount Cook och självklart av sjön som dessutom hade ett fåtal isblock som flöt omkring. Efter några foton och energihämtning i form av frukt och andetag vände vi och gick hemåt. Hemvägen gick dock lite långsammare och när vi väl var hemma på hostelet igen, visade klockan: 20.26. Vi hade alltså lyckats (applåder till oss). Vi hade gjort promenaden på under tre timmar! Den bästa belöningen som var mitt lockbete hela tiden var vår pizza som blivit över sen kvällen innan. Det var perfekt att bara värma i micron och mumsa i sig när benen värkte som värst.... Efter den sena middagen passade jag på att ta ett varmt och skönt bad eftersom vi äntligen hade tillgång till badkar. Fint värre :-) Runt elvatiden kröp vi i säng och sov gott hela natten.Från nationalparken Mt Cook åkte vi till rangitata. Men självklart stannade vi ett par gånger på vägen för fotovyer och toalettbesök. Vi blev även stoppade strax efter att vi lämnat nationalparken för att en STOR skock med får skulle passera en bro lite längre bort. Vi fick därför stanna och stänga av bussen för att inte skrämma fåren som gick/sprang på vägen framför vallhundarna i riktning mot oss för att byta bete. Ganska imponerande att se. 
När fåren passerat bron och oss kunde vi starta bussen och åka vidare. I Geraldine stannade vi för en timmes lunchstopp och omkringtittande. Innan vi hoppade på bussen passade Sofia och jag på att köpa oss lite fina accessoarer från ett litet marknadsstånd. Sofia köpte ett halsband och ett vristband för ynka 15 dollar medan jag slog på stort och köpte mig en silverring för 50 box. Hade dock önskat att det var 50 svenska kr och inte närmre 300 sek eftersom det sved lite i plånboken. Men men. Den var otroligt fin och jag har verkligen saknat att bära ring under dessa snart fem månaderna. Dessutom "behövde" jag köpa mig en souverni från Nya Zeeland eftersom det börjar närma sig slutet av resandet i NZ.( Jag brukar för övrigt alltid köpa smycken/kläder från länder jag besöker så jag kan bära med mig resmålen i vardagen så denna ring var ju ett ganska bra inköp ändå).
När timmen var gången åkte vi vidare. Vi släppte av några som skulle rida.(Sofia, jag och Wendy skippade ridandet eftersom det inte var något utav det extra som vi sett framemot i Queenstown. Vi resonerade så att det var bättre att "spara" pengarna och vänta med ridandet tills man åter är hemma igen). Vi åkte sedan vidare till en kort promenadslinga till ett stort träd som var minst 1000 år gammalt. Vi anlände sedan till vårt hostel som var beläget på en av Canterburys gamla fårfarmar som dessutom ägnade sig åt aktiviteten rafting på Rangitata river. Det fanns två lodger. Vårt "gäng" plus några till skrev in oss på lodgen vid rangitatariver. När vi betalat och alla var inbokade flyttade vi vår packning från straybussen till en annan och blev skjutsade till den andra logen som låg ca fem-tio minuter bort med buss. I vår lodge fanns det ca tio rum med våningsängar/dubbelsängar, ett kök och ett allrum. Toaletten och duschen fanns utanför stugan och likaså en gratis tvättmaskin. Så självklart passade Sofia och jag på att tvätta eftersom det återigen behövdes. Resten av dagen ägnades åt bad i den strömma och iskalla floden som hålls kall av glaciären. Vi passade även på att sola en stund och som jag nämnde tvättade vi en maskin med kläder, spelade piano, sorterade bilder sen de senaste dagarna samt gjorde en gemensam middag med Jodie, Tascha och Joe. Kvällens måltid blev currykyckling med ris och vitlöksbröd. Mums! Efter middagen som även denna kväll blev relativt sent umgicks vi alla tolv i allrummet med prat och kortspel. Hostelet bjöd även på en chokladfudgepudding som vi glatt avnjöt efter att alla ätit sin middag. Vi rundade av kortspelet runt halv elva tiden och gick till sängs. Det var en väldigt trevlig atmosfär denna dag och kväll. Det kändes som vi åkt till ett sommarhus och skulle ha en grym semester ihop. Som Sofia sa "det här påminner lite om en av American pie filmerna". Inte nog med att vi var åtskillda ifrån de andra från bussen, det kändes och var ganska öde också men dock så fridfullt eftersom vår stuga var belägen i en fårhage med ett trettiotal får som kom fram och betade på kvällskanten. Denna dag gick vi upp innan solen. Vid klockan fem packade vi våra väskor och åt frukost för att vid tjugo över sex sitta på bussen igen. Medan vi åkte såg vi solen gå upp i horisonten, vi stannade två gånger för fototagningar då vi fick soluppgången i två olika stadier. 
Vid halv nio stannade vi i närheten av flygplatsen i Christchurch i en och halv timme för vår chaufför behövde köra iväg bussen för någon slags lagning eller koll. Vi gick gemensamt bort till flygplatsen där vi hade gratis Internet och sa sedan farväl till Tascha och Joe som skulle stanna i Christchurch för att söka arbete och det blev även ett hejdå till Jodie som denna eftermiddag skulle flyga till Sydney. När tiden var gången gick vi tillbaka till platsen där vår chaufför släppt av oss. Innan vi lämnade Christchurch åkte vi en runda med bussen i ett liknade parkeringshus vid flygplatsen för att plocka upp de få nya passagerarna som skulle starta sin resa med Stray. Som ni säkert förstår var det VÄLDIGT trångt med en buss med tre meter i takhöjd. så det var inte många cm från taket och väggarna. Eftersom vår chaufför blev osäker på om det gick att köra med bussen där eller inte blev det en lång bilkö bakom oss, vilket inte gjorde det bättre för vår stackars chaufför. Tillslut hoppade en vakt på bussen och visade vägen ut och när de nya passagerarna var ombord lämnade vi flygplatsen och Christchurch. Pjhu, tur att vi inte fastnade*Anledningen till att vi inte stannade mer i Christchurch var för att det mesta av staden fortfarande var förstört sedan jordbävningen 2011 som dessutom dödade 181 människor. Det sägs att Christchurch är väldigt nergånget, att man måste dricka vatten på flaska och att hostelen är väldigt dyra. Så efter jordbävningen började straybussen ha kaikoura som övernattningstopp istället och därför kunde vi inte offra mer tid i Christchurch. (kanske tur det?)Som sagt vi åkte vidare och kom fram till Kaikoura runt halv-tvåtiden. Innan vi checkade in på vårt hostel åkte vi genom den lilla staden och åkte till Goose bay där vi stannade ca trettio minuter för att kolla efter sälar. Sofia, jag och Wendy hittade inga eftersom vi tittade på fel ställe. På vägen tillbaka till bussen mötte jag killen som jag suttit bredvid i bussen på förmiddagen och han berättade att han visste var sälarna låg och solade. Vi två snabbade därför på stegen och gick dit. Tre sälar låg och stekte på klipporna i solen. Riktiga bjässar var de. Jag hade tyvärr inte med mig kameran för den hade jag lämnat till Sofia som redan gått tillbaka till bussen. Jag bad därför den holländska killen som jag gick dit med att ta ett foto när jag satt ca två meter ifrån en av sälarna (trots att man egentligen var tvungen att ha ett avstånd på tio meter) ^^ och sedan skicka bilden till mig. Killen hade ju dessutom systemkamera ;-) Efter detta åkte vi upp på en höjd och såg utsikten över Kaikoura. Några minuter senare började vi släppa av folket på sina hostel så vid tretiden var vi incheckade på Adelphi hostel. Ett väldigt nergånget och ofräscht hostel men trots det var det ganska skönt att återigen va på plats. Efter lite fix med foton och samtal till straykontoret gick Wendy, Sofia och jag ut för en liten promenad i byn och avslutade med att inhandla lite matvaror. Tillbaka på hostelet fick vi se att vi kunde få gratis soppa i restaurangen mellan tre och sex, så självklart passade vi på att gå dit och ta oss en kopp innan det var försent. Andreas joinade också. Vi slog oss ner med varsin pappersmugg med soppa på restaurangens altan och pratade om upplevelser som hänt under resans gång. Det var bra med en liten återblick såhär när man nästan glömt bort det mesta då dessa fem veckor gått så jätte fort och vi sett och upplevt så mycket så hjärnan knappt kunnat ta in mer för lagring. Efter soppan gick vi tillbaka till hostelet och gick gemensamt till det äckliga köket. Köket som luktade illa och var orent så allt man skulle använda passade man på att diska innan användning. Kort sagt var det inte alls hygieniskt. Vi gjorde dock våra pannkakor (som blev riktigt goda) och satte oss ute och åt, då vi samtidigt kunde få frisk luft. Framåt åttatiden gick Wendy och Sofia ner till baren, jag kom och joinade lite senare. Det var i stort sätt bara vi från bussen som var där så vi hade en trevlig pratstund i ca två timmar. Till sist beslöt vi oss för att gå tillbaka till rummet och krypa ner i våra sängar som vi inte var helt säkra på om de var renbäddade och bedbugsfria men vad skulle vi göra? Det skulle ju bara gälla en natt och förhoppningsvis hade vi turen på vår sida att inte ha bedbugs i rummet...Det blev lite mardrömmar om att man var i ett ruckel vilket vi nästan var men trots det så sov vi bra. När Sofia och jag återigen var i det äckliga och värdelösa köket för att laga frukost fanns ingen kastrull så idag fick vi koka gröt i en stekpanna med löst handtag. Ja men det gick ju bra det också... Vid nio var bussen återigen packad och vi rullande på vägen. Vi stannade till för att fotografera en koloni med sälar som låg på klipporna längs med vägen. Vi gick också en kort promenad till ett vattenfall... Hur många vattenfall finns det egentligen på den här sidan av jorden? Jag trodde vattnet höll på att ta slut men här verkar det ju finnas mycket. Vi ser ju så många vattenfall att vi nästan blir trötta på det. Fy skam för mig att säga så men nu när vi sett så mycket är det nästan samma sak över allt. Så jag undrar om Australiens östkust har något annat att bjuda på när vi väl kommer dit. (Kan ju alltid hoppas på det). Nästa stopp var lunch och toalettstopp i tio minuter medan chauffören tankade upp bussen. Vi åkte sedan vidare och kom fram till picton vid halv ett där vi plockade av alla våra grejer från bussen och checkade in på bagageincheckning för färjan. Vi slog oss sedan ner i väntsalen och väntade på att få gå ombord och åka tillbaka till Wellington med färjan som skulle avgå klockan två. Som plåster på såret (av all väntan)fanns det gratis Wifi att använda och till färjan hade Sofia och jag sparat massa gratis kaffekuponger att använda precis som förra gången. Så även denna gång skulle vi njuta av gott kaffe i väntan på att komma fram. Framme i Wellington lastade vi på vår packning på bussen som väntade precis utanför och åkte sedan till vårt hostel. Denna gång stannade vi på No Mads vilket var ett bra hostel. Vi fick en tallrik med gratis nachos och chiliconcarne i baren precis efter att vi checkat in. Vi tog det som förrätt och gick därefter direkt till köket där Sofia och jag lagade vår standard mat; nudlar, broccoli och ägg. Senare på kvällen gick vi ner till baren som dessutom var den bar vi gick till förra gången vi var i Wellington för att använda vår gratiskupong på varsin drink. (Denna bar som förra gången sa "den här kupongen är tyvärr inte giltig ikväll men kom tillbaka imorgon"). Vi skulle därför ikväll ge det en till chans och ikväll gick det lyckligtvis igenom. Vi fick dessutom välja på i stort sätt allt. Vi bad bartenden att göra oss en drink och överraska oss. Han lyckades väl vill jag säga. -Vodka, hallon och lime. Smarrigt ;-) 
Efter någon timmes snack med tjejerna från rummet och lite snack på slutet med de "holländska killarna" avrundade jag, Sofia och den "schweiziska tjejen" från vårt rum av kvällen och gick tillbaka till vårt rum. Nu började det verkligen närma sig slutet av resan med stray.På återseende / Gabriella Milford Sound
Igår morse lämnade vi ett kallt och grått Queenstown och fortsatte söderut. Natten hade varit kall och det hade snöat på endast 500 m.ö.h uppe i bergen. Dagens mål var Milford Sound, en fjord som bildats av glaciärer och ligger i Fiordland National Park.
Vi åkte hela dagen, bara ett snabbt stopp i Te Anua för köp av biljetter till båtturen vi skulle göra på fjorden och till färjan över till Stewert Island nästkommande dag.
När vi åkt in i nationalparken en bit efter Te Anua blev landskapet storslaget; stora och branta berg, djupgröna skogar och vi åkte även genom en 1270 meter lång tunnel som gick rakt igenom ett av bergen. Vi nådde Milford Sound runt halv tre tiden på eftermiddagen så vi fick ut våra boardingkort och några minuter senare kunde vi gå på båten. Molnen hade spruckit upp och solen lyste nu från en klarblå himmel, hur skönt som helst. Vi satte oss ute på översta däck, längst fram så vi hade en fantastiskt utsikt hela den nästan två timmars rutten. Fjorden var som en lång, djup dalgång mellan höga berg på bägge sidor om. Vi åkte ända ut till havet där vi vände om och åkte in igen. Tur att väder vände för annars hade det nog inte varit lika kul att sitta på en blåsig båt;)
Nöjda med båtturen styrde sen vår chaffis bussen mot nattens camp; Gunns camp. Vi stannade dock till och gick en kort sväng och kollade på ett vattenfall (ja, vad annars liksom;)) innan vi kom fram. Vi blev tilldelade stugor med två rum i varje stuga och tre sängar i varje rum. Det fanns även ett litet rum i mellan sovrummen som innehöll en gammal kamin, ett litet bord och ett handfat. Klockan var nästan sju när vi äntligen kunde börja med middagen som även denna kväll fick bestå av det vanliga; nudlar, broccoli och stekt ägg.
Innan vi tog kväller han vi (jag, Gabbi, Jodie, Tasha och Josph) även med en film nedkrupna i Tashas och Josephs säng.
Även denna natt var kall. Som tur var hade vi tjocka täcken men jag sov ändå fullt påklädd för säkerhets skull. Vi lämnade stället nio på morgon och nådde Te Anua halv elva där vi fick en timme fritt. Vi passade på att äta vår lunch; baguetter med ägg och skinka. Färden gick sen vidare söderut med siktet inställt på Invercargill, NZ sydligaste stad. Där fick vi som inte skulle åka över till Stewart Island checka in på hostelet och sen hoppade vi på bussen igen och körde vidare ner mot Bluff. Varför inte vi hängde med över till ön var för att vi tyckte det var alldeles för dyrt bara för en natt och att vi även har hört att om det inte är bra väder så är det inte värt det, vädret idag har varit kallt, grått och helt igenmulet. Tråkigt värre! Vi är inte vana vid sånt väder längre, det ska ju vara sol och varmt varje dag!
I Bluff släppte vi iallafall av alla som skulle över till ön vid färjan innan busschauffören tog oss nio andra ner till den södraste punkten där vi tog lite kort och sedan vände vi tillbaka till Invercargill.
Kvällen har vi nu ,tillsammans med Jodie, ägnat åt att laga och äta en alldeles underbart god lasagne. Den blev super!:) Tasha och Joseph är precis hemkomna från bion så snart blir det nog en film. Plus att vi slog på stort i affären förut och köpte ingredienser till pannkakor. Så ikväll blir det en redig myskväll med film, pannkakor och glass:)
Hälsningar från ett ruggigt Nya Zeeland// Sofia
Big night out, chill och inställd ridtur p.g.a. regn.
Vi hade under resans gång hört att denna ritt skulle vara bra eftersom den skulle vara belägen i film-miljöerna som vi ville se. Vi hade tänkt att slå två flugor i en smäll och därför väntat med ridturen tills vi kom hit till Queenstown. Men sen blev ju resultatet: CANCEL! På grund av regnet så blev det riskfyllt att hoppa upp på hästarna och rida iväg i kuperad terräng... Besvikna gick vi tillbaka till våra rum. Sofia och jag hämtade våra mobiler och gick ut i regnet där täckningen för internet var bäst och kopplade upp oss. (Det är vår tröst när aktiviteterna sviker). Som sagt nu var det återigen några dagar sen sist. Vi har kommit fram till Queenstown. I lördags efter att Sofia publicerat sitt inlägg åkte vi mot Queenstown. Vi stannade på två ställen innan vi kom fram. Första stället var en frukt-och-grönsaksbutik där vi fick provsmaka lite torkadfrukt och lite uppskuren färsk frukt. Vi avslutade besöket med att köpa glass, mixad med frusna färska bär. Smarrigt värre! Nästa stopp var ett bungyjump ställe i Kawarau gorge där två från bussen skulle hoppa. Vi började med en film om hur bungyjump uppkom och blev allt mer populärt. Sedan tittade vi runt i butiken tills det var dags att titta på de två tjejerna från bussen att ta sitt hopp. Det var kul att se hur det gick till och se andra göra det men jag själv tänker aldrig göra det, så vida jag inte får pengar för det ;-).Vi åkte sedan vidare och ca trettio minuter senare var vi framme. Vi checkade in på vårt hostel, som vanligt jag, Sofia, Jordie, Joe, Tash och Lennart i samma rum. :-) Känslan när man kom in i det nystädade rummet som förvandlades till ett bombnedslag så fort vi öppnade upp våra väskor var härlig. Vi hade egen dusch och toalett samt eget kylskåp och vattenkokare. Det kändes som vi var ett tajt kompisgäng som åkt utomlands på solsemester och precis kommit till vårt hotellrum. (okej nu vet jag att ni tänker, utomlands? Det är ni ju.. Jo klart vi är det men det kändes på ett annat vis). På kvällen blev det utgång - "The big night out". Vi började med att gå till affären och köpa mat och alkohol som vi smugglade in på rummet eftersom det är olagligt att dricka och förvara alkohol på rummen. Vid sex-tiden gick Sofia, jag, Lennart och några andra och beställde hamburgare från fergburgers. Det ska tydligen vara en känd hamburgarerestaurang i Queenstown och hamburgarna är massiva. När alla fått sin order gick vi över gatan och satte oss i en ring på gräset och åt våra burgare. Tillbaka på rummet började förfesten och tillfixet inför kvällens utgång. Vid kvart över nio gick vi ner till baren som är vägg ivägg med vårt hostel. Där betalade vi 20 $ var och fick ett rosa armband. Längre in i baren fick vi varsin shot, där fanns också självlysande armband man kunde ta om man ville, självlysande färg som man kunde använda för ansiktsmålning och vår chaufför "Snowflake" stod redo med en gul självlysande penna och målade en snöstjärna på allas underarmar. Festen hade nyss börjat och det var skoj! Efter 45 minuter samlades alla som hade det rosa armbandet och gick i samlad trupp till nästa bar som bjöd på varsin ny shot. 45 minuter senare gick vi vidare och så höll det på tills vi kom till vår femte och sista bar då det var slutet av "the big night out". På vägen mellan två av barerna passade vi på att ha en tävling. På led hoppade vi bock över varandra. (uppdelat kille och tjej, två och två). Det var svårt eftersom vi trängdes på gatan och killen jag var i lag med var lång så jag kunde knappt hoppa över honom eftersom folket var ivägen där jag skulle landa. Men som sagt, skoj var det ;-). Efter en annan bar fick vi varsin pizzabit att äta på vägen till nästa bar. Festen var över för vår del vid två-tiden och då somnade alla i rummet gott. Igår gjordes inte mycket utan var en mer chilldag. Vi sov bort halva dagen, det enda vettiga Sofia och jag gjorde var att laga middag; köttfärssås och spagetti. På eftermiddagen tog vi ett varv på stan och hängde sedan vid internet ett par timmar. På kvällen gick jag ut igen för att fortsätta med mitt Internetsanvändande. Jag fick då se en trollkar som stod och trollade på gatan, jag anslöt mig till publiken och filmade hans verk. Han var både humoristisk och skicklig. Kort sagt var det en mycket trevlig och rolig show. Senare på kvällen blev det film på rummet med allihop. Två madrasser på golvet och en liten laptop på en stol, väldigt "hemma" och mysigt. Så idag när det har regnat hela dagen har vi ägnat oss åt internet. En händelse som gjorde mig glad efter beskedet om den inställda ridturen var ett samtal på Skype. Det var ett samtal från en amerikansk tant som jag träffade när jag besökte USA hösten 2011. Det är närmre ett och ett halvt år sedan nu, så det var verkligen kul att återigen få en uppdatering om hur livet var på andra sidan av stillahavet och jag tror hon var lika glad som mig av att höra att jag var på resande fot igen. Det resulterade i att jag efter samtalet laddade ner de bästa bilderna från resan från Facebook och skickade iväg dem i ett mejl till henne så hon kunde delta i min resa trots att hon inte är en Facebookanvändare. Det gjorde också att jag blickade tillbaka på Australien och början av Nya Zeeland. Jag insåg att det faktiskt varit en underbar tid, där vi upplevt mycket som jag tyvärr redan nu behöver dessa foton för att fräscha upp mitt svaga minne med.Till kvällen har vi inga direkta planer, "tyvärr" ska vi åka vidare imorgon så det blir väl som vanligt. Dvs. Duscha, packa väskan och göra sig redo inför morgondagen. Ni anar inte hur SKÖNT det har varit att bo tre nätter på ett och samma ställe och sluppit att packa och flytta vidare. Det känns ju nästan som ett jobb när man måste flytta varje dag. Undra hur det kommer kännas när man väl är hemma igen, tänk det kanske kommer bli rena himmelriket... Eller så blir det tvärtom... Kram, kram GabriellaMaskerad, glaciärer, pizza och mycket buss däremellan
Dags för lite uppdatering igen. Dagarna går så fort och flyter in i varandra så är jätte svårt att skriva så här i efterhand..
Iallafall, tisdagskvällen i byn Blackballs blev riktig rolig. Gabbi hade gått till sängs men jag stannade uppe och gick ner till baren på undervåningen. (Huset vi bodde i var över hundra år gammalt och invändigt såg ut som hotellet i julkalendern som gick för några år sen, Hotell Gyllene Knorren, om ni såg den)
Där hade dom några lådor med maskeradkläder; roliga peruker, hattar, klänningar, glasögon mm. Där började alla riva och leta upp varsin "snygg" outfit som vi sedan fotade. Sen hade vi en tävling där killarna skulle klä ut sej till tjejer och tvärtom. Det var bara ett tiotal som ställde upp och dom gick in för det till hundra procent. Så efter en halvtimme kom killarna ner med tajta klänningar, kjolar, högklackat och en hade till och med målat sina naglar turkosa. Tjejerna hade också lyckats bra med målad skäggstubb, pösiga byxor och fejktatueringar. Sen var det dags för dom att gå i par fram till en jury och svara på lite frågor. Juryn utsåg sedan en vinnare.
Kvällen fortsatte sedan med några fler lekar inne i baren. Som sagt en riktig trevlig kväll:)
Morgonen därpå fick vi lite sovmorgon innan det vid tio var dags att gå en liten runda i Blackball. En kvinna berättade om byns guld och kolbrytnings historia.
Rundan tog runt en timme så strax efter elva var vi ute på vägarna igen. Vi stannade i staden Greymouth en timme för lunch och matshopping. Efter ytterligare lite åkning stannade vi till igen i Hokitiki för att ta oss en kik i deras grönstens fabrik/shop. Det slank även ner en glass ifrån butiken mittemot:) Inte alls fel i det fina sommarvädret som vi har; 25,30 grader varmt och klarblå himmel:)
Sista stoppet blev vid en liten sjö där vi bara hängde runt i tjugo minuter innan vi åkte dom sista milen till Franz Josef där vi skulle spendera dom två kommande nätterna.
Innan vi åkte till vårt boende stannade vi till och bokade in oss på våra glaciäräventyr för morgondagen. Vi hade två olika alternativ, ett var dyrare än det andra och skillnaden var att med den dyra flög man (med helikopter) längre upp på glaciären. Gabbi och jag valde den dyra.
Kvällen blev lugn; en enkel middag, dusch och lite tvtittande innan sängdags.
Torsdag morgon kom och eftersom vår tur upp på glaciären inte skulle avgå förens två så hade vi förmiddagen fri. Medan Gabbi sov och försökte bli bättre till eftermiddagen, så gick jag ut en sväng och kollade in den lilla byn vi befann oss i. Den bestod mest av restauranger, olika hostel, en mataffär, en souvernibutik och företag som livnär sej på glaciären.
Det tog inte långt tid att gå över allt (en gata) så jag gick tillbaka igen och kollade lite film på datorn innan jag gick upp och kollade om Gabbi vaknat så vi kunde äta lunch innan det var dags att gå ner och checka in oss för glaciärhaiken. Vi fick fylla i ett formulär om vår hälsa och om vi hade några problem som kunde påverka oss uppe på isen. Därefter blev vi tilldelade sockor, rejäla snökängor, magväska med dubbskor och en regnjacka. Vi fick sedan en liten säkerhetsgenomgång och hur vi skulle snöra på oss dubbskorna när vi väl kom upp på isen. Vi kunde sedan gå ner till helikopterområdet och invänta vår pilot. Vi var elva personer i gruppen så vi delade upp oss i två grupper. Gabbi och jag var i den första gruppen som fick inta helikoptern. Och det var det roligaste jag någonsin gjort tror jag! Vilken känsla och utsikten gjorde inte saken värre. Vi satt framme hos piloten så hade helt klart dom bästa platserna. Väl uppe (det tog ungefär tio minuter) fick vi först vänta på att resten av vår grupp skulle komma innan vi snörde på oss våra dubbskor och fick en genomgång av vår guide om hur vi skulle gå med dom. Sen kunde vi börja vandra över isen. Vi hade landat där det var skapligt platt och framför oss hade vi en hög brant med is som vi gick mot.
Vi spenderade runt en och en halvtimme med att gå runt bland isblocken och guiden berättade lite mer ingående om glaciären. Sen var det dags att åka ner igen, även denna gång satt vi fram:)
Senare fick vi höra att dom som gjort den billigare varianten hade fått göra mycket mer på isen, klättrat med rep och klämt sej igenom små grottor. Så vi ångrar lite att vi inte tog den men jag är bara så glad över helikopteråket så det gör inte så mycket (vi fick ju iallafall flyga mycket mer med helikoptern;)).
När vi kommit tillbaka till hostelet bytte vi bara om till bikini innan vi gick över till spaanläggningen längre bort på gatan. Alla som hade gjort nån av glaciärturerna hade fått gratis inträde dit. Det fanns tre stora hotpools med olika temperaturer; 36, 38 och 40. Dom var placerade ute i skogen så man satt med ormbunkar och träd alldeles bredvid, himla häftigt. Vi hann tyvärr bara sitta en kort stund, runt tjugo minuter, innan det var dags att gå hem och duscha och gå bort till restaurangen/baren där Gabbi och jag skrivit upp oss på puzzabuffén som dom skulle ha vid halv åtta den kvällen. Vi fick pommes och vitlöksbröd som lite förrätt innan piazzorna bars ut. Det ingick även en öl eller ett glas vin i priset så jag frågade lite diskret om jag inte kunde få ta en Rekorderlig cider istället. Bartendern kollade på mej som om jag var dum i hela huvvet och sa ,dock lite småskrattande, att den var lika dyr som buffén så icke sa nicke. Aja man måste ju iallafall försöka;)
Vi hamnade bredvid två andra svenska tjejer vid bordet som vi började prata med. Dom var från Skåne och hade även dom gått naturbruk på gymnasiet så vi hade mycket gemensamt.
Piazzorna åts upp, bordet dukades av, mörkret föll och vi sa flera gånger att nu var det dags att gå men inte förens klockan blev halv elva bröt vi upp och gick till våra rum. Där var det bara att sätta igång att packa väskan, igen. Börjar bli riktigt tröttsamt;)
Vi lämnade Franz Josef nio morgonen efter. Denna dag skulle vi ta oss ner till staden Wanaka. Vi hade som vanligt några stopp att göra på vägen. Vi stannade vid några sjöar och tog kort, vid Blue Hools som var en flod med turkosblått vatten och även ett stopp för lunch såklart.
Vid sex tiden kom vi äntligen fram till Wanaka, trötta och varma efter en lång dag i bussen. Vi checkade in på Base och bara chillade resten av kvällen.
Idag ska vi åka vidare ner till Queenstown. Vi har haft förmiddagen fri så den har vi ägnat åt att göra vår vanliga lunchsallad och åt Wi-fi;)
På återseende// Sofia
